En sista gång

Vår katt är död. Det är så hemskt att jag knappt förstår det. Plötsligt var han där, strykande, jamande, nyfiken och kelig. Nu är han det inte. Saker kan ändra sig så snabbt. Liv kan försvinna så fort. Så fort att man knappt hinner förstå att det är sant.

Sex år har vi varit sambor, jag och han. Jag skrev ett inlägg för ett år sedan om vårt samboskap. Det var en resa från vrånghet till kärlek. Från misstänksamhet till tillit. Som nu har blivit en resa till tomhet. Höftproblem, knäproblem, förstoppning. Det senaste året har inte varit roligt för honom. Bara för några veckor sedan drog tandläkaren ut alla hans tänder utom två.

Och så en morgon är golvet i hela lägenheten plötsligt täckt av blodfläckar. Han springer runt och vet inte vart han ska ta vägen, försöker kissa överallt, kan inte stå stilla. Vi torkar blod, ringer veterinären, försöker förstå vad som har hänt.

Under hela den tid som jag har känt honom har det varit en pina att få iväg honom till veterinären. Han gillar inte buren, fräser, morrar, klöser och biter för att slippa den. Han är till och med så rädd för den att han brukade kissa på sig när vi plockade fram den. Och det är klart, med allt som han har genomgått hos den där veterinären kan jag förstå honom.

Men den här gången, medan vi torkar och ringer, öppnar han själv dörren med sin tass, kryper in, vänder sig, står och skakar, för att han inser att det är dags.

Själv ligger han stilla på britsen, viftar lite på svansspetsen, lyssnar på vad vi säger, förstår förmodligen, fortsätter ligga stilla.

Två timmar senare ligger han på en hård brits på djursjukhuset och vi har fattat det beslut som kommer att avsluta hans tid på jorden. Vi gråter, kan knappt prata. Det går förmodligen inte att göra något, åtminstone inte något vetenskapligt beprövat och när en katt blöder från urinvägarna kommer det förmodligen att sluta med en avancerad operation. En till, efter den som han var nära att stryka med i för något år sedan när grannkatten hade bitit itu hans mage.

Det känns inte värdigt. Inte värdigt att låta honom genomgå ännu mer. För att han har alla de andra problemen. För att en bortopererad njure inte kommer att lösa hans höft, knä och förstoppning. Inte heller få hans tio tänder tillbaka.

Själv ligger han stilla på britsen, viftar lite på svansspetsen, lyssnar på vad vi säger, förstår förmodligen, fortsätter ligga stilla.

En sista puss på pannan och vi lämnar honom kvar i rummet.

En timme senare drar han sitt sista andetag medan vi klappar honom med pekfingret i pannan. Ögonen är simmiga av narkosmedlet. Han vilar huvudet mot ena tassen och veterinären knyter en rosett runt den andra, där sprutan gått in. Vi säger hejdå, stryker honom över nosen, under hakan, och några gånger till över pannan. Pussar på hans svarta päls en sista gång.

Vill ni lägga honom i kistan själva? frågar veterinären. Det blir för mycket. Det får räcka så här. En sista puss på pannan och vi lämnar honom kvar i rummet.

Tomt när det inte gungar till i sängen när han hoppar upp för att sova med oss, tätt intill ryggen eller på fötterna.

Hemma är det tomt i fönsterkarmen. Lika tomt på stolarna under matbordet. Lika tomt när vi öppnar skåpet i köket där maten finns och han inte kommer. Tomt när det inte gungar till i sängen när han hoppar upp för att sova med oss, tätt intill ryggen eller på fötterna. Lika tomt på morgonen. Ingen som vill ha mat, ingen som vill att vi ska vakna, ingen som försöker slicka oss på näsan. Ingen som petar med en av klorna mot badrumsdörren för att komma in och kolla vad vi gör. Ingen som stryker sig mot skohyllan och kylskåpsdörren. Ingen som ställer sig på bakbenen, lutar frambenen mot köksskåpet och jamar för att fråga vad vi gör på diskbänken. Ingen i ögonvrån. Bara tomt.

Den rosa musen som han brukade slita i stycken och sedan trösta.

Hans grejor finns överallt. Hans matskål, vattenskål, leksaker. Så många gångar han har slickat kanterna i dem och lekt med dem. Den rosa musen som han brukade slita i stycken och sedan trösta. Som han bollade mellan sina framtassar och gned mot sin kind. Den ligger ensam i fönsterkarmen nu. På hans favoritplats. Där han brukade sitta och hålla koll på trädgården och oss.

Och hans sugrör. Som han petade ner från bordet med sin tass och lekte med. Just sugrör. Det roligaste han visste att stjäla och leka med. Bortsett från den begagnade gitarrsträngen. Den kunde han springa efter hur länge som helst. Jaga, tugga, jaga igen.

Säga hejdå. Säga att det räcker så. Säga att det var fint så länge det varade.

Jag önskar så starkt att man i bland kunde spola tillbaka verkligheten och återuppleva saker. Njuta av dem en sista gång. Stryka honom en sista gång under hakan. Lyfta upp honom en sista gång och låta hans haka vila mot axeln. Leka med honom en sista gång. Kanske kurragömma, som han brukade älska. Som vi lekte när vi precis hade blivit sambos. Sedan kela en liten stund och vinka åt varandra en sista gång. Hans vita tass i en sista vink till dem han älskade mest. Säga hejdå. Säga att det räcker så. Säga att det var fint så länge det varade. Säga tack för allt och för det vi hade. Kanske bara ligga lite för länge i sängen och mysa och kurra och andas en sista gång. Sedan låta honom springa ut i trädgården där han älskade att ligga i solen och titta på fåglar och känna vinden i pälsen. Låta honom ligga där och bara ligga. På en plats som han älskar och känner sig trygg på. Bara en sista gång. Bara en sista gång sträcka på sig, vända magen upp mot himlen, dra öronen bakåt och njuta.

Men i bland finns det inga sista gånger.

Så ta hand om dig Vimse. Och kom hem igen om du ångrar dig.

Vindstilla

Personer som bara har varit i Helsingborg några gånger säger att det alltid blåser här. Men det där stämmer inte. Åtminstone tänker jag att det inte borde stämma. Jag tänker nämligen sällan på det själv. Visst märker jag när det tar emot på cykeln om jag har kraftig motvind, eller om alla löv i ena sidan av trädgården plötsligt flyttar sig till andra. Men den där ständiga vinden som personer som sällan har varit i Helsingborg beskriver märker jag inte.

Det värsta vindhålet jag har upplevt var den spanska staden Cádiz. Den ligger på en halvö ute i Atlanten som kontinentens sista utpost. Där bodde jag några månader för några år sedan, bara ett par meter från stenblocken som skilde oceanen från strandpromenaden. Det var höst och det ena lågtrycket efter det andra drog in över de hukande spanjorerna och mig. Faktiskt så långt och kraftigt att det hamnade som en aldrig sinande pöl ända in på vardagsrumsgolvet bredvid tv:n (spansk byggstandard är inte densamma som i Sverige, det kan jag lova).

Det värsta vindhålet jag har upplevt var den spanska staden Cádiz.

Det var inte långt till min språkskola, men det var få dagar den hösten som det gick att promenera. Över stenblocken, muren, strandpromenaden och gatan forsade vågorna och regnet. I stället tog vi bussen, som ständigt sköljdes över av det yviga havsvattnet som dundrade mot bussens rutor. Vindrutetorkarna var en klen tröst.

Så mycket blåser det verkligen inte i Helsingborg, så jag förstår inte vad de som bara har varit i Helsingborg några gånger försöker beskriva.

Men i bland slår det mig att det kanske ändå ligger en gnutta sanning i det där. Att man kanske kan bli immun mot blåst och tänka att det är normaltillståndet. Och att man inte märker när det blåser så där lagom mycket, för att det är en självklar del av vardagen precis som att andas och äta frukost. Tänk om det är så att den eventuellt eviga vinden har avtrubbat mina sinnen?

När jag flyttade till Norrland för att plugga var det något som kändes annorlunda. Det fanns tallar och granar i stället för bokträd, mer utrymme mellan alla byggnader, det var mörkare under vinterhalvåret och bussarna hade en särskild vintertidtabell. Men det var inte det som kändes, det var något annat. Det tog mig faktiskt ganska lång tid att konstatera vad det egentligen var. Och det var just det som de som bara har varit i Helsingborg några gånger tänker, fast tvärtom – det saknades vind.

Men det var inte det som kändes, det var något annat.

Träden var stilla, löven prasslade inte, det slet inte i jackan, det var tyst. Det var så tyst att det i bland blev kusligt. Som att världen hade stannat, som att tiden inte gick. Jag bodde där i två och ett halvt år, men sedan trivdes jag inte längre. Det kändes inte som hemma och jag visste inte riktigt varför. Nu förstår jag att det kan ha varit vinden. Eller, rättare sagt, avsaknaden av vind.

Samma känsla av att världen har stannat och att tiden står still får jag i dag. Det är vindstilla. I Helsingborg.

Det är så vindstilla att inte den minsta gren rör sig eller den minsta plastpåse från torghandeln virvlar omkring. Det är så vindstilla att häcken i vår trädgård inte rör sig en millimeter och att man till och med kan höra sin egen andning när man går. Det är som det där första snöfallet för vintern, när allting är helt tyst och det singlar stora snöflingor i det långsammaste tempo man kan föreställa sig. Men den här gången utan snö. Bara stilla. Helt vindstilla.

Det är så vindstilla att häcken i vår trädgård inte rör sig en millimeter och att man till och med kan höra sin egen andning när man går.

Vindstilla för oss som bor på platser där det tydligen alltid annars blåser är riktig magi. Det är något helsingborgare stannar ute lite extra länge för att njuta av, för att försöka ta på, för att försöka fotografera och spara. Det är något helsingborgare ringer till varandra om för att dela med sig av och diskutera. Spelar in. Det är som solförmörkelse och brinnande asteroidbälten på en och samma gång. Just för att vi inte upplever det mer än någon gång om året.

Men det där med att det alltid blåser. Nja. Visst är det vindstilla bara någon gång om året, men att det skulle blåsa resten av dagarna är nog en överdrift. Att det blåser litegrann eller till och med en hel del är ju normaltillstånd, det kan man ju inte beskriva som att det blåser. Det är en del av vardagen. Precis som att andas och äta frukost. Blåst är ju undantaget, som inte kan vara normaltillståndet.

Men strunt i det, för i dag njuter jag av vindstillheten. Hur man nu gör det på bästa sätt? Det är ju som att äta en kaka som inte finns eller greppa efter något som inte är. Vindstilla är ju inget. Vind som står stilla är ju inte vind. Ovind. Stilla. Tyst.

Snart börjar det blåsa så att vi kan andas igen. Håll ut!

Fokusera

Romanen. Det är verkligen ingen enkel grej. Jag har kommit en bit på vägen och känner mig stolt över det, men emellanåt blir det stopp. Som nu. Handlingen känns meningslös, persongalleriet grått och scenerna som sirap. Hur ska någon någonsin orka läsa den här smörjan om jag inte orkar skriva den? Och hur ska jag orka skriva den om ingen orkar läsa den?

Det är så lätt att vara självkritisk, att lyfta in alla andras inbillade tankar i sitt eget huvud och slå sönder varje hopp om att det man gör är bra. Förmodligen en bra förmåga egentligen, det här att kunna ifrågasätta och kritisera det egna arbetet för att undvika att bli fullkomligt narcissistisk, men i bland hade det verkligen underlättat om man bara hade kunnat vrida till kranen och få stopp på självkritiken åtminstone en halvtimme.

Det händer i bland att kranen slutar rinna. Det är när jag har hittat en tråd som jag följer och när romanen börjar skriva sig själv, utveckla sig själv, överraska mig med vad nästa scen blir. När personerna i boken blir riktiga personer för ett ögonblick och byter ord med varandra som jag aldrig har planerat eller anat. Då blir det flow. Då flyter det på utan tid för självkritik. Men alla trådar har en ände och alla samtal tar slut någon gång. Då är det som att börja om igen.

Det sägs att man inte ska berätta för någon att man skriver en roman. Inte för bekanta, inte för vänner, knappt för sig själv. Att sträva efter att få beröm är mänskligt och när man redan har fått beröm för att man äntligen har börjat skriva sin roman är det inte längre lika motiverande att fortsätta, eftersom det psykologiska målet – att få beröm – redan är uppnått. Sedan är man utlämnad åt så flyktiga drivkrafter som inre motivation, självförverkligande, att man brinner för att skriva och att man vill göra avtryck i världen för att fullborda verket. Betydligt mindre greppbart att navigera efter än att söka beröm från andra.

Men den ska bli färdig. Kanske inte den här veckan, kanske inte den här månaden, kanske inte heller det här året. Men färdig ska den bli. Om jag så blir den ende läsaren. Och om det så blir ren dynga. Amen.

Kent i Köpenhamn

Jag har aldrig lyssnat särskilt mycket på Kent, men när det blev biljetter över till deras avskedsturné hängde jag på. Vi hamnade längst fram i publikhavet på Forum i Köpenhamn, med bara ett par tonårsfans mellan oss och staketet. De luktade svett och fis efter att ha sovit ute hela natten, men musiken var bra. Och så tog jag några bilder.

Konsert med Kent i Köpenhamn

Konsert med Kent i Köpenhamn

Konsert med Kent i Köpenhamn

pp-kent-i-kopenhamn-7

Konsert med Kent i Köpenhamn

Den stora romanen

Om man tjänar sitt levebröd på att skriva är det oundvikligt att tanken på att skriva en roman förr eller senare dyker upp. Det ligger i människans natur att försöka utöka sina marker, gå längre, ge sig i kast med nästa utmaning. Inte konstigare än att frukostbullsbagaren till slut försöker sig på en bröllopstårta eller att simläraren någon gång anmäler sig till Vansbrosimmet.

Tanken på en roman är inte ny, den har funnits i mitt medvetande i säkert femton år. Under den tiden har jag också gjort en handfull tappra försök som har resulterat i ett tiotal sidor men inte mycket mer. Varje gång faller det på att jag inte står ut med min idé. Kanske är det för att jag har dåliga romanidéer, kanske för att jag är otålig – jag vet inte.

Jag har förstått att olika författare har olika teknik för att skriva. Några sätter sig utan undantag vid tangentbordet vid samma tid varje dag och tvångsskriver, oavsett hur lätt eller svårt det går just den dagen. Andra bokar avskilt belägna stugor med ensamhet som enda bekvämlighet. Hittills har jag försökt mig på att skriva när jag känner för det, vilket blir någon gång i bland, tillräckligt sällan för att glömma bort var jag avslutade sist jag skrev.

Det förvånar mig varje gång att det är så svårt att skriva en roman, när det är så lätt att skriva en nyhetsartikel eller till och med ett längre reportage. Framför allt vid jämförelse med ett reportage är byggstenarna de samma i en roman – karaktärer, dramaturgi och levandegörande språk. Men ändå verkar det vara något helt annat att planera för en 300 sidor lång bok.

En vän sa att jag kanske inte är redo. Jag har kanske inte en tillräckligt bra idé som jag tror på och kan hålla fast vid under de långa stunder vid tangentbordet som romanarbete innebär. Kanske är det så. Kanske inte.

Oavsett har jag bestämt mig för att det är nu eller förmodligen aldrig. Någon gång får man faktiskt sätta ner foten i sitt eget liv och se till att saker händer. Den här texten är, kan man säga, det första steget på en lång vandring.

Ett hem utan katt är bara ett hus

När jag träffade min sambo för fem år sedan fick jag en ny vän på köpet. Han var ytterst vrång och osällskaplig till en början, misstänksam och undflyende. Men så köpte sambon och jag bostadsrätt och han hade inte annat val än att flytta in under samma tak som mig. Det var han inte särskilt lycklig över.

Men så började vi leka kurragömma, eller om det var pjätt (man vet inte riktigt med katter eftersom de sällan håller sig till förutbestämda regler). I alla fall lurade vi på varandra bakom väggar och jagade tillsammans från rum till rum. Och förmodligen var det vad som till sist fick honom att släppa på sin hårda yta. Kanske tänkte han att ”människor som leker kurragömma (eller pjätt eller något över huvud taget) är pålitliga och rediga, så honom ska jag gilla”.

Nu sover vi hur som helst i samma säng och kan läsa varandras tankar innan vi hinner tänka dem. Starta skrivaren för att skriva ut en lista på saker som ska ner i resväskan är lika med butter min, eftersom han vet att buren snart åker fram för en tillfällig resa till någon som kan passa honom. Titta på klockan kvart i tio på kvällen är lika med glad min, eftersom han vet att det snart är dags för nattmackan.

Det här med mat är förresten ett alldeles särskilt kapitel. Det är en av de punkter där vi inte riktigt kommer överens. För mig är vardagsmat något man haffar i farten och trycker i sig för att bli mätt så att man orkar göra andra saker efteråt. För honom är mat en av de mest centrala delarna i livet. En minut innan min väckarklocka ringer på morgonen vet han att den kommer att göra det, även om den ringer vid olika tidpunkter olika morgnar. Och så sätter han igång sitt ”springa över kudden, trampa på madrassen, slicka på min näsa”-beteende, eftersom han vet att det väldigt snart är dags att avnjuta dagens första mål.

Men annars kommer vi bra överens och har utvecklat en vänskaplig och ömsesidig respekt. Jag kan klia honom på magen även om det är bland det läskigaste han vet. Jag kan till och med stoppa skitäcklig medicin i hans mat utan att han klagar. Men det enda jag inte kan göra, och det gäller även min sambo, är att klippa hans klor. Då skriker han fula ord och beter sig som att vi försöker lönnmörda honom.

Den ömsesidiga respekten innebär också att han ställer upp med allehanda hushållssysslor. Han vaktar i fönstret när varken sambon eller jag är hemma för att hålla inkräktare borta (när vi var på semester senast och han åkte på retreat på annat håll försökte någon bryta sig in). Han värmer sambons rygg när hon har ont i den. Han håller oss sällskap i sängen om vi är sjuka.

Ni känner säkert till det gamla talesättet om att ett hem utan en katt bara är ett hus. Jag skriver under på det. Att ha katt är så mycket mer än att rensa kattlådan.

Och så gör de sig ganska bra på bild.

Färg, ljus och en snygg tjej

PP Sofiero 3

PP Sofiero 2

PP Sofiero 1

PP Alexandra på Sofiero 1

PP Sofiero 6

PP Sofiero 4

Visst är det skönt i juli, men maj tar ändå priset för vackraste månad på året. När alla växter är fyllda av så mycket kraft att man inte ens kan föreställa sig att det var vinter nyss. Spirande, blommande, prunkande, trånande mot solen.

De här bilderna tog jag på Sofiero slott i Helsingborg. A passar in ganska bra, tycker jag.

Lådor på höjden

PP Malmöbyggnad 1

PP Malmöbyggnad 3

PP Malmöbyggnad 2

PP Malmöbyggnad 5

PP Malmöbyggnad 4

Ett hus utan tak är som en människa utan huvud. Tänk att moderna hus, till och med de som är superdesignade, så ofta har ett helt platt tak som inte syns från marken. Vad säger det om vår värld?

De här byggnaderna står i svenska rikets tredje största stad. Den gemensamma nämnaren är det lådformade utseendet. Och avsaknaden av just tak.

Trist.

Jag ska köpa prylar för friheten

Jag rensade ut grejor som vi inte använder i helgen. Det började som en liten oskyldig hög men snart växte den till ett berg. Allt från gamla dvd-skivor till böcker till en jacka till ljusstakar till pärmar.

Erikshjälpen hade öppet, så jag packade ner allt i fyra pappkassar och begav mig dit. Lämnade mitt överflöd i dörren till en man som sa tack.

Efteråt känns det skönt. Som att jag har blivit lättare och som att livet har blivit enklare. En reningsprocess. Bort med gammalt slagg som täpper till och slöar ner.

De flesta människor föds fria i den här delen av världen. Med det menar jag att de är fria att göra i stort sett vad de vill med sin tid. Utbilda sig, skaffa ett jobb, bosätta sig, bilda familj, resa, paddla kanot, hoppa fallskärm, vindsurfa, spela gitarr, jogga, bada eller umgås.

Det är förvånansvärt hur mycket av denna fria tid som vi lägger på att köpa prylar. Och på att underhålla dem.

Räkna själv. Städa, tvätta, byta lampor, putsa skor, vattna blommor, köpa batterier, olja cykeln, byta till vinterdäck, sortera bilder, ladda telefonen, diska, putsa fönster, uppdatera datorn, beställa bläckpatroner och måla dörrkarmar. Allt är prylunderhåll – tid som du investerar i att upprätthålla din samling av olika prylar.

Till sist blir prylarna så många att vi blir fast i våra prylfyllda bostäder utan att kunna ta oss därifrån. Vi drömmer om att ”lämna allt” och ”göra en flera månader lång resa”. Men det går inte. För vi orkar inte ens tänka på att stoppa ner allt vi äger i flyttlådor för att släpa med eller magasinera. Segla i Västindien och vandra i Nepal – glöm det, vad skulle vi göra med bostaden och prylarna?

Tänk att vi är helt fria att åka vart vi vill i världen och upptäcka allt vi har drömt om, men vi stannar frivilligt där vi är för att administrera vår arsenal av grejor i stället. Just därför känns det så skönt att rensa ut i bland. Komma lite närmare drömmen.

Göra plats för nya prylar.