Kent i Köpenhamn

Jag har aldrig lyssnat särskilt mycket på Kent, men när det blev biljetter över till deras avskedsturné hängde jag på. Vi hamnade längst fram i publikhavet på Forum i Köpenhamn, med bara ett par tonårsfans mellan oss och staketet. De luktade svett och fis efter att ha sovit ute hela natten, men musiken var bra. Och så tog jag några bilder.

Konsert med Kent i Köpenhamn

Konsert med Kent i Köpenhamn

Konsert med Kent i Köpenhamn

pp-kent-i-kopenhamn-7

Konsert med Kent i Köpenhamn

Den stora romanen

Om man tjänar sitt levebröd på att skriva är det oundvikligt att tanken på att skriva en roman förr eller senare dyker upp. Det ligger i människans natur att försöka utöka sina marker, gå längre, ge sig i kast med nästa utmaning. Inte konstigare än att frukostbullsbagaren till slut försöker sig på en bröllopstårta eller att simläraren någon gång anmäler sig till Vansbrosimmet.

Tanken på en roman är inte ny, den har funnits i mitt medvetande i säkert femton år. Under den tiden har jag också gjort en handfull tappra försök som har resulterat i ett tiotal sidor men inte mycket mer. Varje gång faller det på att jag inte står ut med min idé. Kanske är det för att jag har dåliga romanidéer, kanske för att jag är otålig – jag vet inte.

Jag har förstått att olika författare har olika teknik för att skriva. Några sätter sig utan undantag vid tangentbordet vid samma tid varje dag och tvångsskriver, oavsett hur lätt eller svårt det går just den dagen. Andra bokar avskilt belägna stugor med ensamhet som enda bekvämlighet. Hittills har jag försökt mig på att skriva när jag känner för det, vilket blir någon gång i bland, tillräckligt sällan för att glömma bort var jag avslutade sist jag skrev.

Det förvånar mig varje gång att det är så svårt att skriva en roman, när det är så lätt att skriva en nyhetsartikel eller till och med ett längre reportage. Framför allt vid jämförelse med ett reportage är byggstenarna de samma i en roman – karaktärer, dramaturgi och levandegörande språk. Men ändå verkar det vara något helt annat att planera för en 300 sidor lång bok.

En vän sa att jag kanske inte är redo. Jag har kanske inte en tillräckligt bra idé som jag tror på och kan hålla fast vid under de långa stunder vid tangentbordet som romanarbete innebär. Kanske är det så. Kanske inte.

Oavsett har jag bestämt mig för att det är nu eller förmodligen aldrig. Någon gång får man faktiskt sätta ner foten i sitt eget liv och se till att saker händer. Den här texten är, kan man säga, det första steget på en lång vandring.

Ett hem utan katt är bara ett hus

När jag träffade min sambo för fem år sedan fick jag en ny vän på köpet. Han var ytterst vrång och osällskaplig till en början, misstänksam och undflyende. Men så köpte sambon och jag bostadsrätt och han hade inte annat val än att flytta in under samma tak som mig. Det var han inte särskilt lycklig över.

Men så började vi leka kurragömma, eller om det var pjätt (man vet inte riktigt med katter eftersom de sällan håller sig till förutbestämda regler). I alla fall lurade vi på varandra bakom väggar och jagade tillsammans från rum till rum. Och förmodligen var det vad som till sist fick honom att släppa på sin hårda yta. Kanske tänkte han att ”människor som leker kurragömma (eller pjätt eller något över huvud taget) är pålitliga och rediga, så honom ska jag gilla”.

Nu sover vi hur som helst i samma säng och kan läsa varandras tankar innan vi hinner tänka dem. Starta skrivaren för att skriva ut en lista på saker som ska ner i resväskan är lika med butter min, eftersom han vet att buren snart åker fram för en tillfällig resa till någon som kan passa honom. Titta på klockan kvart i tio på kvällen är lika med glad min, eftersom han vet att det snart är dags för nattmackan.

Det här med mat är förresten ett alldeles särskilt kapitel. Det är en av de punkter där vi inte riktigt kommer överens. För mig är vardagsmat något man haffar i farten och trycker i sig för att bli mätt så att man orkar göra andra saker efteråt. För honom är mat en av de mest centrala delarna i livet. En minut innan min väckarklocka ringer på morgonen vet han att den kommer att göra det, även om den ringer vid olika tidpunkter olika morgnar. Och så sätter han igång sitt ”springa över kudden, trampa på madrassen, slicka på min näsa”-beteende, eftersom han vet att det väldigt snart är dags att avnjuta dagens första mål.

Men annars kommer vi bra överens och har utvecklat en vänskaplig och ömsesidig respekt. Jag kan klia honom på magen även om det är bland det läskigaste han vet. Jag kan till och med stoppa skitäcklig medicin i hans mat utan att han klagar. Men det enda jag inte kan göra, och det gäller även min sambo, är att klippa hans klor. Då skriker han fula ord och beter sig som att vi försöker lönnmörda honom.

Den ömsesidiga respekten innebär också att han ställer upp med allehanda hushållssysslor. Han vaktar i fönstret när varken sambon eller jag är hemma för att hålla inkräktare borta (när vi var på semester senast och han åkte på retreat på annat håll försökte någon bryta sig in). Han värmer sambons rygg när hon har ont i den. Han håller oss sällskap i sängen om vi är sjuka.

Ni känner säkert till det gamla talesättet om att ett hem utan en katt bara är ett hus. Jag skriver under på det. Att ha katt är så mycket mer än att rensa kattlådan.

Och så gör de sig ganska bra på bild.

Färg, ljus och en snygg tjej

PP Sofiero 3

PP Sofiero 2

PP Sofiero 1

PP Alexandra på Sofiero 1

PP Sofiero 6

PP Sofiero 4

Visst är det skönt i juli, men maj tar ändå priset för vackraste månad på året. När alla växter är fyllda av så mycket kraft att man inte ens kan föreställa sig att det var vinter nyss. Spirande, blommande, prunkande, trånande mot solen.

De här bilderna tog jag på Sofiero slott i Helsingborg. A passar in ganska bra, tycker jag.

Lådor på höjden

PP Malmöbyggnad 1

PP Malmöbyggnad 3

PP Malmöbyggnad 2

PP Malmöbyggnad 5

PP Malmöbyggnad 4

Ett hus utan tak är som en människa utan huvud. Tänk att moderna hus, till och med de som är superdesignade, så ofta har ett helt platt tak som inte syns från marken. Vad säger det om vår värld?

De här byggnaderna står i svenska rikets tredje största stad. Den gemensamma nämnaren är det lådformade utseendet. Och avsaknaden av just tak.

Trist.

Jag ska köpa prylar för friheten

Jag rensade ut grejor som vi inte använder i helgen. Det började som en liten oskyldig hög men snart växte den till ett berg. Allt från gamla dvd-skivor till böcker till en jacka till ljusstakar till pärmar.

Erikshjälpen hade öppet, så jag packade ner allt i fyra pappkassar och begav mig dit. Lämnade mitt överflöd i dörren till en man som sa tack.

Efteråt känns det skönt. Som att jag har blivit lättare och som att livet har blivit enklare. En reningsprocess. Bort med gammalt slagg som täpper till och slöar ner.

De flesta människor föds fria i den här delen av världen. Med det menar jag att de är fria att göra i stort sett vad de vill med sin tid. Utbilda sig, skaffa ett jobb, bosätta sig, bilda familj, resa, paddla kanot, hoppa fallskärm, vindsurfa, spela gitarr, jogga, bada eller umgås.

Det är förvånansvärt hur mycket av denna fria tid som vi lägger på att köpa prylar. Och på att underhålla dem.

Räkna själv. Städa, tvätta, byta lampor, putsa skor, vattna blommor, köpa batterier, olja cykeln, byta till vinterdäck, sortera bilder, ladda telefonen, diska, putsa fönster, uppdatera datorn, beställa bläckpatroner och måla dörrkarmar. Allt är prylunderhåll – tid som du investerar i att upprätthålla din samling av olika prylar.

Till sist blir prylarna så många att vi blir fast i våra prylfyllda bostäder utan att kunna ta oss därifrån. Vi drömmer om att ”lämna allt” och ”göra en flera månader lång resa”. Men det går inte. För vi orkar inte ens tänka på att stoppa ner allt vi äger i flyttlådor för att släpa med eller magasinera. Segla i Västindien och vandra i Nepal – glöm det, vad skulle vi göra med bostaden och prylarna?

Tänk att vi är helt fria att åka vart vi vill i världen och upptäcka allt vi har drömt om, men vi stannar frivilligt där vi är för att administrera vår arsenal av grejor i stället. Just därför känns det så skönt att rensa ut i bland. Komma lite närmare drömmen.

Göra plats för nya prylar.

Fort, så fort

I bland går tiden så fort förbi att jag inte ens hinner reflektera över det. Plötsligt har tre veckor passerat sedan jag senast var på gymmet. Eller hälsade på farmor. Tog en promenad i skogen. Fotograferade. Spelade gitarr. Eller ringde någon.

På dödsbädden kommer jag att ångra det. Att tiden bara rann förbi. Varför lyssnade jag aldrig på carpe diem-snacket och faktiskt gjorde som de förespråkade?

Som människa har vi en djupt rotad förmåga att anpassa oss till omständigheter. Är man undersysselsatt kan det kännas stressande redan på förmiddagen att passa kvällens tv-tablå. Är man översysselsatt hinner man aldrig bli stressad över att man är stressad.

Men det finns genvägar till tidsskalans ytterligheter. Att studera en flytande älv är en av dem. Oavsett hur snabbt den inre tiden går, rinner älven alltid i samma lugna takt. Ett par minuters betraktande och du är som pånyttfödd. Tryggt att veta.

Men om man faktiskt är stressad kan det också hända att man filmar älven för att titta vid ett senare tillfälle.

När man nu ska hinna det.

P.S. Jag bjuder här på en tagning från Umeälven tidigare i december, innan isen lagt sig.

Från bakåt till framåt

Barfota i mjukt gräs när svalorna svänger runt takåsen tänker jag ofta att sommar är standard. Jag undrar hur resten av året ser ut, för jag råkar glömma. Vad gör man egentligen när stranden är blåsig och disig, skogen blöt och kall, himlen svart och tung? Vad gör man egentligen när det är vinter?

Och så kommer vintern, tränger sig på en liten bit för varje dag. Handskar blir normalt och gatorna ogästvänliga. Billjus speglas i svarta vattenpölar. Och plötsligt en dag i slutet av november är det så fruktansvärt mörkt att jag inte längre kommer ihåg hur sommaren känns.

Precis då faller de första snöflingorna lätt över landskapet. Ljudlöst och långsamt, som pausunderhållning i livet. Ställer om den inre kompassen som pekar bakåt mot soldränkta trädgårdar, till en som pekar framåt mot yllekoftor och tända ljus.

Tur att man är anpassningsbar.

I kunskapssamhället blir ingen fullärd

Man lär sig något nytt varje dag. Det är en sliten klyscha med tveksam sanning.

Förr i tiden, när man antingen styrde maskiner eller satt på kontor, stämde den inte. Människor kunde gå klart sin folkskola och sedan leva ett helt liv utan att lära något nytt. Möjligen lyssnade de på P1 i köket och fick lära sig ett och annat på Ekonomiekot, men annars inte mycket.

Nu för tiden, när folk gör allt annat konstigt om dagarna för att dra in pengar, förutom att styra maskiner eller sitta på kontor, stämmer den inte heller. Nu för tiden lär man sig åtminstone tio nya saker varje dag. Tack Facebook.

Jag pluggar distanskurser på kvällarna. Just nu en kurs i sociala medier och digital kommunikation. Tidigare har det varit projektledning och strategisk kommunikation.

Ett tag trodde jag att pluggandet var över när jag hade skaffat min högskole- och folkhögskoleutbildning. Allt allt var ordnat och klart inför resten av livet.

Jag hade fel.

I det kunskapssamhälle som vi lever i nu är kunskaper färskvara. Den som inte uppdaterar blir föråldrad. Och det handlar inte bara om att ”lära sig data” och ”posta på Facebook”. Det handlar om att hela arbetsmarknaden i snabb takt rör på sig. Och i takt med den måste vi själva förändra oss.

För mig, som började min karriär i mediebranschen, är det extra tydligt. Jag har bevakat kommunfullmäktige och polisen. Fem år senare görs det nästan inte alls. En hel hord av journalister har fått sadla om till andra yrken. Kommunikatörer, informatörer, sociala medier-uppdaterare och frilanspublicister. Vad som var eftertraktad kunskap för några år sedan är nu obsolet.

Jag försöker att hålla mitt cv uppdaterat. Förberedd om dagen då jag måste sadla om kommer. Jag breddar mina kunskapsbaser och gör mig multikompetent.

Vad är kostnaden för det? Min fritid. Jag måste investera min fritid, även efter högskoleåren, för att vara attraktiv på arbetsmarknaden. En engångsexamen är inte nog.

”Du har ju redan ett jobb, vad är det egentligen du studerar på kvällarna?” undrar min farmor när jag berättar. Uppväxt och framlevd i en annan tid, då kunskap var kunskap oavsett hur lång tid som gick.

I bland kan jag önska att den tiden fanns fortfarande. Men det gör den inte. Vi är alla dömda till eviga distanskurser om vi inte vill a-kasseras från 45 och framåt.