Nu har jag lagt till lite bilder i fotoalbumet igen…
051224 Julafton
051203 Niclas hälsar på i Umeå
051111 Cecilia, Lolo, Malin, Marjan
051008 15-årsjubileum Skånes Nation
Gsan - Hej hej ...Gott Nytt år !
mvh Gsan
tack för trevlig bildsession..Nice ... papelito - gnosan: tack dsamma! fast lite såhär i efterhand, men det ...
Jag telefonpratade med J igår kväll. Hela samtalet blev en orgie i hur dåligt livet är. Det lustiga är att varken jag eller J egentligen tyckte att livet sög extra mycket just då, men det blev ändå som det blev. Jag tror att jag bar en mycket stor del av skulden och det är det som har lett till att jag nu sitter och funderar på om jag är en tragisk person, eller negativ eller pessimistisk. Jag har länge sett mig själv som praktisk realist, som ser till både de positiva och negativa aspekterna vad det än gäller, men efter gårdagens samtal har jag börjat undra över om jag i själva verket är en obotlig pessimist.
Jag fick det att låta som att jag bara kunde lägga mig ner och dö, men det var verkligen inte så jag kände eller känner. Trots att jag är ganska positivt inställd till livet blev det en tragedi i telefonluren. Jag kanske bara inte vet hur man säger positiva saker, eller inte orkar, för jag tror att det är ungefär dubbelt så jobbigt att säga positiva saker som att säga negativa. Det krävs mer kraft och ansträngning att betona det positiva än det negativa, det krävs mer vilja. Folket i det här landet, och där inkluderar jag mig själv, tycks ha rätt att klaga men vara förbjudna att berömma. Det är socialt accepterat att smågnälla över det mesta men om man skulle framhäva hur positivt något är allt för mycket, då börjar folk tycka att man är fanatisk och irriterande. Det är lätt att falla in i den allmänna rollen som smågnällare, bara för att det är enklare. Och gnälla kan man göra även om man inte egentligen är speciellt irriterad över något, men berömma något gör man bara om man är helt överväldigat positivt inställd till det.
Vad är det för ett sjukt land, om det stämmer att det är så? Borde ett samhälle inte sträva efter att ha en positiv utgångspunkt, en tro på det goda, för annars kan man lika gärna skrota hela samhället och begå kollektivt självmord. Eller så är det bara jag som är väldigt inne på att klaga. Jag har haft en tuff termin och min första omtenta som ställde till det, så jag kanske är inkörd på att klaga och har glömt hur man gör annat.
Jag tror att jag smittade över lite av min neagtivitet till J och det är jag hemskt ledsen för. Människor som får andra människor att må dåligt är inte det bästa jag vet, så det smärtar att jag eventuellt kan vara en sådan ibland. Och det finns inget som smittar så som livsångest, och livsångest är just min favorit. Jag saknar J, det kom jag fram till. Men snart får vi träffas, i Oröd utanför Hässleholm närmare bestämt, en liten plats på jorden men förhoppningsvis ack så gemytlig. Skånes Nation turnerar ner till hemlandskapet över julen och arrangerar en inofficiell träff med övernattning i en stuga vid en sjö i en skog. Det blir mat och bastu och vinterbad. Skånes Nation är härligt tycker jag.
Och så lite om det här med Helsingborg, sedan ett tag min favorit bland städer. Jag har varit här nere ett par dagar nu och jag måste erkänna att det kändes mycket bättre förra gången. Visserligen var det sommar och stan visade upp sig från sin praktsida, men kanske är det ändå så att man kan växa ifrån sin hemstad, om än inte helt och hållet så åtminstone i större utsträckning än vad jag har trott tidigare. Jag trodde att det inte fanns någon annanstans i världen som jag kunde bo på i framtiden, men nu har jag börjat socialisera mig med tanken på att det kan finnas en möjlighet att det även finns andra bra platser på jorden att bo på. Umeå börjar kännas allt mer som hemma och om jag inte vaktar mina gäss kommer jag kanske snart att känna mig mer hemma där än någon annanstans, till och med mer hemma än i Sundets pärla. Men jag har hur som helst lärt mig att inte tänka så mycket över det, var framtiden utspelar sig, för hur det än blir med den saken så kommer den att lösa sig, helt av sig själv, för där jag bor, det är där jag bor, och vill jag bo någon annanstans så flyttar jag dit. Det är som reklam i brevlådan - gör man ingeting så får man det - och gör man ingenting åt sitt val av stad så bor man där man bor.
Livet är trots allt inget man planerar, livet är något man lever.
Livet är inte en massa val som abrupt förändrar tillvaron, livet är något som successivt förändras och utvecklas.
Gå ut och lev!
Papegojan: livsångest..du snackar.. det beror alltid på något.. livsångest.. din fiende.. i varje buske.. livsångest.. ångest över skola.. ångest över framtid.. ångest över jobb.. ångest över ångest.. dom som har riktig ångest.. du klagar.. du vet inte.. papelito gnäller.. liten småsak..gnäll..vi alla dör..
Det är den mörkaste dagen på året. Gatlyktorna står där och sprider sitt ljus över den snötäckta cykelbanan medan månen glänser bredvid röken från värmeverkets vita rök. Det är inga bilar. Det är inga cyklar. Inga människor. Universitetsumeå lägger sig återigen i dvala över jul och nyår, alla flyttar hem och lämnar stan i sticket. Jag som sitter kvar och väntar på att få åka hem känner tomheten. Det är mörkt i fönstren och det är tyst i skogen.
Det är alltid lika melankoliskt att åka hem, även om det bara är tillfälligt. Inför sommaren var det verkligen farväl till hemmet, farväl stan, vi ses igen om flera månader. Över jul och nyår handlar det inte om så många veckor men det känns på ett speciellt sätt. Alla har åkt hem och snart är det min tur också, en almanackstermin är över och allt som har hänt passerar nu till historieböckerna. Allt som har sagts, allt som har planerats och tänkts, det är över, finns inte mer än i minnen hos människor som befinner sig på olika platser i landet. Klassen har upplösts, kompisarna har upplösts, gemenskapen finns inte mer. En liten del av den melankoli eller det vemod som jag känner beror på att jag tänker på den dag jag kommer flytta härifrån för gott och aldrig återvända. Jag vet att den dagen kommer, då jag river upp mina trådar från den norrländska marken och flyttar, lämnar några år av studier och galenskaper bakom mig. Den dagen kommer fortare än jag inbillade mig för ett och ett halvt år sedan då jag åkte statoilbil upp hit och förundrades över hur annorlunda och kallt allting var. Jag vet att ett enormt vemod kommer slungas över mig den dagen, och jag kommer sörja allt jag måste lämna. Jag kommer komma ihåg alla jag lärt känna och träffat, universitetet, lägenheten, Ålidhem, älven, Iksu, tvättstugan, Nydalasjön, Svingen. Den dagen kommer tära på mig, jag kommer sjunka ner i ett enormt vemod, och det är tanken på det som gör att jag blir så melankolisk när jag åker hem över julen nu.
Julklapparna är inslagna och väntar på att packas ner i resväskan. Imorgon kväll kör bussen till Sundsvall. Sen blir det nattåg till Hässleholm, där jag får byta innan jag kan åka vidare till Ramlösa station där julen väntar.
Och så skulle jag vilja passa på och önska alla en riktigt God Jul!!
Rita - Önskar dej åxå en toppen, Jul för dej och hela ... papelito - rita: tack! E - Ha nu en super jul och ett riktigt gott nytt ... papelito - e: tack! jag önskar dej oxo god jul o sånt ...
Universitetet, jag undrar hur det fungerar. Ena momentet häver de uppgifter och examinationsformer över oss och andra momentet räcker det att skriva tre sidor med ett och ett halvt radavstånd för att bli godkänd. Varför ska det vara tio gånger svårare att bli godkänd på ett moment än ett annat?
Det är sant att det behövs satsas mer på kvalitet än kvantitet på högskolan. Förutom i ett fall, och det är antalet undervisningstimmar för oss beteende- och samhällsvetare. Att det kallas högskolestudier när man har föreläsning sex timmar i veckan är inte riktigt klokt. Sex timmar är att jämföra med ett heltidsarbetes fyrtio timmar i veckan. Visserligen måste man sitta hemma och läsa en del, men knappast fyrtio timmar i veckan, så jag vill gärna ser mer kvantitet i fallet undervisningstimmar. Dessutom tycker jag att institutionerna lägger alldeles för stor vikt på själva examinationen. Vissa hemtentor och salstentor förbrukar mer än hälften av tiden på momentet - istället för att lära sig saker måste man råplugga detaljer. Efter vad jag har förstått verkar utvecklingen gå tvärtemot vad jag skulle önska, mot mer tentahets, till exempel har en del högskolor i landet fattat beslut om att införa sju betygssteg istället för dagens tre. Det måste betyda att tentorna måste vara ännu mer omfattande och detaljbaserade, så att man lättare kan avgöra exakt vilket betyg av sju som är lämpligt. Vad betyder egentligen en siffra på ett papper i slutändan, det är ju kunskapen man ska använda i arbetslivet, inte examensbeviset.
Jag fick förresten tillbaka min hemtenta och jag hade fått VG. Och jag fick tillbaka min omtenta och jag hade fått G. Så nu är det lugnt inför julen, bara den där korta hemtentauppgiften på tre sidor som ska göras. Jag fick dessutom ett brev av posten idag där det stod att jag blivit antagen till Psykologi A till våren, och jag kände mig lättad när jag öppnade och läste, för det var just vad jag ville läsa! Min plan går i lås.
Min plan ändras hela tiden, det är ett faktum. Just nu består den av att läsa kurser för att i slutändan klassas som allmänbildad. Nu vet jag inte om alllmänbildade personer är något som söks i platsannonserna men någonstans måste jag börja, och en allmänbildning är aldrig fel att ha på visitkortet. Kanske kommer jag läsa Socialpsykologi C en dag i framtiden och därmed få en examen i socialpsykologi, men nu tar jag en paus från det och läser psykologi och sen en gnutta juridik och arbetsrätt.
Imorgon fredag är det julmiddag med de s.k. flickorna.
På lördag är det fest med E & co.
Sen är det söndag.
Annars går mycket tid åt till att tycka om J.
Gnosan - Okey okey ....jag medger jag har ite läst hela ditt ... papelito - gnosan: d e okej att inte läsa hela inlägg, speciellt ... Din fd. Granne - Papelito! Vaddå de så kallade brudarna? Är de inte brudar? ... papelito - min eviga granne: blandras, ja precis, haha :D ..men jag ... Gnosan - Hallå där jag läste hela ditt inlägg om FALUKORVEN och ... Gnosan - Du tror jag är YTlig men si ....där har du ... Gnosan - fALUKORV...NU E JAG LITE TRAMSIG..MEN ...HAR DU SETT ?
dEN ... papelito - gnosan: falukorv e gott i lagom mängd, men t jul ...
Själv har jag tackat nej till brevlådereklam av praktiska själ, men när jag hälsar på någon som fortfarande håller dörren öppen för köppropagandan kan jag inte låta bli att kika på vad det är som är så fantastiskt som man kan köpa för sina pengar.
Jag var hemma hos M och hittade ett annonsblad från Coop. Under rubriken julklappstips hittade jag följande:
Förlåt kära McDonald’s men vad är det här för något? Är det ni som tillverkat det? I så fall skäms jag ännu mer än någonsin att jobba hos er på somrarna! Och om jag läser texten blir jag ännu mer konfunderad:
KASSAAPPARAT
McDonald’s.
Med riktig inbyggd räknemaskin.
Det medföljer ett Happy Meal så du kan leka hamburgerförsäljare från första början.
För det första, vaddå leka hamburgerförsäljare? Varför skulle någon vilja leka det? Vad är det för fel på barn idag? När jag var liten lekte jag med lego och bilar och möjligen affär, men aldrig att jag fick för mig att jag skulle sälja hamburgare!
Och för det andra, vaddå “så du kan leka hamburgerförsäljare från första början”? Från första början!? “Men du, vad ska vi köpa till vår dotter i julklapp? Kanske något som hon kommer kunna ha användning av i framtiden? Hon verkar ju inte så jättesmart så hamburgerförsäljare är förmodligen vad hon kommer kunna bli på sin höjd (förlåt McDonald’s och alla anställda) så vi köper ett träningskit! Inte den lilla elektrikern eller den lilla kemisten, nejnej, Den Lilla Hamburgerförsäljaren ska det va!” Snacka om att ha sin karriär utstakad..
“Så du kan leka hamburgerförsäljare från första början.”
Undrar om jag hade en såndär när jag var liten, eftersom jag hamnade inom Företaget ett tag…
Papegojan: bra..barn tränas på jobb..inte arbetslös..träna..måste veta hur funkar..sälja..bra..happy meal..alla barn..sälja.. papelito..papelito..glad du har jobb..ny generation behövs..julklapp..tränas upp..
Rita - Ja du, i dessa julklappstider slutar jag aldrig att förvånas ... papelito - rita: jag tror vi får ringa t coop o kolla, ... embryo - yo papelito
min kompis abuabu han jobbrar exstra på mcrånalds om ... papelito - embryo: jag tycker inte att nån borde få en såndär ... Katja - Tycker att folk handlar de mest underliga saker till varandra ... papelito - katja: d e hemskt o känna stress inför julen o ...
Jag frågar mig om det är värt det. Jag har suttit flera dagar framför datorn och läst och skrivit för att få ihop svar på mina tre hemtentafrågor. Det enda konkreta bevis på att jag har använt en hel vecka på att göra en hemtenta är den lilla bokstav som jag förhoppningsvis kommer få - G. Jag kommer få en ynka liten bokstav för allt slit! Klart att jag lär mig något också, men frågan är om jag någonsin kommer få användning av det.
Vad tjänar det till att veta hur osmanerna såg på européerna under 1500-talet? Och vad tjänar det till att veta vilka lagar som infördes för att homosexuella skulle kunna steriliseras i Nazityskland? Jag vet, utan att jag behöver skriva tenta på saken, att förhållandet mellan muslimer och kristna idag är något spänt särskilt i Mellanöstern och att homosexuella inte har haft det lätt alla gånger. Jag använder flera av mitt livs dagar på att skriva en hemtenta där jag rabblar årtal och lagar, något som jag inte kommer komma ihåg om ett år och som ingen någonsin kommer fråga mig om jag vet. Vad som betyder något är att man har koll på världshistorien i stora drag, att man mer eller mindre vet vad som lett fram till dagens samhällen.
Det finns så mycket mer att lära, så varför rabbla årtal och paragrafer för ett par länder när det finns hundratals andra konflikter att fokusera på? Jag vill ta reda på och lära mig mer om det jag inte vet något om, som Balkankrigen och Nordkorea. Jag vill inte i detalj studera det nazistiska regelsystemet som jag redan vet diskriminerade judar, romer, mentalsjuka, asociala, alkoholister, homosexuella och ärftligt sjuka. Ibland blir jag bara så arg på hemtentor och tentor över huvud taget! Det är meningslöst vetande!
Och ingen hemtenta utan stress.
Det går tre dagar innan jag kollar postlådan. Jag har slut på mjölk och grönsaker. Det går en vecka mellan varje gång jag är på Iksu. Jag har inte ringt till någon jag känner på veckor. Mina nya bromsar till cykeln har legat och väntat på att monteras fast hur länge som helst. Jag bestämde mig för att följa julkalendern men har bara lyckats två gånger. När ska man hinna med allt!?? Man behöver faktiskt lite fritid också! Faktiskt!
N var på besök och han sa att det var mycket luft mellan husen här uppe. Mycket luft, ja, det är precis vad det är! En massa luft. Vi var och fikade på Mekka med J och jag fick lukta på något som hette Umeå-te. Jag trodde det skulle lukta älv och tall och friskt, men det luktade snarare unket och tungt. Kanske är det jag som har en förvriden bild av vad det bör lukta i den här staden men den där lukten är snarare den som finns på Östra paviljongen där man skriver tenta. Det finns möjligen för många studenter så att unklukten tar över, vad vet jag. Jag valde ett te som hette något på vår istället.
N hälsade på och det var ett kärt återseende, som alltid med N. Plötsligt när jag satt där och drack öl med honom tänkte jag att jag kanske egentligen inte har bott här uppe snart ett och ett halvt år, medan han bott i Hbg under tiden, för det kändes som att det inte fanns något revolutionerande i att träffas, det kändes som att vi bott bo på samma ställe hela tiden och umgåtts. Kanske är det för att jag känt honom sedan femman som gör att ett halvår åt gången i olika städer inte känns så viktigt. Ett halvår i förhållande till tiden vi känt varandra är ingenting.
Redovisningen av vårt grupparbete om romerna är avklarad. Som vanligt trodde jag att jag skulle dö av nervositet strax före själva framträdandet, men det visade sig att det inte fanns något behov av det, det hela gick relativt lugnt och metodiskt till och inget behov att stressa upp sig fanns. Jag frågar mig vad själva meningen med nervositet är och varför det verkar så starkt än i våra dagar. För förr, när det var en fysiskt farlig värld människosläktet levde i, tjänade nervositeten som hjälp ifall en fara hotade, så att människan kunde springa iväg det snabbaste hon kunde och därmed rädda livhanken. Att springa iväg under redovisningen är inte så nödvändigt så jag undrar hur länge det ska dröja innan detta nedärvda beteende ska försvinna och ersättas av någon mer lämplig kroppslig reaktion, något som inte är ett hinder utan ett hjälpmedel i det moderna livet. Istället för att höja pulsen och göra det svårt att prata normalt, borde det sänka pulsen och förenkla talet, så att man lättare klarar av sin presentation. I all världens utveckling ligger människan långt efter, som en gammal stenbumling till runa i ett annars elektroniskt kommunikationssamhälle.
Dags att uträtta underverk, sade den gode studenten och kokade lite pasta. Men jag ska äta tunnbröd som jag köpte på julmarknaden på Gammlia igår, där jag för övrigt vandrade omkring med dels C, och dels J, som jag fick hålla i handen heeela tiden *njuter t.o.m. dagen efter* :D Och när jag har ätit tunnbröd ska jag fortsätta läsa om rasismens framväxt.
På Adolfsberg i Helsingborg har familjen Sharif öppnat en livsmedelsaffär efter att flera andra lagt ner och flyttat ur lokalerna. Helsingborgs Dagblad skriver om den “kulturkrock” som uppstår då Sharifs muslimska tro förbjuder dem att sälja fläskkött. “Mina kunder är till 90 procent svenskar och 100 procent av dem klagar på att de inte kan köpa fläskkött,” säger Sharif. Hans förslag till lösning är att någon svensk får hyra in sig i hans lokal och ta hand om fläskförsäljningen.
En tanke som slog mig när jag läste det här är att det kanske kan komma något gott ur det hela. En hel stadsdel får tänka till och förhoppningsvis inse hur det är att vara diskriminerad i sitt eget land. Hur många människor i Sverige som har sitt ursprung i fjärran land kan hitta sina speciella varor som de använder i sitt ursprungsland i en vanlig Icabutik? En stor del av Sveriges befolkning kan inte hitta de varor de vill köpa i sin affär. Nu får alla “ursvenskar” känna på hur det är, att inte kunna köpa falukorv om man känner för det, eftersom det inte tillhör kulturen på den aktuella platsen. Kanske kommer Adolfsberg att bli den mest toleranta stadsdelen i hela Helsingborg efter den här upplevelsen, eftersom invånarna fått klä sig i invandrarens skor en stund.
Och varför är det så svårt att komma fram med ord som på ett lämpligt sätt definierar befolkningen i det här landet. Invandrare - ett ord som har alltför negativ innebörd och inte bara syftar på att en person har utländsk bakgrund. Invandrare syftar på att personen är annorlunda, inte som “alla andra” svenskar. Är man invandrare är man inte svensk. Det borde finnas ett neutralt ord för personer som har rötter i andra länder men bor i Sverige, och det borde finnas ett icke värdeladdat ord för personer som inte har det, utan har ett släktträd utan utländska kopplingar. Om det nu över huvud taget finns behov av att dela in oss i två grupper som är varandras motpoler. Hela världens människor flyttar till Sverige och plötsligt slås de ihop i en grupp med gemensam etikett - ni är annorlunda.
Förmodligen inget jag kan lösa på en eftermiddag. Så jag går och möter Niclas vid sjukhuset. Han kommer med buss och har åkt ända från Helsingborg där nere i landet. Han började för arton timmar sedan och medan han suttit och skavt på tåg och buss har jag hunnit hälsa på J, sova, äta frukost, grupparbeta på universitetet, ta en shoppingrunda på stan, laga och äta lunch samt städa min lägenhet. Och han är inte framme än! Tåg och buss känns som tidsslöseri (säger jag som ska åka på det viset ner i jul..hihi).
Patrik Pettersson
glädje
ångest
hat
© Patrik Pettersson | www.papelito.se | patrik@papelito.se | cookies | wordpress | rss |
besökare