Döden, hajen och upphovsrätten

Döden. Jag läste någonstans att någon tyckte att det pratades alldeles för lite om döden. Jag är beredd att hålla med, för vi kommer alla dö någon dag, men ändå är det inget vi pratar om. Under de 24 år jag har levt har jag bara kommit i direkt kontakt med döden en gång, när min pappa dog. Med tanke på hur många människor man känner eller träffar under 24 år är det egentligen konstigt att man inte kommer i kontakt med mer död. Kanske är det för att den göms undan och inte visas, att döden är något som det smusslas med och viskas om. En konstig tanke slog mig när jag satt och lyssnade på Umeås symfoniorkester.

Det var filmmusikskonsert på Norrlandsoperan, J hade bjudit dit mig som födelsedagspresent/alla hjärtans dagspresent. Konstig som jag är satt jag och tänkte på död. Dirigenten tog i som den galna tysk han var och viftade flitigare än ännu flitigare med sin dirigentpinne och sina armar och jag tänkte att han kanske skulle ta det lite lugnare, så att han inte överansträngde sig och gick och dog. Och så tänkte jag att det, om man tänkter efter, är konstigt att alla överlever en konsert med symfoniorkestern. Jag menar, där befann sig ett par hundra människor och eftersom alla någon gång ska dö, så borde någon dö där och då. Eller när man åker buss, eller när man går på stan, eller när som helst. Men alla överlevde. Tänk om det istället hade varit så på en konsert där tre hundra personer är närvarande, att en eller två somnar in för gott, om det hade varit något helt normalt att man fick lyfta ut några av konsertbesökarna efteråt. Jag vet att det är en sjuk tanke, men jag tänker på den där personen som sa att man bör prata mer om döden.

Och när dirigenten stod där och viftade så kom jag till insikt med ännu en sak. Jag förstod varifrån skaparna av datorspelet The Sims har fått sin inspiration. De vilt gestikulerande figurerna i spelet som visar tydligt när de är missnöjda måste ha sin förgrundsgestalt i dirigenten.

Symfoniorkestern spelade filmmusik från filmen Hajen, och jag insåg ytterligare en ting. Jag insåg hur mycket film kan påverka människor, även människor som inte sett filmen. Filmen blir en del av samhället och om det blir en riktig klassiker upphör den nästan att vara film och blir verklighet. Jag ska förklara vad jag menar. När man var liten, vilket för min del är för en ohygglig massa år sedan nu (jag fyllde 24 igår), och man lekte att det kom en haj någon stans ifrån, då var det två grejer man var tvungen att tänka på. Dels var man tvungen att illustrera den obligatoriska hajfenan, och dels var man tvungen att använda sig av ”hajmusiken”, ni vet den där ”dam-dam dam-dam”-grejen som låter som att det är en haj på väg. Det är musik från filmen Hajen. Långt innan jag såg filmen visste jag att just det ljudet symboliserade haj, det vill säga filmen hade blivit en del av samhället. Hur symboliserade man med ljudeffekter att en haj var på väg före Hajens tid?

Och på samma vis har jag börjat tänka att det är orimligt att man ska kunna tjäna pengar på exempelvis musik och film i oändligt många år tills man dör. Efter ett antal år, om musiken eller filmen blir en hit, blir det en del av samhället, och är det inte lite konstigt att man kan ta betalt för en del av samhället? Ska man kunna ta betalt för att få uppleva samhället? Har man inte rätt till sina egna minnen, som man har till en viss låt till exempel? Jag läste ett inlägg i en tidning om någon som föreslog att upphovsrätten bara skulle gälla några år och att nedladdningen över internet sedan skulle släppas fri. Det lät som en bra idé.

Och för övrigt anser jag att det var supertrevligt att hälsa på A i Tallträsk. A är en vän som jag är jätteglad över att ha, henne blir man glad av. Vi var ute och åkte spark, för första gången för min del, och det var underbart att komma ut på landet och från stressen i björkstaden. Kanske skriver jag lite mer om min upplevelse vid ett senare tillfälle.

2 kommentarer

  1. Jösses Papelito. Jag har nog smittat dig med min depresion, allt det där om döden o sånt! :-O ;-)

  2. nejnej A! jag blev allt annat än deprimerad när jag hälsade på dej ju!!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *