Där vattnet flyter så långsamt, så rogivande, så självsäkert

Jag och J hyrde en bil och körde iväg. Vi körde inåt landet. Vi stannade till vid älven några gånger och beundrade den i all sin vårprakt. Den flöt makligt och mörk förbi oss, förbi älvkanterna med sina gröna björkar. Himlen speglade sig i den blanka ytan som ger sken av att älven är ofarlig och snäll, trots att det därunder rör sig enorma krafter när vattnet ska ner från fjällen till havet. Det är kanske det som är så lockande med älvar, att de är så bedrägliga, så oberäkneliga, så fina att titta på men så farliga att vara i. Eller så är det det makligheten som är det fina, att vattnet flyter så långsamt, så rogivande, så självsäkert. Jag kan sitta och titta på en lugnt flytande älv i evigheter utan att få nog.

Vi körde vidare och hittade vägar som det inte var meningen att vi skulle hitta. Det var grusvägar som binder ihop den ena norrländska byn med den andra, smala grusvägar som skumpar som inget annat och som slingrar sig upp för backar och ned för backar och fram genom den täta mossbetäckta skogen. Och så var det breda grusvägar där man kan mötas och köra i nittio kilometer i timmen, trots att det är en grusväg. Grusvägar som ger känslan av att man befinner sig hundratals mil från staden där livet är hårt och svårt och där närmaste affär ligger tio mil bort. Som ger känslan av att tiden har stannat och att det sitter någon i fönstret på varenda röda trähus med vita knutar som man passerar och betraktar när man susar förbi genom naturen, mil efter mil på grus och stora stenar. Mil efter mil utan mötande bilar, utan någon indikation på att det finns andra människor som rör sig där ute i skogen. Men så plötsligt dyker det upp en skylt som talar om att det är några kilometer till Bredträsk eller Trehörningssjö eller Byviken. Som påminner om att det ligger en by en bit in i skogen och där det bor människor, som måste köra den här evighetslånga vägen varje gång de ska iväg på något ärende. Eller så dyker det inte upp en skylt, så att man inte har någon aning om var man befinner sig eller vart man ska. Eller så finns det skyltar bara från ena hållet i en trevägskorsning, så att man måste svänga in på vägen där det finns skyltar, titta, och backa tillbaka och fortsätta.

Vi åt skrovmål i Bjurholm, ett litet samhälle några mil inåt landet från Umeå. Det finns inte många hus i Bjurholm men det finns en pizzeria, en Ica, en Konsum och grillen där vi åt. Och så finns det säkert ett Systembolag också, i ett eget litet fyrkantigt hus som det gör i de flesta små orter inåt landet från Umeå. Där kan man leva sitt liv och vara nöjd, men jag tror att det krävs att man är född där för att kunna njuta. En dag i tysta byar ute i den norrländska skogen räcker för en skåning som jag, trots att jag är uppväxt i en liten by själv, dock bara en mil från närmaste stad.

Idag var det mössan på på väg till skolan. Det regnar och är kallt och på torsdag är det juni. Inte ska man väl behöva ha mössa på i juni?

P.S. När jag har löst datorproblemet kommer jag att bjuda på en massa härliga norrlandsbilder! D.S.

7 kommentarer

  1. Det jag läser låter som ett mycket spännande minisemester-äventyr. Hoppas du får fram bilder. Det är märkligt vilket väder vi har i år , håller med dig ” int ska man behöv ha mössa på” i slutet av maj.

    Dataproblemet ,…hoppas hoppas det går att lösa

    fortsatt bra dag/ mvh G

  2. gsan: du får åka söderut och slippa det här vädret precis som jag! det är iaf lite varmare neråt landet.. vad ska du göra i sommar? kram

  3. *fnissar* bodde i Svalöv ett år o när man var ute o åkte där så var alla vägar asfalterade.. t.o.m. den minstaste lilla krokväg.. o när kartläsaren sa att man skulle svänga vid nästa korsning så,,, hade man redan hunnit passera den.. fast då kunde man ju ta nästa istället eftersom den ju kom lika fort.. Men roligt var det! :-)
    Tror att jag ändå i längden föredrar de norrländska vägarna där man inte behöver tänka så fort.. ;-)

  4. Pepelito: I sommar ska jag sola och bada ;)! Ta en tur över sundet och ”hygge oss”
    Kanske göra en resa norrut det var en liten plan och förhoppning, som vi hoppas kan infrias, tänkte besöka Högbonden*
    Vi får se , ….om det blir som vi planerat ..

    Excessa: Ju mindre stress desto bättre, lugna vägar …finns det nåt bättre än härligt sprakande grus på en cykeltur, jag kan bli helt lyrisk när vi kör på grusväg det är som att återuppliva barndomens somrar med små skrubbsår och brunbrända ben och trätofflor . Cykeln som tog oss till badet vid ngn sjö…en bit utanför stan. Den väg som jag tänker på nu finns inte mer där ligger nu ett gytter av butiker och möbelvaruhus. Då på den tiden , va sommar alltid sommar med vackert väder ;)!

  5. excessa: det är tur att det finns en landsända för varje smak :) ..fördelen med dom norrländska vägarna är enligt mig att man får en annan känsla av att man är på väg någonstans långt bort, på en riktig resa, medan det i skåne känns mer som att man kör stadstrafik hela tiden..hihi

    gsan: låter som en trevlig sommarplan.. det är aldrig fel att ta en tura över sundet och bara sitta på soldäck och njuta av sundsbrisen.. äta en glass på torget i helsingör är inte fy skam det heller.. och du, det blir nästan aldrig precis som man har planerat, men det är tur det, för hur kul skulle det vara om livet aldrig bjöd på några överraskningar? :)

  6. Instämmer Pepelito, planera är egentligen ett ord som jag inte gillar bättre att hålla alla dörrar öppna och gå på känslan…som idag , då vi fick ett ryck och åkte
    tolv mil för en tvåtimmars och lunch, fika och lite lek hos dotter och barn-barn, vi lämnade av en cykel som saknats i ”hushållet”. Så 12 mil hem igen ;)! det va det värt. …anledningen att vi inte kunde stanna längre va att T jobbar kvällsskift och hade en tid att passa, tyvärr. Men känslan sitter i , det va dejligt* Imorgon en ny dag med nya impulser…/ ha de gott mvh G

  7. gsan: vardagsäventyr är aldrig fel :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *