kl 08.43
Hagamannen har åkt fast. Äntligen.
Det är naturligtvis en lättnad för alla som bor i den här skrämda stan men samtidigt måste det kännas fruktansvärt jobbigt för familjen och alla som känner personen som visade sig vara Hagamannen. Tänk att bo i samma hus som en person man tror att man känner och kan lita på, men som visar sig ha våldtagit och ofredat en rad andra människor. Tänk att den du tror du känner, din sambo, din bästa vän, kan dölja något sådant för dig utan att du misstänker ett skit. Det är skrämmande om Hagamannen får efterdyningar i samhället även efter det att han gripits, i form av att människor inte längre vågar lita på varandra. Kanske är det inte längre den okände mannen i munkjacka som väntar i skogen man är rädd för, utan den man lever närma inpå. Finns det någon trygghet kvar om man inte kan lita på den allra närmaste av individer? Vem ska man då lita på? Man får nog se på Hagamannen som ett sjukt undantag, och fortsätta leva i förhoppningen att de flesta människor innerst inne är goda och ärliga. Det är hur som helst skönt att han åkt fast.
VN:F [1.8.1_1037]
28.3.2006
kl 12.36
Det nya momentet på kursen känns riktigt lovande. Vi har en lärare som är superengagerande och får mig att tänka till över varför jag egentligen pluggar. Han säger att tentor är ett nödvändigt ont och vill egentligen att man ska få bestämma själv vad man vill läsa och inte läsa på en kurs. Han menar också att obligatorisk närvaro på seminarier är något som man inte bör använda sig av, eftersom det ger intrycket att seminariet kommer vara fruktansvärt tråkigt, och att man för att folk ändå ska dyka upp därmed måste göra det obligatoriskt. Han vill istället att man ska komma dit för att det är intressant. Hans mål är att vi tretton som går kursen ska tycka att det är den bästa kurs vi någonsin läst när vi gör utvärderingen i slutet.
Tänk om alla lärare hade varit lika engagerande som han, då hade vi levt i en mycket bättre värld mina vänner. Men allt för ofta stöter man på lärare som gått och mumlat runt i sin institutions korridorer för länge och tappat gnistan; de undervisar bara för att få ut sin lön, utan engagemang. Hur ska man som student kunna känna engagemang då?
Den första gruppuppgiften består i att skapa ett manus till en dokusåpa där deltagarna utsätts för olika moment som gör att man kan analysera gruppsykologiska processer. Sedan är det redovisning av manusidén och vilka teorier man har tänkt analysera utifrån dokusåpan. Samtidigt, under hela resten av kursen, löper en individuell uppgift som går ut på att man analyserar arbetet i sin egen grupp. Man tar avstamp i den grupp man arbetar i och analyserar vad som händer utifrån psykologiska teorier. Det är något helt annat än tentor det, för här har man sina fötter i verkligheten samtidigt som man lär sig teorier, vilket man knappast har när man sitter och tragglar veckan innan salsskrivningen.
Och det där jag skrev om snön för några dagar sedan, att det var sista snöfallet innan våren, det visade sig inte stämma alls, för nu har det snöat i snart tjugofyra timmar och det är vad man i Skåne skulla kalla för snökaos ute. Därför (?) beger jag mig till Iksu med snön knarrande under cykeldäcken för att arbeta i några maskiner så att jag blir stark.
VN:F [1.8.1_1037]
25.3.2006
kl 17.44
En gammal kompis ringde från Helsingborg och berättade att han ville följa med till Roskilde i sommar. Plötsligt krockar framtiden med gångna tider. Jag skulle bara vilja vara mig själv i sådana situationer men en förvirrad undran om vad jag egentligen är uppstår. De senaste åren har jag blivit något nytt, som inte är vad jag var för tio eller fem år sedan. Det blir svårt att kombinera ibland, det gamla och det nya. Där nere i hemstaden är jag fortfarande till viss del vad jag var förr, medan jag har växt här uppe. Jag har lärt mig tusen saker och lärt känna mig själv lite bättre, vad jag kan och inte kan och vad jag vill. En hemresa innebär att fundera över om mitt söderjag eller mitt norrjag är det riktiga, det sanna, vad jag är innerst inne.
Ett stilla snöfall över Umeå stad idag. Det är lika tomt utanför som vanligt och det börjar skymma. Den femtonde april är det sista anmälningsdag för höstens kurser och jag har ännu inte bestämt vad jag ska göra. Det är förmodligen sista terminen i staden och det börjar redan kännas vemodigt.
Den jag är när jag funderar över vem jag är, det är den jag är.
Men när jag funderar så kommer jag till nya insikter och den jag är förändras.
Därför kan jag aldrig vara säker på att den jag är när jag funderar är den jag är när jag har funderat färdigt.
När man blir gammal och stagnerar, inte längre tar in nya idéer utan har sina uppfattningar cementerade i sitt huvud med lika mycket cement som en miljonprogramsförort är byggd av, då kanske man slutar fundera över vem man är och vart man är på väg. Man accepterar den situation man befinner sig i och gör inga ansträngningar för att drastiskt förändra sitt liv till något bättre än att sitta i soffan och glo på kassa underhållningsprogram. Men frågan är om man accepterar sin situation för att man gillar den, eller om man gör det för att man inte orkar bry sig längre. Frågan är om man blir klokare med åren och därmed kommer inse vem man är innerst inne, hitta den där kärnan av personlighet som man alltid letat efter, eller bara sjunka ner bland kuddarna, uppgiven och någorlunda inställd på att fortsätta leva med sitt själv, även om man inte riktigt vet vad det innebär.
Det har slutat snöa. Imorgonbitti har man förlorat en timme, precis som varje vår. Tiden är kanske inte så viktig ändå, inser man, för livet fortsätter även efter det att man flyttat klockan en timme framåt, utan det som betyder något är att man tar till vara på nuet och gör det bästa av varje stund. För vem vill rycka till i soffan när man fyllt sextio och kollar på På spåret, ställa sig upp och vara chockad över att behöva inse att hela ens liv gått åt till att funder över vem man är. Då är det bättre att vara den man är och leva livet.
VN:F [1.8.1_1037]
23.3.2006
kl 15.39
Jag har precis haft världens drygaste tenta. Det var åtta frågor och varje fråga kändes oändlig. Jag började klockan nio och slutade kvart i två. Nu är jag helt utarbetad och tycker att man borde bjudas på lunch när man skriver tenta. Och så tänker jag att det borde finnas alternativ till tenta som är fördelaktigare både för lärare och studenter. 
Tenta är verkligen en av de sämsta examinationsformerna som finns, därför att det bara testar hur väl man har pluggat in teorier och stadier, inte hur man tillämpar dem i ett vidare perspektiv. Och det är rena lyckohjulet när man väljer vad man ska plugga på. Man försöker lista ut vad läraren tycker är viktigast och så tokpluggar man på det. Har man tur kommer just den frågan på tentan och man får högsta poäng, i annat fall kanske fel fråga kommer och man blir underkänd. Tentor mäter inte kunskap, de mäter pluggandet.
Och ibland måste man skriva “jag har ingen aning vad du är ute och far efter på den här frågan, men jag skulle vilja säga att…”, vilket jag gjorde idag, för att läraren tror att man ska förstå vad han/hon menar med ett begrepp som man har missat. Det är nackdelen med tentor. Har man missat ett begrepp men skulle kunna skriva flera sidor om ämnet om man bara inte hade missat just det begreppet, så falerar man hur som helst.
Det är nytt moment nästa vecka och det innebär ny inriktning på kursen som jag nämnde i förra inlägget. Därmed får jag återigen säga farväl till en klass, även om runt tio personer följer med mig på min nya inriktning, som för övrigt verkar intressant. Den individuella uppgiften under de tio resterande veckorna på terminen består i att analysera sin egen arbetsgrupp under arbetets gång. Det är grejor det, raka motsatsen mot tentor!
VN:F [1.8.1_1037]
20.3.2006
kl 22.09
Min cykel hade frusit fast i marken så jag fick bända loss den. Det är så det är, när våren tittar förbi en kort stund men försvinner igen. Jag och E vill åka på chartersemester men det är minsann inte billigt längre, inte som förr. På nittiotalet slumpade man bort sina restresor för en billig peng, eftersom de ändå hade blivit över. Nu försöker man tydligen tjäna storkovan även på de som nöjer sig med det som ingen annan ville ha. Kanske har hela grejen med sista-minuten-resor överlevt sig själv och folk räknar med att bestämma sig i sista stund, förvissade om att det alltid finns några resor att välja bland.
Snåljåpar skulle jag vilja kalla er som jobbar och åker sista-minuten! Jag är fattig student och trots att jag lånar pengar i stora högar så går min ekonomi inte ihop om jag vill göra en liten semestertripp för att vila upp mig från deprimerande tentor. Och än mindre går det ihop ekonomiskt om jag ska behöva betala fullt pris, för att ni, arbetande människor som tjänar belopp som är mångt större än min inkomst, lägger beslag på de billigaste resorna. Skäms! *säger han som förmodligen kommer göra likadant när han får ett lönebesked istället för en låneupplysning från csn*
På torsdag är det tenta, sen är det ledig fredag som gäller och det känns uuunderbart! Sen är det helg och sen är det nytt moment, vilket innebär att jag kommer läsa en inriktning på psykologikursen som heter arbetslivsprofil. Det kommer jag göra fram till sommaren. Jag tror det är nyttigt att vara lite medveten om hur arbetslivet fungerar ur en psykologisk synvinkel. Det kan jag gå och analysera i sommar när jag jobbar på hamburgerahaket, skickade nämligen iväg ett mejl med önskemål på tider tidigare idag.
För den oerhört intresserade följer här en sommarplan:
1. Jobba på hamburgerhaket första halvan av sommaren
2. Dock avbrott för Roskildefestival
3. Kanske en tur till Frankrike för att läsa franska ett par veckor
4. Kanske en resa med N någonstans
Men nu ska jag kliva iväg och möta upp J som är på väg hit.
VN:F [1.8.1_1037]
16.3.2006
kl 12.26
Umeå borde gå i beteendeterapi. Jag har inte bott i många städer i mitt korta ynkliga liv men jag kan konstatera att av de städer jag har gjort detta i så är Umeå den stad som är i mest behov av det.
Det råder en dålig stämning mellan människorna i staden. Det är sura blickar, om några alls, dörrar som inte hålls upp och folk som ständigt tränger sig före. Dessutom råder tystheten, det vill säga avsaknaden av kommunikation. Jag har för ett tag sedan redan tagit upp problemet med att människorna i huset där jag bor inte hälsar i trappuppgången. I en stad som mår bra säger man hej till sina grannar och bryr sig om vilka de är. I Umeå tittar man ner i marken och skyndar sig förbi så obemärkt som möjligt, eller så tittar man kort och surt utan att säga ett ljud. Jag tycker det ligger i de boendes intresse att känna sina grannar, så att man kan få hjälp om man behöver det, med vad det än må vara, och så att grannarna reagerar om någon krossar rutan på dörren och bryter sig in. Sen är det aldrig fel att få lite nya intryck från sina grannar, även om det inte behöver handla om djupa diskussioner varje gång.
Jag tror att Umeå är svenskheten koncentrerad. När man går ut tar man på sig sin svenskhetsroll som går ut på att inte bry sig eller ge uttryck för känslor. Det finns ett svenskt standardansiktsuttryck som man åtar sig att bära på publika platser, och oavsett vad för oförutsett som inträffar är det svenskens uppgift att behålla detta ansiktsuttryck. I Umeå kombineras ansiktsuttrycket med en undflyende blick. Inom socialpsykologin finns teorier som hävdar att en person som förnekar en annan individ en blick, förnekar hela dennes existens. Om teorierna stämmer betyder det att Umeås befolkning går runt och förnekar varandra.
Det finns ingen logik i att förneka en person man passerar på gatan. Kära norrlänningar, ni bor inte längre på fjället där det inte finns några andra människor runt omkring. Ni bor i en stad och det finns ingen poäng med att låtsas som att människor du möter inte existerar! (Hoppas ingen tar illa upp, men ibland känns det som att Umeå grundades igår och människorna flyttade från obygden till staden, utan att riktigt ha hunnit anpassa sig.)
Ignoransen av andra människor uppenbarar sig även i det här med att hålla upp dörrar. Om den andra personen inte råkar befinna sig inom tio centimeters avstånd håller man inte upp dörren. Man släpper den och låter den andra personen öppna på nytt. En kort insats skulle bespara många dörröppningar och det skulle glädja alla i slutändann, men kanske är det den svenska individualismen som har slagit sina klor i människorna och speciellt här i Umeå där svenskheten finns i koncentrerad lösning, för precis lika individualistiskt är det att utan hänsyn tränga sig före i trånga passager. Ett typiskt beteende är att gå upp jämsides med personen man vill passera och vid ett (o)lämpligt tillfälle ta ett litet skutt in framför denna. Det lilla skuttet gör så att individen man passerar får hejda sina steg men man behöver inte visa någon hänsyn eller ånger för det, för det är ett faktum att om man inte ser en person så finns personen inte. Det betyder att man kan göra vad man vill så länge man inte tittar på en person. Det är okej att titta åt ett annat håll och tränga sig före. Jämför gärna med beteende i bussar, då bussen är på väg att lämna hållplatsen och någon kommer springande utanför. Vart vänds din och alla andras blickar? Inte mot den som springer, utan åt motsatt sida av bussen, för om du inte ser den som försöker hinna med bussen behöver du inte ingripa och hojta åt chauffören.
Så jag uppmanar hela Umeås befolkning, och befolkningen i alla andra städer som har sociala problem av liknande karaktär, att titta upp från marken och möta sina medmänniskors blickar. Du kommer se att det finns liv där under mössorna och du kommer inse att det inte är så farligt att tillåta dem existera.
Antingen behöver Umeå gå i beteendeterapi.
Eller så är det jag som behöver omvärdera min uppfattning.
Hur som helst så brukar det vara så att en analys säger mer om den som analyserar än om det analyserade objektet.
VN:F [1.8.1_1037]
10.3.2006
kl 16.47
Jag stötte på en av landets sämsta säljare idag. Han gjorde det mesta så som man inte bör göra som en professionell säljare som vill skapa förtroende hos kunden. Men det var inte så att han var ovillig att sälja, snarare tvärtom.
Jag gick in i den relativt nyöppnade mobilaffären för att spana på de senaste modellerna eftersom jag går i mobilköpartankar. Eftersom denna butik låg längs min väg, vilket inte den traditionella elektronikbutiken gjorde, valde jag att gå in där. Naturligtvis dyker den här dåliga säljaren på mig eftersom jag för honom ser ut som en kassako.
Utan en tanke från hans sida på vad jag kan tänkas vilja ha börjar han sälja in sina mobiler. Jag förklarar att jag är intresserad av en viss modell av ett visst märke men han säger att det kommer dröja flera månader innan den kommer till affären, eftersom den är alldeles färsk. Det vet han eftersom det märkets mobiler brukar vara uppemot ett halvår försenade. Istället fortsätter han prata om ett annat märke och hur bra det är. Han visar en modell och sedan visar han ytterligare en modell, men den senare modellen har inte kommit än och han tar bara hem fem stycken, och det står sju i kö, så den kan jag inte köpa. Dessutom är den stor som ett hus. (Av okänd anledning försöker han alltså sälja något som inte går att köpa..?) Därefter pekar han återigen på den första modellen av det märke han rekommenderar; det är den jag ska köpa, det har han bestämt.
Men jag vill inte köpa den mobilen och han frågar vad jag har för mobil för tillfället. Jag berättar vilken jag har och han tycker det är konstigt att jag vill byta märke, eftersom jag nu råkar ha en mobil som besitter samma märke som den han rekommenderar. Jag förklarar att jag tycker att märket som har gjort min mobil har börjat göra mysko telefoner som inte faller mig i smaken och att jag därför gärna vill byta mobilmärke, men han tar ingen hänsyn till det utan förespråkar fortsatt sitt favoritmärke, tar dessutom upp sin egen mobil ur fickan och visar hur menyerna fungerar.
Lektion 1 för säljare:
Kunden har alltid rätt. Vill kunden ha en viss mobil, är det verkligen den mobilen han/hon vill ha. Säljaren kan tipsa om andra modeller som liknar den men det är till sist kunden som bestämmer, inte säljaren. Ett bra tips är att lyssna på vad kunden säger.
Lektion 2 för säljare:
Om du försöker övertyga en kund om att köpa en viss vara kommer kunden börja misstänka att allt inte står rätt till - varför får jag inte köpa den varan jag vill? Det leder till att kunden snabbt gör ett misstroendevotum i huvudet och därefter inte kommer lita på det du säger, eftersom du bara säger det för att få sälja den vara som du har bestämt dig för att sälja. Det du säger till kunden har därför inget värde längre. En bra säljare är rådgivare och faktabas.
Lektion 3 för säljare:
Är kunden inte intresserad av att köpa en viss modell blir han/hon inte mer intresserad bara för att du gör en kostnadskalkyl på den modellen.
Lektion 4 för säljare:
En bra kundkontakt är en långvarig kundkontakt. En seriös säljare kan inte ha som mål att på kortast möjliga tid försöka övertyga en kund om att köpa en vara. En duktig säljare får kunden att känna att han/hon har gjort en bra affär när köpet väl är genomfört, inte genom att övertala en person att köpa något. När en kund är nöjd kommer kunden tillbaka nästa gång det är dags att byta mobiltelefon.
Det blev alltså inget mobilköp men jag planerar att göra ett så fort min favoritmobil kommit ut i affärerna och jag kan gå och klämma på den, dock inte i moderna mobilbutiken som försöker sälja allt på avbetalning.
VN:F [1.8.1_1037]
05.3.2006
kl 22.39
Jag tar på mig långkalsonger, dubbla tjocka strumpor, vinterjacka, halsduk, mössa och tjocka handskar. Sedan är jag redo att gå ut i femtongraderskylan och känna mig som att jag nyss landat på månen. Med stela steg går jag och lämnar spår efter mig på marken. Andedräkten ångar. Inte en människa syns, vilket det sällan gör på månen. Uppe på den klara himlen lyser något, det kan vara jorden. Det är tyst, övergivet, dött. Stannar man här ute för länge går man samma öde till mötes.
Ungefär så känns det att bo i Norrland när temperaturen sjunker och man inte onödigtvis går utanför dörren. Folk isolerar sig i sina lägenheter och inte ens bussen är ett lockande alternativ att ta sig någonstans eftersom man måste vänta minst ett par minuter på busshållplatsen innan den kommer. Det är tärande. Idag har jag nog insett att jag inte klarar av att vara en hel dag i en och samma lägenhet, i mitt studentboende. Jag kan bara fantisera om vad som skulle hända mig om jag skulle vara tvungen att vara på samma ställe i en vecka, eller två, eller mer. Med andra ord är det all möda värt att undvika situationer som kan leda till att jag blir instängd, alltså exempelvis Big Brother och fängelser. Tack och lov har jag nu inga tankar på att vare sig inleda en tv-karriär eller en kriminell karriär som leder till fängslande.
En lektor sa en gång att studentlivet innebär att man verkar i det fördolda. Man uträttar inget verk som får någon påverkan i samhället och det är ingen som värderar det arbete man lägger ner. Det är sanning, mina vänner, att som student pluggar man runt i sin egen värld utan uppskattning från omvärlden, och den enda som sätter värde på det man gör är en själv. Inte förrän efter flera år, när man har examinerat sig och har tagit sig igenom berg av plugg, kan man få lite uppskattning i form av förhoppningsvis en anställning. Tills dess får man finna sig i att bli ignorerad och känna sig meningslös, som att man inte fyller någon funktion i samhället. Som om man befinner sig på månen och tittar på jorden från miljontals kilometers avstånd. Vandrar omkring i ett landskap som är tyst, övergivet, dött. Köldvågen över Norrland är en bra liknelse över hur studentlivet är.
VN:F [1.8.1_1037]
02.3.2006
kl 13.02
Jag undrar om det är någon som har bett om det. SBS Radio, som bland annat sänder Mix Megapol runt om i landet, har köpt upp Radio Stella. Den sistnämnda är en lokal radiostation som sänder över hela Nordvästskåne (Helsingborg, Höganäs, Ängelholm, Landskrona). Det är ett led i en utveckling, maktkoncentration, som försiggår inom många områden och inget att höja på ögonbrynen inför. Det som oroar mig mer, och rentav gör mig förbannad, är att SBS Radio köper upp Radio Stella och stänger ner den, ersätter den lokalproducerade radion med vanligt generiskt radioskval. På Radio Stella kan man höra lokala nyheter, evenemangstips och programledarna har koll på vad som händer i nordvästra hörnet av Skåne. Det kommer man inte få lyssna på längre. Nu blir det Mix Megapol för pengarna. Det anser jag vara en riktig tillbakagång i utvecklingen!
Ska SBS Radio verkligen få köpa upp och stänga ner en av i det här landet få unika lokalradiostationer? Har helsingborgarna ingenting att säga till om? Är det många som vill ha riksskvalradio istället för lokalproducerad och informativ radio? Det är som att köpa upp alla parker i landet, lägga ner dem, asfaltera och därefter sätta upp reklampelare på platserna. Radio Stella är en del av Helsingborg! Vad skulle hända om ett företag köpte upp dagstidningarna på några småorter och sade upp redaktionen för att istället ge ut riksproducerat nyhetsmaterial? Tänk om Metro skulle ersätta Helsingborgs Dagblad, Västerbottenskuriren, Göteborgsposten och några andra lokaltidningar! Det är vad som händer, med den lilla skillnaden att det händer på radiofronten.
Jag har växt upp med Radio Stella och kanalen har alltid funnits där som en självklar del av Helsingborg för mig. Nu blir Mix Megapol en blek efterträdare som inte på något sätt kommer påminna mig om Sundets Pärla.
> Radio Stella
> HD om Radio Stellas framtid
> Diskussion på HD
VN:F [1.8.1_1037]
Frk Jonsson - Fina bilder - som vanligt! :) Härligt ni såg ut ...
Patrik Pettersson
glädje
ångest
hat