31.10.2005
kl 13.26
Och då dimper en tung sten ner över mig igen. Det är en arbetslöshetssten. Varje vecka får jag något som kallas för e-Kårren från Umeå studentkår där någon flitig människa sammanfattar den gångna veckans nyheter på studentfronten. Den här gången kunde jag läsa om att examinerade studenter från Umeå universitet, där jag råkar befinna mig, i mycket högre grad blir arbetslösa än andra studenter.
Faktiskt har umestudenterna den sämsta anställningsstatistiken näst efter Luleå tekniska högskola. Det känns ju oerhört betryggande att veta, när jag redan har ångest inför vad som kommer hända efter att jag har pluggat färdigt, även om det dröjer några år till. Och så kunde jag läsa att var tionde färdig högskolestudent hamnar hos kronofogden för att de inte kan betala tillbaka till csn. Det betryggar också fruktansvärt mycket. Inte nog med att jag går på det näst sämsta universitetet i landet vad gäller att få anställning efteråt, dessutom löper jag en tioprocentig risk att hamna i kronofogdens nät. Och värst av allt är att insatta människor på Faktum på svt sa att det är de som bara läser fristående kurser som drabbas värst av arbetslösheten, inte de som läser program. Och gissa vad jag nyss gjort. Just det, hoppat av ett program för att läsa bara fristående kurser! Cheeeses!!
Jag skulle nästan kunna tro att det är en komplott. Fattas bara att scb tar fram statistik på att det oftast är män från Skåne som har jobbat på Donkan som hamnar i “arbetssökande”-gruppen.
Men än är det några år kvar till Den Stora Domedagen. Nu är det hemtenta som gäller, om fascism och nazism och kommunism och kalla krig och vem vet vad. En fråga är färdigbesvarad, återstår tre. Därefter omtenta om drygt två veckor på 1800-talshistoria. Livet är grymt. Men det oroande är att jag inte tar det så hårt, utan rycker på axlarna och säger att det förmodligen ordnar sig. Och förmodligen ordnar det sig, men jag borde ändå vara lite bekymrad och deprimerad över det tycker jag. Hade det här drabbat mig för två eller tre år sedan hade jag troligen gått under, så det kanske är ett bra tecken, att jag inte dömer mig så hårt efter ett ynka misslyckande utan ser mer resonabelt på situationen.
VN:F [1.8.1_1037]
30.10.2005
kl 19.03
Det här är det mest galet ointelligenta jag sett på länge! :D
Vad ska USA invadera efter Irak?
Och så vill jag gärna slå ett slag för att den sanna informationen om korvdjuret äntligen kommer till allmän kännedom. Genialt min kära granne!
Korvdjuret - en presentation
VN:F [1.8.1_1037]
29.10.2005
kl 20.41
Jag har upptäckt och tillfälligt eliminerat ett stort stressmoment i mitt liv. En blick på datorn för att kolla om något hänt. Och så en blick till. Och en till. Så där höll det på, i evigheters evigheter utan att jag fick något annat gjort men nu är det alltså slut. Det tog superlång tid att läsa böcker och jag fick inget sammanhang när jag kollade på tv. Jag insåg att något behövde göras. Det är Msn Messenger som är boven i dramat. Inte för att det är dåligt i sig, utan snarare tycker jag att det är en fantastisk uppfinning som gör att vi kan hålla kontakt med halvnära och ytliga vänner, som man inte skulle ringa till i vanliga fall. Problemet är att det är vanebildande. Det är lätt att fastna framför msn i timmar, när man egentligen behöver göra femton andra saker. Och det är svårt att låta bli att slänga en blick mot datorn för att kolla vem som är online eller om någon har skrivit. Det blir som en drog, svår att slita sig från.
Jag har haft msn-fri vecka i sex dagar nu och jag måste erkänna att jag inte saknar det alls, inte över huvud taget. Det är skönt att slippa. När man väl har undvarit programmet ett tag inser man vilken stress och vilka koncentrationssvårigheter det leder till. Det känns som en befrielse att vara utan och faktiskt funderar jag över att förlänga den msn-fria veckan kanske ytterligare en. Det enda som drabbas är kommunikationen med “msn-vännerna”, men om jag vill behålla den får jag väl styra upp den på annat sätt.
Nästa steg i mitt projekt av “livsförenkling” är eventuellt att ha en internet-, tv-, radio- och telefonfri vecka. Poängen är att jag kommer leva i nuet, där jag är, utan att försöka utsträcka mitt kontrollområde till fjärran platser. Det blir en tillbakagång i tiden till när man fick gå och hälsa på folk när man ville prata med dem eller bestämma nästa träff när man väl träffades. Jag kommer bli en lugnare människa. Men jag är inte riktigt säker på att jag vågar genomföra steg två i projektet, det kanske blir otrevligt att sitta i tystnad utan att veta vad som händer i omvärlden, nu när jag är uppväxt i ett modernt samhälle där man vill befinna sig överallt utom där man just är.
Men nu är det lördagkväll och fest.
Tjingeling!
VN:F [1.8.1_1037]
26.10.2005
kl 08.44
Snön är här! En titt ut genom fönstret på morgonkvisten och jag kan konstatera att det är dags för årets snötäcke att lägga sig.
En annan sak som har hänt är att jag fått tillbaka min första u-tenta (u=underkänd). Det känns lite tungt eftersom jag vet att det innebär en massa merarbete som kommer hamna i konflikt med allt annat jag ska göra. Tydligen hade jag inte skrivit tillräckligt mycket på en av de tre tentafrågorna för att kunna bli godkänd, så det är bara att plocka fram böckerna igen och börja om (nästan) från början :( Hujedamej va jobbigt!
VN:F [1.8.1_1037]
21.10.2005
kl 00.56
Det stora mörkret drar in över staden. Människorna huttrar och kurar ihop sig i sina jackor och säger att livet är för jävligt. De säger att det inte händer någonting, att det är dött, att det är depressivt och inte har någon mening. De går tysta längs vägen och ser inte varandra, i en egen värld där viljan inte längre finns att möta andra människors blickar. Det varar hela vintern, och fram till vintersolståndet blir det bara värre. Det är som kvicksand, lätt att överblicka men svårt att ta sig igenom. Sjunker en så sjunker du, snabbt, rakt ner, utan att ha något att gripa i mer än mörker. Och mörker är inte lätt att klamra sig fast vid, det går inte att greppa, inte att fokusera, det bara finns där, till ingen nytta.
Det är höst och det är snart vinter och det är nu människor går runt och drar på sig höstdepressioner till höger och vänster, depressioner som smittar värre än influensa och som man kollektivt försöker behandla genom att prata om det men som bara leder till att de förvärras och ännu fler får det. Solen går i gömma redan vid femtiden och ljuset försvinner. Det är inte längre sommarkväll med grill och promenad och glass och lust att upptäcka världen. Det är hemmakväll och stearinljus. Förbannade vinter! Varför är den så lång?
Jag brukar inte drabbas av höstdepressioner men det känns som att den här hösten är värre än andra. Alla tycks på en och samma vecka ha drabbats och varför ska jag vara sämre? Jag klarar inte av att vandra omkring i en värld där alla är deppiga utan jag dras med i depressionsyran jag också. Det är i alla fall på god väg att kännas väldigt meningslöst att göra saker. Tänk om man bara kunde snabbspola fram till april istället för att genomlida den här dvalsäsongen.
Höjdpunkt imorgon är träffen på stan med C, M, L och M. Det är trevligt att bara vandra omkring där tycker jag, händer inte så ofta, håller mig mest här uppe på den alternativa staden, campusstaden. Och höjdpunkt i helgen är E:s besök i stan. Dricka öl och slappa, det ska vi göra, det var riktigt länge sen nu. Minnas gamla tider, som förra året, ska vi nog också göra. En antihöjdpunkt på måndag däremot är när vi får ut den hemtenta som vi ska skriva och lämna in en och en halv vecka senare. Shit vad jag vill ha semester! Där det inte finns kvicksand helst.
VN:F [1.8.1_1037]
18.10.2005
kl 23.43
Jag hade ett litet inlägg på gång om danskar, om hur fördomsfulla och självgoda de är och hur det där “go’ nok” är en pina för alla som inte råkar vara födda danskar, men jag tänker bespara er denna utläggning och istället ge er en länk till det som föranledde mina tankar. (Naturligtvis är jag själv inte det minsta fördomsfull när jag skriver det här..)
Följ länken här under och klicka på papegojan och grodan så du kommer in till deras sida. Välj sedan svärdet och drottningkronan i vänstra bokhyllan, så får du ett exempel på dansk barnpedagogik, en snabblektion i könsrollskunskap…
Kaj og Andrea - DR
…men egentligen är det ganska sött!
Det är helt enkelt bara i Danmark det kan hända :)
“Hvor ser du dog fjolled ud Andrea!!”
VN:F [1.8.1_1037]
13.10.2005
kl 21.56
Här följer en uppdatering angående tvättstugedramat (se föregående inlägg)…
“Men va fan! Skärp dig! Ta inte folks bokade tider!”
Så skrev jag på en lapp och tejpade upp på dörren till det ockuperade tvättbåset. När jag var där nere för att fixa min tvätt nu stod följande att läsa:
“Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Jag missförstod systemet med bokning!! Signatur Mamma till Namn (lägenhetsnummer)”
Det får mig att känna mig som en person med aggressionsproblem.
VN:F [1.8.1_1037]
Rita - Vadå då,,så jag kan ta allas tvättider,,, sen räcker det ...
papelito - rita: nä, d e ju klart..så kan d ju heller ...
Din Granne - hahahaha, tack för dagens första skratt Papelito!! haha, jag dööör ...
lyckliga grodan - så snopet.... en mamma på besök som ska tvätta åt ...
papelito - granne: mammor e onda ;)
grodan: ja, stackars mamma, stackars tjej.. ...
Katja - I student komplexet jag tidigare bodde i var det sällsynt ...
papelito - katja: värsta tvättkriget! vem vet, d kanske utvecklas i den ...
Kimmi - Kolla bloggen för september så inser du att du inte ...
Gnosan - Jag skrev en hel novell efter föregående inlägg, men jag ...
Gnosan - oj nu blev det tyst ?? Jag är inte grym, ...
papelito - katja: men jag kanske borde spara lite aggressioner tills dess? ...
Katja - Hoppas för din skull att det var en engångsgrej =) ...
kl 18.14
Jag har betett mig som en socialt missanpassad person idag. Jag har terroriserat människor och försatt dem i situationer de inte vet hur de ska hantera.
Under första terminen jag pluggade på det här sociologiprogrammet läste vi socialpsykologer om en teoretiker vid namn Harold Garfinkel. Han var intresserad av hur de sociala normerna fungerar i vardagslivet. Han tyckte om att göra experiment där människor hamnade i situationer som de inte hade varit i tidigare. Han delade ut vita papper till människor utan att berätta varför, och studerade hur de reagerade. Under samma termin blev jag och min granne fascinerade av hans arbete och funderade ett tag på att starta en ny nation i Ume, Garfinkels Nation, som skulle föra hans anda in i studentvärlden och ifrågasätta de normer som anses självklara. Av någon anledning blir det sällan något av sådana där projekt som planeras.
Nu har mitt intresse väckts på nytt för sociala experiment. Jag ser hela Norrland som mitt arbetsfält och det jag ska göra och gör är att sätta norrlänningarna på prov, att utmana deras tysta attityder och normer. Jag har börjat starkt idag.
I morse hade jag bokat en tvättid. Eftersom jag la mig för att sova mycket sent i går kväll var det med stor vånda som jag steg upp vid niokvisten och släntrade ner över gården till tvättstugan med min tvättkorg. Låst! Det var låst i tvättrummet som jag bokat. Någon hade snott mitt tvättrum trots att jag bokat på gällande vis. Jag gick hem igen och skrev en lapp. “Men va fan! Skärp dig! Ta inte andras tvättider!” och tejpade på tvättdörren. Kanske ett dåligt socialt experiment eftersom jag inte fick se personens reaktion, men jag hoppas att det drabbade den här personen djupt inne i hjärtat och att han/hon har suttit och gråtit hela dagen, för man snor inte andras tvättider, det är en helig norm!
Mitt andra sociala experiment inträffade på sketna Akademibokhandeln på campus. Värt att notera i sammanhanget är att alla dagens experiment inte är planerade på något sätt, utan att de bara inträffar. Framför mig står en person som blivit lovad att en bok ska komma in denna vecka, men det visar sig att den inte ens är på väg (sällan, Akademibokhandeln!). Hon lämnar lokalen i protest. Jag frågar efter en kursbok och *surprise!* det visar sig att den heller inte finns. “Men jag kan beställa den,” säger bokhandlaren varpå jag svarar att “nej, jag beställer den på internet istället.” Resultat: förvånad, mysko blick från hans sida. Men de får skylla sig själva, de har bara de kursböcker man behöver en gång av tio, max. De tror att de kan sälja det de känner för men aldrig ställa upp annars på oss studenter. Det straffar sig.
Och så var det på “Posten” på Ålidhem där jag skulle hämta ut ett paket och skicka iväg min trasiga kamera på lagning. Det var inte riktigt ett socialt experiment men jag lyckades skapa kö på femton personer. Jag köper en vadderad påse att stoppa ner kameran i och häftar sedan ihop den. Då upptäcker jag att jag har glömt lägga ner ett par viktiga papper i påsen och måste bryta upp den igen. Lägger ner papperna och häftar ihop en gång till. Sedan kluddande med klisterlappen som skulle sitta fast utanpå och när jag ska gå därifrån upptäcker jag den långa kön och jag vågar inte möta deras irriterade blickar. Skynda dig för f*n kändes det som att de försökte telepatera till mig.
Vidare in på Ica. Hämtar lite mjölk och juice och ja, det man brukar handla helt enkelt, och ställer mig i kassakön. Mannen i kassan frågar de två personerna framför mig om de vill ha kvittot och jag tänker att stackars mänska, där kan han ju inte sitta hela dagen och fråga om folk vill ha kvitton, så när jag har betalat säger jag att “ja, jag vill gärna ha kvitto.” För det första förstår han inte vad skåningen jag säger utan säger “va?” på det där norrländska viset. Så jag repeterar och då svarar han “ja,” och det verkar precis som han tror att jag tror att han skulle vilja lura mig på kvittot och behålla det själv. Då blir jag lite nervös i mitt sociala experiment och tillägger att “så slipper du fråga” och “det kan ju bli jobbigt i längden.” Han bara stirrar på mig och säger inget. Visserligen precis som förväntat när man pratar med en norrlänning utan att han/hon har förberett sig ett par dagar i förväg. Jag vet inte riktigt vad resultatet av det här experimentet blev men jag ifrågasatte i alla fall Ica-kasse-normen.
Norrland är mitt arbetsfält. Det är den norrländska tystnaden jag ska utmana. Som varje gång jag möter någon i trapphuset och säger hej och chockar de stackars grannarna. Då utmanar jag normerna och jag tycker det är skitintressant att det faktiskt kan finnas en sådan stor skillnad mellan södra och norra Sverige. Men nu ska jag ner i tvättstugan och göra ett nytt försök. Hoppas jag överlever de här tvättmarodörerna.
VN:F [1.8.1_1037]
11.10.2005
kl 12.34
Förmiddagen som påverkar resten av mitt liv är över. Jag har varit hos den trevliga och kunniga och mycket bra studievägledaren i det stora flygledarhuset på campus och pratat om min framtid. Hennes andemening var nog att man inte ska oroa sig, utan att man ska göra det man känner för. Sen gäller det att visa för arbetsgivaren att man kan en massa bra saker. Hon sa att det inte var en bra idé att välja psykologprogrammet om jag var rädd för att stänga in mig i ett hörn, vilket jag är, så något psykologprogram blir det inte. Och det är lite lustigt, för det är i princip tvärtemot vad studievägledaren på just psykologprogrammet sa, när hon berättade att det fanns hur många möjligheter som helst att göra olika saker efter psykologprogrammet. Jag börjar på allvar tro att studievägledare som är anställda på utbildningsprogram får provision på hur många studenter de lyckas locka eller hålla kvar på utbildningen. Vår sociologivägledare är likadan. Ställer man en fråga om hur arbetsmöjligheterna ser ut efter utbildninge så svarar hon bra och att det finns alla världens chanser och att man kan jobba med precis vad man vill. Men snälla sociologvägledaren, det är faktiskt inte så att man kan jobba med vad som helst utan man får hålla sig inom sitt område, men området är så brett, säger hon. Men det hjälper inte när arbetsgivaren alltid ser sociologen komma i andra hand, efter socionomer och personalvetare och studievägledare. En utbildning där man kan bli allt om det inte hade funnits andra utbildningar..bra..öh..
Det blir alltså inget fortsatt sociologprogram och det blir inget psykologprogram. Jag ska bli frikursare. Jag ska läsa fristående kurser och välja och vraka inför varje termin. Jag ska kasta mig ut i min egen utbildningsplan som inte riktigt existerar än och forma min egen framtid, inte lägga den i händerna på några programmakare med provision. Steg ett i min nya framtidsplan är att läsa Psykologi A under våren, samtidigt som jag för nöjets skull tar en liten 25-procentskurs i latin. Det kommer bli hur bra som helst. Och sen kanske jag glider vidare på lite juridik och arbetsrätt och kanske lite turism eller mediekunskap. Jag kommer vara som en julafton när jag är färdig, med en massa paket av överraskningar och blandningar som ingen sett tidigare. En kameleont på arbetsmarknaden, beredd att ändra färg efter vinden, lusten och konjunkturen. En mångfacetterad individ med en bred kunskapsbas (oj! vad fint det låter! är det verkligen jag om några år det??).
Men nu är det dags att ta tag i de vardagsnära sakerna och koka lite ris och värma min igår gjorda kycklinggryta som blev halvmisslyckad. Sen rulla iväg nerför backen med cykeln till samhällshuset och ha föreläsning om totalitära regimer under mellankrigstiden i två timmar. Sen till registrering på nya lilla 25-procentskursen, Svenska dialekter och deras uttal, som jag ska läsa parallellt med Historia A, och ha dialektundervisning i ytterligare två timmar. Det kommer bli spännande värre! Och ikväll läsa läsa läsa i den gigantiska historieboken. Inte lika upphetsande men nog så fascinerande och intressant.
Som slutkläm skulle jag vilja tacka Skånes Nation i Umeå för att vi har haft så underbart roligt i helgen. Jag tror jag ska köpa ett livstidsmedlemskap på onsdag! :D
VN:F [1.8.1_1037]
07.10.2005
kl 16.28
Det har varit en välfylld vecka. Meningen var att den skulle vara välfylld av bokläsande men riktigt så blev det inte. Istället har nationen tagit en stor del av tiden, med förberedelser inför 15-årsjubileet som vi har i helgen, och det är den huvudsakliga anledningen till att det inte blivit skrivit här på väääldigt länge.
Papegojan: ey!..cut the bullcrap..inga undanflykter..oengagerad..inte bry sig.. jag känner arghet.. nationen dra..alltid nation nation..aldrig ledig alltid upptagen upptagen..nation..straff..guds straff.. passa auf!
För den intresserade kan jag förtälja att jag har fått ett brev med posten. Det händer oroväckande sällan nu för tiden för oftast är det bara DN som ligger och vilar i mitt postfack. Det var
Papegojan: dn..pfft..fint ska det va.. duger inte lokaltidning.. verka bättre.. vem vem är du..fisförnäm borgare..respektion på bakgrund..låtsas fin.. guds straff på dej..
Jaja, whatever. Det var ett terminsmärke från Studentkortet. Jag klistrade på det på mitt studentkort och upptäckte att det börjar växa ett litet lager av terminsmärken nu, närmare bestämt tre stycken. Det tycker jag är det mest påtagliga beviset på att jag har pluggat ett tag (alternativt alldeles för länge utan att veta vad jag ska bli mot slutet av det). Man får en liten lapp på posten som bevisar att ja, även det här halvåret pluggar jag, så att man inte ska glömma och sluta märka att tiden rinner iväg i forsränningstakt.
Och så ett till bevis på att tiden går alldeles för snabbt för studenternas eget bästa. SAS är fullbokat inför julen. Jag kunde inte hitta någon studentbiljett hem och tillbaka över julen så den här gången får det bli nattåg. Flyg och tåg har jag åkt hittills men nu blir det alltså något halvnytt. Och det var t.o.m. billigare än vad flyget skulle kostat ifall det funnits biljetter (nu fanns det visserligen biljetter på flyget men de kostade över tretusen kronor t.o.r.). Är det inte lite väl tidigt för biljetter att ta slut nästan tre månader i förväg? Mitt tips till alla som vill tjäna en hacka är att bygga ett flygplan och flyga studenter.
Och slutligen ännu ett bevis på att saker går för snabbt. På Svingen, den stora cykelbron som förbinder studentområdena med centrala Umeå, har man omorganiserat. Tidigare har det varit ett inferno av cyklar som flyger ner mot stan i den branta brobacken, kryssandes mellan strosande promenanter. Det var med livet på spelbordet som man tog sig upp eller nerför detta byggnadsverk. Ett tag satte man upp betonggrisar med skyltar längst ner i brobacken för att få folk att sakta ner, men händighetens studenter (troligen studenter ja) tog saken i egna händer och tog bort de äventyrsbegränsande betongblocken. Kommunen, eller vem som nu organiserar brobackar i det här landet, har nu infört ett strikt system istället. Den gamla “gå på vänster sida”-skylten har plockats ner och man har målat vita (vad annars?) streck på asfalten som visar att man ska cykla på ena sidan och gå på andra. Hade jag kunnat applådera genom min blogg så hade jag gjort det, för det är inte en dag för tidigt som man har omvandlat Dödssvingen till Smidighetssvingen. *Den förväntade levnadsåldern för studenter i Ume höjs med två år i ett svep.*
Och det var allt jag hade att berätta. Återkommer när lusten faller på och tiden släpper till. Tack.
VN:F [1.8.1_1037]
02.10.2005
kl 13.24
Det var en strålande dag och jag och granne A tog en promenad bort till Nydalasjön. På vägen hittade jag en massa tecken på höst…
050929 Nydala
VN:F [1.8.1_1037]
01.10.2005
kl 19.40
Jag var värd ett riktigt äventyr efter de tre senaste veckornas extrema pluggande som resulterade i en tenta igår, fredag (som jag tror gick ganska bra trots allt). Så jag bokade upp mig på ett riktigt äventyr som jag åkte på idag.
En och en halv timme inåt landet åkte vi med Göstas buss och efter att ha passerat många mil landsväg, berg, kalhyggen och skog i höstfärger kom vi fram till tallskogen med kåtorna. Vi bytte om i Sveriges kallaste omklädningsrum där dörren stod öppen ut mot naturen och vinden blåset in genom väggplankorna. På med våtdräkt och flyktväst och hjälm. Sedan bort med bussen fem kilometer uppströms Vindelälven där vi får vår första kontakt med gummibåtarna. Det är forsränning på gång! Aldrig någonsin har jag forsrännt förr och det är minst sagt en nervös tid som har passerat sedan jag anmälde mig. Mindre nervöst blir det inte när guiden, som för övrigt är dansk från början men som försöker lära sig bred norrländska (hur coolet är inte det!?) förklarar hur det går till. Ramlar man ur båten ska man hålla sig i kanten på den. Flyter man iväg från båten ska man ha fötterna framåt och flyta med tills man är ute ur strömmen. “Sluta andas när det är vitt framför er och andas när det är fri sikt,” förklarar han och “om ni hamnar på ett ställe där det är mörkt och tyst och fullt av luft” (om man inte överlever menar du??) har ni hamnat under båten när den har tippat. “Då får ni dra er ut i snörena.”
De glada minerna har ersatts av en viss skepsis över om det verkligen är en bra idé men väl i den lilla gummibåten verkar alla fjorton personer vara på gång igen. “Är ni beredda!?” “Jaaa!” Efter lite övningskörning bär det av nerför älven och snart kommer vi till första forsen. Helt plötsligt sköljer en gigantisk vit våg över hela båten och folk kämpar för att sitta kvar på gummibåtens kanter. Jag slungas ner i mitten av båten men lyckas ta mig upp igen. Jag paddlar för allt jag är värd och alla andra paddlar för allt de är värda. Det gungar och guppar och vattnet väller in i båten som vattenfylls till bredden. Tjugo sekunder senare är vi igenom forsen och får börja ösa vatten ur båten. “Hur lång tid tror ni att det tog att ta sig igenom den där forsen?” frågar guiden och vi gissar på tjugo sekunder. “Fem minuter!” säger han. Tiden har försvunnit! Chocken av den stora vågen och intensiteten och fokusen på att paddla har gjort att tiden försvunnit ur minnet på någon skum vänster.
Vi flyter lite längre nerför älven och kommer snart till den andra strömmen. Nervös över att det kanske kan komma en likadan våg igen och slå omkull oss. Men den här strömmen är lite lugnare. “Paddla då!!” skriker guiden. “Paddla!!!” Och vi paddlar tills armarna inte orkar mer och sedan hoppar vi i det femgradiga älvvattnet och försöker bada. Den direkta chockreaktionen blir att dra sig upp på båten igen. Och snart är vi framme vid kåtskogen igen (den med kåtor).
Nerför en lång trätrappa ligger ett bastuhus vid älvkanten. Vi bastar och sedan slänger vi oss i älven. Det är kallt som tusan, men det är uppfriskande. Och vad gör man annars när man har bastat och det inte finns en dusch i närheten? Vi torkar av oss svett och älvvatten och så går vi in i kåtan och får lite mat. Värmen från eldstaden i mitten av kåtan värmer och det luktar rök och det är mörkt och mysigt och varmt.
Sammanfattningsvis vill jag be er som inte forsrännt någon gång att söka upp en fors och genomföra en forsränning snarast! Det är skrämmande, det är jobbigt, blött och kallt, men det är uuunderbart mäktigt!
VN:F [1.8.1_1037]
Patrik Pettersson
glädje
ångest
hat