Dömd till undergång?

Och då dimper en tung sten ner över mig igen. Det är en arbetslöshetssten. Varje vecka får jag något som kallas för e-Kårren från Umeå studentkår där någon flitig människa sammanfattar den gångna veckans nyheter på studentfronten. Den här gången kunde jag läsa om att examinerade studenter från Umeå universitet, där jag råkar befinna mig, i mycket högre grad blir arbetslösa än andra studenter.

Faktiskt har umestudenterna den sämsta anställningsstatistiken näst efter Luleå tekniska högskola. Det känns ju oerhört betryggande att veta, när jag redan har ångest inför vad som kommer hända efter att jag har pluggat färdigt, även om det dröjer några år till. Och så kunde jag läsa att var tionde färdig högskolestudent hamnar hos kronofogden för att de inte kan betala tillbaka till csn. Det betryggar också fruktansvärt mycket. Inte nog med att jag går på det näst sämsta universitetet i landet vad gäller att få anställning efteråt, dessutom löper jag en tioprocentig risk att hamna i kronofogdens nät. Och värst av allt är att insatta människor på Faktum på svt sa att det är de som bara läser fristående kurser som drabbas värst av arbetslösheten, inte de som läser program. Och gissa vad jag nyss gjort. Just det, hoppat av ett program för att läsa bara fristående kurser! Cheeeses!!

Jag skulle nästan kunna tro att det är en komplott. Fattas bara att scb tar fram statistik på att det oftast är män från Skåne som har jobbat på Donkan som hamnar i ”arbetssökande”-gruppen.

Men än är det några år kvar till Den Stora Domedagen. Nu är det hemtenta som gäller, om fascism och nazism och kommunism och kalla krig och vem vet vad. En fråga är färdigbesvarad, återstår tre. Därefter omtenta om drygt två veckor på 1800-talshistoria. Livet är grymt. Men det oroande är att jag inte tar det så hårt, utan rycker på axlarna och säger att det förmodligen ordnar sig. Och förmodligen ordnar det sig, men jag borde ändå vara lite bekymrad och deprimerad över det tycker jag. Hade det här drabbat mig för två eller tre år sedan hade jag troligen gått under, så det kanske är ett bra tecken, att jag inte dömer mig så hårt efter ett ynka misslyckande utan ser mer resonabelt på situationen.

3 kommentarer

  1. Känner igen ditt dilemma, min dotter hade liknande ankar då hon som du gick ”spridda program” idag , blir hon sanrt färdig Arbetsterapeut..och har en fruktansvärd oro….Jagkänner att det är ett hån mot viljestarka och duktiga , studiemotiverade studenter…Jag såg programmet du pratar om ..en Biolog som kör glassbil i Kalmar som frustrerande nog får sitta och ta emot Arbetsförmedlarens inkompetens…via en visning av disponibla jobb i just den kommunen..vaddå ? Personlig assistent / marinbiolog, som dessutom studerat och forskat ett år i usa…att sitta där och se på detta spektakel ,..en presentation av en kvinna som tror hon pratar med ” HUNDAR”….så Kränkande..vart hamnar kompetensen ?

    Vill kanske trösta dig genom att säga att jag tycker det är för jävligt..
    FÖR den som inte sett programmet FAKTUM gör det!

    allt det bästa pepelito..jag förstår din tankegång–men stå på, en dag
    kommer det ett tillfälle för dig och då jäklar,…får du visa världen vem du är..( pepping’)

    kram/ mvh G

  2. gnosan: som en egen liten peppingkvarn e du! :D tack!! d e inte d att jag har nåt emot att köra glassbil, tvärtemot, jag skulle nog trivas m ett helt vanligt jobb, men d känns lite bortkastat bara att plugga o försöka komma nånvart men inte va säker på att få ett jobb så man kan betala sin studieskuld, d e nog d som skrämmer mest, kronofogdehotet.. kram!

  3. Jag förstår hur du tänker, min dotter känner precis som du . Hon har en konstant oro..för framtiden och för den ekonomiska biten.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *