28.02.2006 12.38
Nu är det dags att börja plugga igen. Jag har som vanligt haft en ledig helg efter fredagens tenta och det har varit gudagott. Av bara farten tog jag mig en ledig måndag också.
Solen börjar skina över Norra Kvarkens kustområden och snön har komprimerats i dikena. Samtidigt har jag bytat inriktning på min psykologikurs och kommer de två sista momenten att läsa arbetslivsprofil, istället för att repetera socialpsykologin och läsa neuropsykologi. Det känns rätt.
Och med solen har inspirationen kommit. Jag har funderat på att plugga i Norge, men för ett tag sedan kom jag på att det kommer kosta en förmögenhet. Csn tar troligen ingen hänsyn till att det kostar multum att bo i Norge. Annars hade det varit fantastiskt att få bo bland norska berg med utsikt över fjordarna medan jag pluggar. Och så är det inte så långt hem heller, även om det är i främmande land.
Ett alternativ till norgepluggandet är att göra ett litet äventyr i sommar. Jag har tidigare pluggat i Spanien på språkskola i några månader och det var något av det roligaste jag har gjort i mitt liv, så kanske jag skulle ge mig på det igen. Fast i Frankrike den här gången, för franska bör man kunna. Och jag har redan påbörjat mitt franskprojekt när jag läste på Folkuniversitetet, en nybörjarkurs, så nu kan ingen stoppa det tåg som börjat rulla… Och så är det en bra idé att få nya insiktsvinklar på världen när man känner sig ganska vardgastrött.
Men än är sommaren avlägsen och jag måste trampa i gröt upp till knäna ett tag till.
2 kommentarer »
21.02.2006 22.50
Nu äntligen är det dags att berätta lite mer om besöket i Tallträsk, en liten by med fingerat namn i Hälsingland. Jag var där och hälsade på kompis A som flyttat från norrskogarna till mellanskogarna.
Tallträsk ligger uppför en flack slänt med skogen i ryggen och går man genom skogen kommer man upp på en skogsbeklädd ås. Nedanför slänten ligger en liten sjö, genomfluten av en forsande å. På andra sidan sjön och ån ligger en ännu mindre by, Sillviken. Där är husen till skillnad från Tallträsk ganska utspridda och det är inte lätt att uppfatta det som by vid en första anblick. Från Tallträsk kan man se över till Sillviken och från Sillviken kan man se över till Tallträsk. Liksom bakom Tallträsk ligger det en annan ås bakom Sillviken. Tillsammans formar de två åsarna en egen värld åt de två byarna, där sjön ligger i mitten och byarna på varsin sida. Från varje hus kan man se alla andra hus som ligger runt sjön, som en tjurfäktningsarena där alla ser vad som händer i mitten.
A berättade en historia om när det var någon som skar upp kräftburarna och kräftorna simmade ut i hela den lilla sjön. Några fick nys om nyheten och kilade ner till strandkanten och började fånga kräftor. Folket i byarna kikade samtidigt ut genom sina fönster och fick syn på folket vid sjön och förstod att något var på gång. De tog på sig sina gummistövlar och rultade ner till sjön med sin kräftutrustning. Där stod de och fångade kräftor hela dagen till byns kräftodlares förtret. Även om alla visste vem kräftodlaren var och kräftodlaren visste vem alla var så var det ingen som skämdes. Det kan bara hända i en liten by där bergen skapar en egen värld med sina egna regler och relationer.
Jag funderade över att det måste vara fridfullt att bo i den där egna världen, där man vet var ens värld slutar och börjar och kan se alla sina grannar och ha koll på allt som händer. Sätter Bond-Pers fru upp en ny lampa i sovrumsfönstret lyser den till andra sidan sjön och talar om att Bond-Pers fru har varit i handelsboden och spenderat. Tänk att bo där, utan att veta vad som händer på andra sidan åsarna, och inte heller behöva bry sig, utan världen som betyder något är den som ligger runt sjön. De kan bygga motorvägar, skyskrapor, ja kärnkraftsanläggningar på andra sidan, men det ändrar ingenting i Tallträsks dalgång, där fåglarna badar som vanligt i sjön och skotrarna far mellan gårdarna.
Men nu är det dags att sova och fortsätta drömma. På fredag är det tenta. Det är verklighet.
5 kommentarer »
16.02.2006 00.00
Döden. Jag läste någonstans att någon tyckte att det pratades alldeles för lite om döden. Jag är beredd att hålla med, för vi kommer alla dö någon dag, men ändå är det inget vi pratar om. Under de 24 år jag har levt har jag bara kommit i direkt kontakt med döden en gång, när min pappa dog. Med tanke på hur många människor man känner eller träffar under 24 år är det egentligen konstigt att man inte kommer i kontakt med mer död. Kanske är det för att den göms undan och inte visas, att döden är något som det smusslas med och viskas om. En konstig tanke slog mig när jag satt och lyssnade på Umeås symfoniorkester.
Det var filmmusikskonsert på Norrlandsoperan, J hade bjudit dit mig som födelsedagspresent/alla hjärtans dagspresent. Konstig som jag är satt jag och tänkte på död. Dirigenten tog i som den galna tysk han var och viftade flitigare än ännu flitigare med sin dirigentpinne och sina armar och jag tänkte att han kanske skulle ta det lite lugnare, så att han inte överansträngde sig och gick och dog. Och så tänkte jag att det, om man tänkter efter, är konstigt att alla överlever en konsert med symfoniorkestern. Jag menar, där befann sig ett par hundra människor och eftersom alla någon gång ska dö, så borde någon dö där och då. Eller när man åker buss, eller när man går på stan, eller när som helst. Men alla överlevde. Tänk om det istället hade varit så på en konsert där tre hundra personer är närvarande, att en eller två somnar in för gott, om det hade varit något helt normalt att man fick lyfta ut några av konsertbesökarna efteråt. Jag vet att det är en sjuk tanke, men jag tänker på den där personen som sa att man bör prata mer om döden.
Och när dirigenten stod där och viftade så kom jag till insikt med ännu en sak. Jag förstod varifrån skaparna av datorspelet The Sims har fått sin inspiration. De vilt gestikulerande figurerna i spelet som visar tydligt när de är missnöjda måste ha sin förgrundsgestalt i dirigenten.
Symfoniorkestern spelade filmmusik från filmen Hajen, och jag insåg ytterligare en ting. Jag insåg hur mycket film kan påverka människor, även människor som inte sett filmen. Filmen blir en del av samhället och om det blir en riktig klassiker upphör den nästan att vara film och blir verklighet. Jag ska förklara vad jag menar. När man var liten, vilket för min del är för en ohygglig massa år sedan nu (jag fyllde 24 igår), och man lekte att det kom en haj någon stans ifrån, då var det två grejer man var tvungen att tänka på. Dels var man tvungen att illustrera den obligatoriska hajfenan, och dels var man tvungen att använda sig av “hajmusiken”, ni vet den där “dam-dam dam-dam”-grejen som låter som att det är en haj på väg. Det är musik från filmen Hajen. Långt innan jag såg filmen visste jag att just det ljudet symboliserade haj, det vill säga filmen hade blivit en del av samhället. Hur symboliserade man med ljudeffekter att en haj var på väg före Hajens tid?
Och på samma vis har jag börjat tänka att det är orimligt att man ska kunna tjäna pengar på exempelvis musik och film i oändligt många år tills man dör. Efter ett antal år, om musiken eller filmen blir en hit, blir det en del av samhället, och är det inte lite konstigt att man kan ta betalt för en del av samhället? Ska man kunna ta betalt för att få uppleva samhället? Har man inte rätt till sina egna minnen, som man har till en viss låt till exempel? Jag läste ett inlägg i en tidning om någon som föreslog att upphovsrätten bara skulle gälla några år och att nedladdningen över internet sedan skulle släppas fri. Det lät som en bra idé.
Och för övrigt anser jag att det var supertrevligt att hälsa på A i Tallträsk. A är en vän som jag är jätteglad över att ha, henne blir man glad av. Vi var ute och åkte spark, för första gången för min del, och det var underbart att komma ut på landet och från stressen i björkstaden. Kanske skriver jag lite mer om min upplevelse vid ett senare tillfälle.
2 kommentarer »
09.02.2006 12.05
Fler citat!
6 kommentarer »
06.02.2006 22.43
Om man gör allt lite snabbare, diskar, läser, umgås, äter, då borde man tjäna jättemycket tid på en dag, tid som man kan använda till något nyttigt eller bara slappa bort, för slappa det behöver man det också. Jag testade det när jag diskade nyss, och det fick mig att påminnas om min tid på Donkan, stressigt som aldrig förr. Frågan är om det ökade vardagstempot får en stressande effekt eller verkligen skänker en känsla av att få lite tid över.
När jag hade varit och spelat Mario Cart hos E i Skellefte i helgen och steg på direktbussen på busstorget för att åka hem till Ume igen och la fram pengar till chauffören, då sa han “tillbaka till framtiden ja,” och tryckte ut en biljett. Man kan undra vad han menade med det.
4 kommentarer »
04.02.2006 00.49
Hon sa, “kom med mig! Följ med mig så ska jag visa dig att det finns en annan verklighet. Jag vet att du har mycket att göra i skolan och en massa andra saker att göra som tar upp tid, som att diska och städa och äta och träna och.. ja, allt det där som äter upp all din tid och lämnar så lite över. Jag vet att du inte har hunnit ringa någon av dina kompisar på evigheter och frågat hur de har det, eller svarat uttömmande på frågor när de slutligen ringer till dig. Jag har märkt att du inte har haft tid att lägga dig ner på sängen och fundera över saker, över vad som händer och vad det är som betyder något i ditt liv. Du känner förmodligen att du sitter fastspänd på ett löpande band som löper genom fabriken, dag efter dag, utan att du hinner memorera och reflektera över det du far förbi för att det redan är dags att memorera nästa meter du passerar. Din termin känns som en vecka, din vecka som en dag och din dag som en timme. När du lägger dig ner för att sova på kvällen är det inget som har ändrats sedan du steg upp. När du vaknar väntar samma aktiviteter som dagen före. Jag vet att du är mitt uppe i allt det här.
Därför vill jag ta med dig och visa dig att det finns en annan verklighet. I den verkligheten tjänar inte allt ett syfte och du kan göra vad du känner för att göra, kanske bara för att prova på, utan att du behöver känna skuld för att det tar upp tid från något viktigare. Du kan ta dig tid att bedöma saker om och om igen och lära dig tycka om dem. Du har tid att berätta det du har upplevt för någon och du har tid att fantisera om vad du ska göra nästa dag, och längta dit. Du kan pilla med små detaljer som hur dina tånaglar ser ut eller undra över hur länge man kan bara ligga och titta upp i taket. Det är den verkligheten jag vill visa dig, där du väljer de saker du vill göra för stunden just för att du känner för att göra dem och att de betyder något för dig. Kom med mig så ska jag visa dig!” sa hon.
Men jag följde inte med.
Och jag följde inte med till Jokkmokk heller, där den årliga och urgamla samemarknaden hålls. Det blev för mycket pengar för för kort tid. Istället hälsar jag på E i Skellefte.
2 kommentarer »
01.02.2006 20.23
Det har kommit ett nytt citat från en föreläsning!
Kommentera »
Patrik Pettersson
Trampa i gröt…det låter jobbit!!! Vem var det som somnade på någons mage igår mån tro!!!???
enifesoj: ja, men man blir jättetrött av o trampa gröt så man måste vila ibland oxo :)