100% frågar efter falukorven

På Adolfsberg i Helsingborg har familjen Sharif öppnat en livsmedelsaffär efter att flera andra lagt ner och flyttat ur lokalerna. Helsingborgs Dagblad skriver om den ”kulturkrock” som uppstår då Sharifs muslimska tro förbjuder dem att sälja fläskkött. ”Mina kunder är till 90 procent svenskar och 100 procent av dem klagar på att de inte kan köpa fläskkött,” säger Sharif. Hans förslag till lösning är att någon svensk får hyra in sig i hans lokal och ta hand om fläskförsäljningen.

En tanke som slog mig när jag läste det här är att det kanske kan komma något gott ur det hela. En hel stadsdel får tänka till och förhoppningsvis inse hur det är att vara diskriminerad i sitt eget land. Hur många människor i Sverige som har sitt ursprung i fjärran land kan hitta sina speciella varor som de använder i sitt ursprungsland i en vanlig Icabutik? En stor del av Sveriges befolkning kan inte hitta de varor de vill köpa i sin affär. Nu får alla ”ursvenskar” känna på hur det är, att inte kunna köpa falukorv om man känner för det, eftersom det inte tillhör kulturen på den aktuella platsen. Kanske kommer Adolfsberg att bli den mest toleranta stadsdelen i hela Helsingborg efter den här upplevelsen, eftersom invånarna fått klä sig i invandrarens skor en stund.

Och varför är det så svårt att komma fram med ord som på ett lämpligt sätt definierar befolkningen i det här landet. Invandrare – ett ord som har alltför negativ innebörd och inte bara syftar på att en person har utländsk bakgrund. Invandrare syftar på att personen är annorlunda, inte som ”alla andra” svenskar. Är man invandrare är man inte svensk. Det borde finnas ett neutralt ord för personer som har rötter i andra länder men bor i Sverige, och det borde finnas ett icke värdeladdat ord för personer som inte har det, utan har ett släktträd utan utländska kopplingar. Om det nu över huvud taget finns behov av att dela in oss i två grupper som är varandras motpoler. Hela världens människor flyttar till Sverige och plötsligt slås de ihop i en grupp med gemensam etikett – ni är annorlunda.

Förmodligen inget jag kan lösa på en eftermiddag. Så jag går och möter Niclas vid sjukhuset. Han kommer med buss och har åkt ända från Helsingborg där nere i landet. Han började för arton timmar sedan och medan han suttit och skavt på tåg och buss har jag hunnit hälsa på J, sova, äta frukost, grupparbeta på universitetet, ta en shoppingrunda på stan, laga och äta lunch samt städa min lägenhet. Och han är inte framme än! Tåg och buss känns som tidsslöseri (säger jag som ska åka på det viset ner i jul..hihi).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *