Forsränning – det är livet!

Jag var värd ett riktigt äventyr efter de tre senaste veckornas extrema pluggande som resulterade i en tenta igår, fredag (som jag tror gick ganska bra trots allt). Så jag bokade upp mig på ett riktigt äventyr som jag åkte på idag.

En och en halv timme inåt landet åkte vi med Göstas buss och efter att ha passerat många mil landsväg, berg, kalhyggen och skog i höstfärger kom vi fram till tallskogen med kåtorna. Vi bytte om i Sveriges kallaste omklädningsrum där dörren stod öppen ut mot naturen och vinden blåset in genom väggplankorna. På med våtdräkt och flyktväst och hjälm. Sedan bort med bussen fem kilometer uppströms Vindelälven där vi får vår första kontakt med gummibåtarna. Det är forsränning på gång! Aldrig någonsin har jag forsrännt förr och det är minst sagt en nervös tid som har passerat sedan jag anmälde mig. Mindre nervöst blir det inte när guiden, som för övrigt är dansk från början men som försöker lära sig bred norrländska (hur coolet är inte det!?) förklarar hur det går till. Ramlar man ur båten ska man hålla sig i kanten på den. Flyter man iväg från båten ska man ha fötterna framåt och flyta med tills man är ute ur strömmen. ”Sluta andas när det är vitt framför er och andas när det är fri sikt,” förklarar han och ”om ni hamnar på ett ställe där det är mörkt och tyst och fullt av luft” (om man inte överlever menar du??) har ni hamnat under båten när den har tippat. ”Då får ni dra er ut i snörena.”

De glada minerna har ersatts av en viss skepsis över om det verkligen är en bra idé men väl i den lilla gummibåten verkar alla fjorton personer vara på gång igen. ”Är ni beredda!?” ”Jaaa!” Efter lite övningskörning bär det av nerför älven och snart kommer vi till första forsen. Helt plötsligt sköljer en gigantisk vit våg över hela båten och folk kämpar för att sitta kvar på gummibåtens kanter. Jag slungas ner i mitten av båten men lyckas ta mig upp igen. Jag paddlar för allt jag är värd och alla andra paddlar för allt de är värda. Det gungar och guppar och vattnet väller in i båten som vattenfylls till bredden. Tjugo sekunder senare är vi igenom forsen och får börja ösa vatten ur båten. ”Hur lång tid tror ni att det tog att ta sig igenom den där forsen?” frågar guiden och vi gissar på tjugo sekunder. ”Fem minuter!” säger han. Tiden har försvunnit! Chocken av den stora vågen och intensiteten och fokusen på att paddla har gjort att tiden försvunnit ur minnet på någon skum vänster.

Vi flyter lite längre nerför älven och kommer snart till den andra strömmen. Nervös över att det kanske kan komma en likadan våg igen och slå omkull oss. Men den här strömmen är lite lugnare. ”Paddla då!!” skriker guiden. ”Paddla!!!” Och vi paddlar tills armarna inte orkar mer och sedan hoppar vi i det femgradiga älvvattnet och försöker bada. Den direkta chockreaktionen blir att dra sig upp på båten igen. Och snart är vi framme vid kåtskogen igen (den med kåtor).

Nerför en lång trätrappa ligger ett bastuhus vid älvkanten. Vi bastar och sedan slänger vi oss i älven. Det är kallt som tusan, men det är uppfriskande. Och vad gör man annars när man har bastat och det inte finns en dusch i närheten? Vi torkar av oss svett och älvvatten och så går vi in i kåtan och får lite mat. Värmen från eldstaden i mitten av kåtan värmer och det luktar rök och det är mörkt och mysigt och varmt.

Sammanfattningsvis vill jag be er som inte forsrännt någon gång att söka upp en fors och genomföra en forsränning snarast! Det är skrämmande, det är jobbigt, blött och kallt, men det är uuunderbart mäktigt!

10 kommentarer

  1. Jag är imponerad ! Min man åkte ut på ett eget äventyr en dag i april en solig och skön påsk, för många år sedan..Det var vårflod i en fors och x och x blev strandsatta i ödebygd ett helt dygn.De skulle paddla kanot hej vad det går liksom…. På natten blev det 8 minusgrader, det minns jag med fasa, så för min del håller jag mig gärna på land.
    Men på tv ser det kuligt ut ….Jag är imponerad av de som vågar…!!

  2. Toppen kul. Har gjort samma resa som du för några år sedan. Vill verkligen göra om det…..

  3. gnosan: d e inte så farligt som d låter, även om jag tror att man såklart måste ha respekt för kraften i en vild älv.. o när man väl har genomfört en forsränning känner man sig myyycket modigare :) ..men d e ju klart inte så roligt om man blir strandsatt.. hur kom dom hem igen?

    lexrex: har du?? jag förstår varför du vill göra om d..jag känner mig som värsta supermänskan när jag har lyckats ta mig igenom d..

  4. Underbar läsning. Tack för det!

  5. pepelito: Hur dom kom hem,jo, dom fick gå en mil eller två i eländig terräng efter en natt i kylan.
    De eldade under en pressenning och satt eldvakt.
    Då de frös som bäst säger min mans sällskap, jo just det jag har en nyköping i min ryggsäck, ja tror den flaskan är hel!
    Den värmde gott kan jag ju säga.
    När de äntligen kom fram till den bil de ställt upp vid slutdestinationen, hade bilens ägare som var med om detta äventyr glömt nycklarna !!
    De tjuvstartade bilen och kom hem som två nyrökta böcklingar, röken från brasan hade satt sig i kläder och all packning de hade under natten.
    På den tiden var inte mobiltelefoner vanliga , det är nu 12 år sedan.
    Uj jag minns det som igår..

  6. rita: nöjet e på min sida ju :)

    gnosan: haha..ja sannerligen ett äventyr! nästan så att man blir lite avundsjuk..men vid närmare eftertanke kanske inte ändå :p ..kan tänka mej att minnet faller på ibland o ger dej ett gått skratt :)

  7. pepelito: ja , det kan du lita på…Sjunger ofta..Im alive…ha ha ha*
    Once I was affraid I was…osv

  8. gnosan: hahaha :D du e bäst!

  9. Det här var ju en betydligt mer utförligt än den besrkivningen du drog på loftgången för en stund sedan! :)
    Men vaddå, våtdräkt? Får man låna en sånn? fattar du vad ohygieniskt?!?? :-o *yuck!*

  10. grannen: hihi..ja, men vet du hur många jag har berättat d här för nu?? kommer i fortsättningen bara att hänvisa t min hemsida för information om mitt liv ;) ..o ja, jag förstår hur ohygieniskt d e att använda våtdräkt o våtskor som tusentals andra har använt före mej, men d e ju d som e en del av charmen, att känna gemenskapen o d historiska värdet i d där :) eller som guiden sa: ”d e hundratals personer som har använt samma skor som er..så kan ni ju snabbt räkna ut va d där kletet som ni känner e..” ..hihi

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *