29.05.2006 17.10

Där vattnet flyter så långsamt, så rogivande, så självsäkert

Jag och J hyrde en bil och körde iväg. Vi körde inåt landet. Vi stannade till vid älven några gånger och beundrade den i all sin vårprakt. Den flöt makligt och mörk förbi oss, förbi älvkanterna med sina gröna björkar. Himlen speglade sig i den blanka ytan som ger sken av att älven är ofarlig och snäll, trots att det därunder rör sig enorma krafter när vattnet ska ner från fjällen till havet. Det är kanske det som är så lockande med älvar, att de är så bedrägliga, så oberäkneliga, så fina att titta på men så farliga att vara i. Eller så är det det makligheten som är det fina, att vattnet flyter så långsamt, så rogivande, så självsäkert. Jag kan sitta och titta på en lugnt flytande älv i evigheter utan att få nog.

Vi körde vidare och hittade vägar som det inte var meningen att vi skulle hitta. Det var grusvägar som binder ihop den ena norrländska byn med den andra, smala grusvägar som skumpar som inget annat och som slingrar sig upp för backar och ned för backar och fram genom den täta mossbetäckta skogen. Och så var det breda grusvägar där man kan mötas och köra i nittio kilometer i timmen, trots att det är en grusväg. Grusvägar som ger känslan av att man befinner sig hundratals mil från staden där livet är hårt och svårt och där närmaste affär ligger tio mil bort. Som ger känslan av att tiden har stannat och att det sitter någon i fönstret på varenda röda trähus med vita knutar som man passerar och betraktar när man susar förbi genom naturen, mil efter mil på grus och stora stenar. Mil efter mil utan mötande bilar, utan någon indikation på att det finns andra människor som rör sig där ute i skogen. Men så plötsligt dyker det upp en skylt som talar om att det är några kilometer till Bredträsk eller Trehörningssjö eller Byviken. Som påminner om att det ligger en by en bit in i skogen och där det bor människor, som måste köra den här evighetslånga vägen varje gång de ska iväg på något ärende. Eller så dyker det inte upp en skylt, så att man inte har någon aning om var man befinner sig eller vart man ska. Eller så finns det skyltar bara från ena hållet i en trevägskorsning, så att man måste svänga in på vägen där det finns skyltar, titta, och backa tillbaka och fortsätta.

Vi åt skrovmål i Bjurholm, ett litet samhälle några mil inåt landet från Umeå. Det finns inte många hus i Bjurholm men det finns en pizzeria, en Ica, en Konsum och grillen där vi åt. Och så finns det säkert ett Systembolag också, i ett eget litet fyrkantigt hus som det gör i de flesta små orter inåt landet från Umeå. Där kan man leva sitt liv och vara nöjd, men jag tror att det krävs att man är född där för att kunna njuta. En dag i tysta byar ute i den norrländska skogen räcker för en skåning som jag, trots att jag är uppväxt i en liten by själv, dock bara en mil från närmaste stad.

Idag var det mössan på på väg till skolan. Det regnar och är kallt och på torsdag är det juni. Inte ska man väl behöva ha mössa på i juni?

P.S. När jag har löst datorproblemet kommer jag att bjuda på en massa härliga norrlandsbilder! D.S.

7 kommentarer »

27.05.2006 18.18

Ingen fot på Fysikgränd

Datorproblemet är delvis löst. Jag har fått ut alla viktiga filer tack vare den snälla personalen på Umdac på Umeå universitet. Däremot fungerar fortfarande inte datorn, trots att M:s pojkvän D gjorde ett tappert försök att återställa det jag hade pillat sönder när jag försökte laga den själv. Men även om D lyckades laga det jag pillade sönder (tack!) så återstår själva grundfelet, som ledde till att jag började pilla med datorn. Jag ska göra ett par försök till, sen åker den ut genom fönstret!

Det har varit och är brännbollsyra i stan. Polishelikoptern hovrade över Fysikgränd hela kvällen igår för att bevaka alla fyllostudenter uppifrån. J:s trappuppgång är nerpinkad och nerspydd och jag vet inte om jag vill sätta min fot på den där gränden igen förrän efter sommaren.

Det är en vecka tills jag åker hem med nattåg, hem till jobb och slit men kanske även till lite förlustelse framåt augusti. Hur vindarna än bär är det skönt att de blåser lite annorlunda i Hbg än i Ume.

> VK: krönikör om brännbollsyran
> VK: “Bränder och fylla kantade brännbollsfesten”

Uppdaterat 29.5.2006:
> VK: “Fysikgränd sorglig syn dagen efter”

2 kommentarer »

21.05.2006 14.28

En förtäckt glaskrossarrevolution

Min dator slutade plötsligt att fungera och går inte att starta och mitt femtonsidors arbete finns där inne, retligt oåtkomligt. Datorexperterna på universitetet har lovat att hjälpa mig att försöka få ut det imorgon.

Idag skiner solen över Tallstad och det är bara knappt två veckor tills jag ska åka hemhem över sommaren. Nästa helg är det brännbolls-vm i staden och det kommer förmodligen att bli lika galet som förra året. Själv ska jag inte spela, eftersom jag nästan hyser agg mot den här otacksamma sporten. Ända sedan första skolåren har brännboll varit ett stadigt inslag i skolgången och det verkar som att sporten är ett av de viktigaste inslagen i skolplanen. “Barnen skall lära sig spela brännboll,” står det förmodligen minst trettio gånger i läroplanen. Varenda solig idrottslektion var det brännboll, varenda friluftsdag, varenda klassträff. Brännboll, brännboll, brännboll. I det perspektivet ter det sig ganska otroligt att jag faktiskt har flyttat till brännbollens huvudstad och att jag dessutom omnämner spelen nästa helg som något positivt. Men det är något positivt. Det är inte själva sporten som är det positiva dock, utan det som omger den. Studenterna går man/kvinna ur huse för att umgås på gräsängarna och försöka verka intresserade av spelen. Det dricks öl och picknickas och solas och alla är glada. Sedan är det utomhusfest på Fysikgränd på kvällen, en gata i studentghettot Ålidhem. Portarna på cykelgaragen öppnas upp och blir dj-bås, asfalten blir dansgolv och hela gatan blir en mingelplats, större än någon annan mingelplats i stan. Studenterna förflyttar sig från ängarna till gränden för att fira att ett studieår är över och att sommaren anländer.

Men så finns det också baksidan av Fysikgrändsfesten. Som alltid när fylleriet är närvarande gör sig också de galna upptågen påminda, vissa mer galna än andra och några faktiskt rent idiotiska. Det eldas tv-apparater, soffor och diverse bråte som släpas ut ur studentkorridorerna. Förra året sattes det t.o.m. fyr på en bil på området. Ju senare det blir och ju mer den norrländska nattskymningen sänker sig över gränden, ju fullare blir studenterna och ju jobbigare blir det att promenera fram längs mingelgatan. Det luktar eld och det ryker och man känner sig som en boll i ett flipperspel, omkringknuffad av alla fyllon. Det är baksidan av det hela. Men om man går hem i lagom tid slipper man det mesta av det och kan gå och lägga sig och försöka sova med en bild bevarad av en trevlig oorganiserad tillställning utan motsvarighet i någon annan svensk stad. Om man någon gång de närmaste dagarna efter besöker Fysikgränd igen inser man dock snabbt att myten man försöker bevara för sig själv inte håller, för när man hasar sig fram bland drivorna av krossat glas och gamla engångsgrillar och halvbrunna soffor så förstår man vad det är som har hänt. Man förstår att det har varit revolution, en studentrevolution. En gång om året släpper studenterna på sin studieångest och löper amok, kastar flaskor och eldar och grisar ner en hel gård. På Fysikgränd får man göra som man vill en gång om året, och när man måste släppa all ångest som byggts upp under ett helt studieår för att klara av en sommar med hemska sommarjobb, måste man få utlopp för den. Istället för upplopp som i Frankrike ordnar studenterna i Umeå ett glaskrossarparty på en gata i ett studentghetto. En liten förtäckt revolution.

Men det är alltså nästa helg. Däremellan ryms en vardagsvecka och den primära uppgiften för mig blir att lösa datorproblemet.

6 kommentarer »

17.05.2006 14.04

Fel person i sändning

Det lustigaste som hänt i tv på länge…
Svenska Dagbladet om fel person i BBC:s sändning

2 kommentarer »

16.05.2006 23.50

Så ärlig är jag

När jag sneddade över sjukhusets gigantiska parkering idag råkade jag på en plånbok. Den var tjock och efter en snabb översyn insåg jag att den innehöll massor av kort och även en smärre summa pengar. Jag letade efter information om vem som kunde tänkas äga den och hittade ett körkort. Jag letade efter ett telefonnummer men hittade bara numret till ett kundcenter på baksidan av bensinkortet. Jag ringde bensinbolaget och förklarade situationen och vänliga damen gav mig ett telefonnummer hem till den förlustdrabbade kvinnan. Jag berättade att jag satt med personens plånbok i handen och hon lät förvånad och sa att hon inte var medveten om att hon var av med den. Vi bestämde att hon skulle hämta den imorgon bitti.

Så ärlig är jag. Och jag hoppas att den dag jag tappar min plånbok så hittar någon lika ärlig person som jag den och tittar på baksidan av ett av mina kort, hittar ett kundtjänstnummer och ringer för att leta upp mig. Tänk om det istället hade varit en person inledd i oärlighet som hittat kvinnans plånbok och tagit pengarna och handlat varor på internet till orimliga summor med kontokortet, då hade kvinnan varit ganska arg vid det laget hon upptäckt att plånboken var försvunnen och kontona länsade. Hon hade svurit över att “det är ett jäkla tjyvsamhälle vi lever i” och alla runt omkring henne hade hållt med och berättat om liknande händelser och tillsammans hade de vaggat in varandra i att det inte finns någon ärlighet kvar och vad ska hända med samhället om man inte kan lita på varandra och det var bättre förr och det är invandrarnas fel och det är ungdomen som knycker handväskor från pensionärstanterna och så vidare och så vidare. En tappad plånbok hade mynnat ut i en hatspiral som är svårstoppad när den väl kommer igång.

Men nu var det ingen oärlig person som hittade plånboken. Det var jag. Och jag stoppade hatspiralen långt innan den tog fart. Istället kommer kvinnan berätta om den underbara händelsen när hon tappade sin plånbok och en vänlig själ tog hand om den och förvaltade den tills hon hade möjlighet att hämta den. Hon kommer berätta om det för alla hon träffar och alla kommer förundras över att det trots allt man läser i tidningarna och ser på tv finns massor av medmänsklighet kvar i samhället och att det fortfarande är inne att bry sig om varandra även om man inte råkar vara bundisar från början. Hon kommer sprida en känsla av hopp omkring sig och det kommer smitta av på de som lyssnar på hennes historia och de som lyssnar kommer sprida historian vidare så att den i sin tur kan sprida lite hopp hos några fler. En hoppspiral är också svår att stoppa när den har kommit igång.

Vad jag vill ha sagt med dagens moralpredikan är att en god handling är värd så mycket mer än just den konkreta arbetsinsatsen. Att ringa två samtal för att spåra plånbokens ägare leder inte bara till att borttapparen blir glad, det leder också till att glädjen kan spridas vidare. Två samtal tar inte mycket kraft i anspråk men det de resulterar i är värt mycket mer än arbetsinsatsen att lyfta luren två gånger.

Jag vill inte göra mig själv till hjälte men det var förbannat bra gjort! ;)

17 kommentarer »

14.05.2006 21.12

I förhoppning om en jättefest

Helgens event gick inte riktigt som förväntat. Jag och min forna granne A hade en dröm om en stor fest för alla som bor i det här studentområdet. Vi ville skapa kontakt mellan grannarna och anordna Big Baltic Barbeque (företaget som äger husen heter Balticgruppen, därav namnet på festen). Det blev aldrig något av planerna så länge A bodde här, men nu i helgen var det tänkt att händelsen skulle inträffa. Jag förberedde en månad innan och satte upp lappar och efter vad jag har hört var det många som hade sett dem och tyckte att det var en rolig idé. Igår kväll var det dock bara jag & co som grillade. Och kompisarna som kom lite senare i förhoppning om en jättefest där hela området stod i gungning fick frysa i snålblåsten medan de ensamma grillade sina kotletter. Uppenbarligen var det ingen student som bor på området som nappade på festidén i verkligheten, eller så var det regnandet under dagen som fick folk att dra öronen till sig och krypa in bakom de varma väggarna istället. Hur som helst så är jag besviken på det hela. Visst hade det varit kul med en fest där alla drar fram sin grill och bjuder in sina vänner och sedan minglar lite på gården? Det tyckte jag också, men vädret och den skygga mentaliteten folk bär på satte stopp för festprojektet. Ibland känner man bara att man aldrig mer vill försöka anordna något trevligt för människor.

Dessutom har jag varit sjuk i drygt två veckor men nu börjar det ordna upp sig. Fortfarande kommer det dock ta lite tid innan jag kommer igång på riktigt och kan gå iväg och träna till exempel, den ultimata utmaningen i mitt annars ganska stolsbundna liv. Det är för övrigt mindre än tre veckor kvar tills skolan slutar, vilket känns ohyggligt märkligt. Jag ser fortfarande fram emot den här psykologikursen och tycker att den ska bli intressant, trots att jag har susat genom i princip hela nu.

Första halvan av sommaren bjuder på jobb på gamla Donkan. Andra halvan bjuder på semester och resa. Jag hoppas och tror att det är en bra avvägning mellan de två ytterligheterna. Det märker jag i höst, om ångesten eller lyckan är starkast.

Idag är det den 14:e maj. Det snöade och haglade för några timmar sedan. Temperaturen är 4 grader. Trevlig sommar! ;)

2 kommentarer »

07.05.2006 12.49

Så där stod jag, i shorts och t-shirt, barfota i snön

Idag hänger en av grannarna ut över loftgångens räcke. Han är iförd täcke och har en frisyr som påminner om att han inte vaknat till riktigt än och han spottar mot marken i hopp om att det ska göra honom lite mindre bakfull. Igår var en grilldag på studentboendet Balticgruppen och hela loftgången gungade av vilda studenters festande. Jag och J grillade och åt gott och fick sedan besök av J:s kompis C. Vi fick tillsammans bevittna några grannars galna loftgångs-/fylletåg. Idag ligger engångsgrillarna spridda på marken och ölburkar och vinflaskor pockar på uppmärksamheten.

Det är något som kännetecknar våren och sommaren i Umeå. Det må vara 24 grader idag, men det som verkligen bevisar att våren har kommit är att ICA på Ålidhem har stora högar av engångsgrillar, flintastekar och potatissallader, för det är det enda studenterna vill ha en ljum försommarkväll.

Tidigare under gårdagen cyklade jag och J iväg på en liten utflykt med filt och. Hon visade mig en betongbrygga med utsikt över älven åt båda håll. Det blåste litegrann men filten värmde. När jag åkte ner till Helsingborg för några veckor sedan var det snö och is över hela Västerbotten, när jag kom tillbaka var halva Umeälven öppen. Ett par veckor senare är det 24 grader i skuggan. När vi satt där på bryggan och solade oss flöt det ena isflaket efter det andra förbi, som en rest från en gången årstid. Fortfarande ligger snödrivorna höga på sina ställen och när jag tog en omväg genom skogen på väg tillbaka från sophuset idag trampade mina sandaler på snö. Jag var tvungen att stanna till och känna med tårna på snön. Så där stod jag, i shorts och t-shirt, barfota på snön. Det finns verkligen ingen vår här, bara vinter eller sommar. Jag saknar faktiskt vitsippor och blåklockor och ljusgröna bokskogar, även om det är skönt med 24 grader direkt efter snöfall också.

För övrigt har jag dragit på mig någon slags halsinfektion under slutet av veckan och tror jag måste iväg till läkaren för att ta en titt på det hela.

4 kommentarer »

04.05.2006 00.30

En mobiltelefon

Imorgon får jag min nya mobiltelefon. Det är en liten svart sak som kan göra det mesta och jag tror att jag kommer tycka om den mycket, även om jag skäms lite för att jag är en sådan materialist. Men vår värld är ganska materialistisk och det som värdesätts är påhittade värden som egentligen inte spelar någon större roll på det stora hela, som mobiltelefoner. Vad är väl en mobiltelefon mot att känna vinden rycka i kläderna när man står högst upp på ett högt berg med fantastisk utsikt över ett underbart blått hav och böljande gröna ängar… Men kan jag inte stå högst upp på ett berg får jag köpa mig en mobiltelefon.

2 kommentarer »