26.6.2006
kl 22.14
Jag är i Linköping. Hälsar på min kära J som jobbar här en del av sommaren. Tillsammans har vi varit ute på äventyr i Östergötland, tittat på slussar och kanaler och hälsat på i Motala, Norrköping, Söderköping, Berg, Mem och en rad andra små orter. Det finns så mycket att se i närheten av Linköping. Men det bästa med hela resan är självaste J.
Som hon själv sa en gång inte alltför länge sedan, att det är synd att vi är ifrån varandra på sommaren, för det är då allt händer. Visst är det så, att allt i det här landet händer på sommaren. Inte i februari, inte i novemer, utan på sommaren. De magiska sommarmånaderna lever landet och människorna upp, möjligheterna som annars ligger dolda i höstrusket eller vintertristessen kommer upp till ytan, människor börjar röra på sig, leta sig ut, upptäcker nya saker och njuter. När sandaler och bara ben rör sig längs kullerstensgator och varmdallrande vägar längs grönböljande kullar känns landet som ett helt annat, som ett land som inte har något som helst att göra med den där nationen som huttrar vid busskuren i vinterstormen en regnig januarimorgon. Havet som piskar längs kusterna, mörkblått och skummande, förvandlas till en välkomnande ljummen badbassäng där man kan ligga och slappna av och drömma. Bästa tiden på året. Den vill jag dela med den bästa människan jag vet.
Till helgen är det Roskildefestival. I övermorgon, onsdag, åker jag dit. Ska dela tält med två kompisar från Helsingborg, N och P, första gången för båda två. Men det finns andra som har varit på festivalen tidigare så helt vilse hoppas jag att vi inte kommer vara. Vad gäller musiken har jag inte så stor koll på vilka som spelar, men det är kanske en sekundär sak på en så stor festival som Roskilde. Nästa år, om det blir något, kanske jag inte kommer vara lika begeistrad av den mängd människor som samlas på en gräsplätt för att campa så att jag kan njuta av musiken också.
VN:F [1.8.1_1037]
22.6.2006
kl 12.03
Jag träffar på människor som jag inte har sett på ett år eller mer. De finns här i stan, de lever här och ibland korsar mina och deras vägar varandra igen. Det är så det är på en plats där man har levt ganska länge. Ens historia har sparats i staden, det man har gjort har man gjort och suddas inte bort för att man flyttar till en annan stad ett par år. Så när jag träffar på människor som jag till exempel jobbade med för två år sedan kommer historian upp till ytan. Vår gemensamma historia som bara märks när vi träffar varandra, inte annars. Den syns inte på stadens gator, inte på stadens himmel eller någon annanstans, utan bara när vi snubblar över varandra igen kan vi minnas den. Sådär är det, staden är fylld av människor som man kan snubbla över och komma ihåg en liten bit av sitt liv med hjälp av. Man kan nysta i när man lärde känna varandra och minnas när man lärde känna någon annan, och komma fram till att alla människor i staden lever i ett komplicerat finmaskigt nät, där någon känner någon som känner någon, och så kan man följa tråden ganska långt för att till slut komma fram till någon man själv känner.
Jag vet att jag ofta jämför Helsingborg och Umeå, och det tänker jag göra även nu. För i Umeå saknar jag den där levande historieboken, som man kan träffa på på gatan och läsa lite ur. Jag ingår inte i ett finmaskigt nät på samma sätt eftersom jag inte har bott där så länge. Dessutom är i princip alla jag känner precis som jag inflyttade studenter som även de är nätlösa i Umeå. Därför är det omöjligt att leta sammanhang och hitta gemensamma bekanta, för hur man än letar så har man inte gått i samma skola, spelat badminton tillsammans eller jobbat på samma jobb. Det enda man har gemensamt är universitetet.
Jag tror att det är viktigt för en människa att vara del av ett sammanhang, kanske rentav livsviktigt. Ett barn måste ha åtminstone en omvårdande människa omkring sig för att överleva, för att känna sig trygg. Med tiden förändras barnets krav och det lär känna fler individer, men kravet på trygghet och att känna sig sedd kommer finnas kvar ända till graven. Det är därför det är så skönt att vara en del av ett finmaskigt nät där man är sammanlänkad med andra individer. Man vet att man är en del av något större. Jag ingår i andra människors värld och de ingår i min. Tillsammans skapar vi ett sammanhang som utgör vår historia, som vi kan se tillbaka på och minnas. Utan historia är människan vilsen. Vet man inte vad man har gjort är det svårt att veta vad man ska göra. Om man inte kan blicka bakåt kan man inte heller se framåt. En människa utan historia är en människa oförmögen att gå vidare.
Vad jag vill ha sagt med det här är att det är skönt att vara hemma i Helsingborg ibland, där ens värld redan finns och inte behöver skapas i varje sekund. Kanske lite flummigt, men så får det bli.. :)
För övrigt har jag registrerat mig på Bloggkartan.se, i både
Helsingborg och Umeå.
VN:F [1.8.1_1037]
kl 11.46
Nu har jag lagt ut bilder från min och J:s utflykt utanför Umeå. Kolla in finaste naturbilderna i fotoalbumet!
VN:F [1.8.1_1037]
21.6.2006
kl 11.07
Nya bilder från Helsingborg i fotoalbumet!
VN:F [1.8.1_1037]
12.6.2006
kl 23.21
En ny arbetsvecka har påbörjats i McLand. Människor stämplar in, stämplar ut och går hem. Hem för att äta och sova och för att vakna och gå tillbaka nästa dag och stämpla in och göra allt det som de gjorde dagen dessförinnan. Och stämplar ut, hem, sova, stämpla in. Så fortsätter det, i en cirkel som aldrig tar slut förrän man säger upp sig eller tar tjänstledigt.
Jag har stämplat in och ut en hel vecka nu. Det känns som att det har gått en månad. Och jag jobbar dåliga tider. Börjar klockan tio och slutar klockan nitton. Då har hela dagen gått och jag har inte hunnit med att göra någonting annat än att arbeta. Så flyter hela veckan på, och sommaren, och så är det plötsligt höst. Jag hoppas att jag får lite tid till att njuta av sommaren innan dess, tid för att sitta på stranden en solnedgångsafton och njuta när dagens sista strålar skickar ett varmt sken över det stilla Sundet och färgar sanden gulorange. Siluetten av människor som sitter kring en glödande brasa och kurar medan sommarnattens ljusa mörker bäddar in staden inför sömnen. Det luktar grillat och tändvätska, gräs och nypon. Himlen är ljusblå och koltrastarna tystnar för några timmar.
Det finns människor man gillar mycket mindre än andra när man jobbar på McJobb. Jag tror att den värsta sorten är människor som har ställt in sin hjärna på att McRestaurang är det sämsta som finns i världen. Där får man vänta länge, får dålig mat och får dessutom äta den i en smutsig lokal. Att dessa människor över huvud taget bestämmer sig för att gå till McRestaurang är ett under, eftersom alla negativa ord de kan komma på går att applicera på just det här företaget, enligt dem. Av någon outgrundlig anledning letar de sig hur som helst dit, ställer sig i den eventuella kön och kommer efter ett litet tag fram till kassan för att beställa. Där står jag och försöker vara trevlig. Det försöker inte den negativt inställda gästen. Jag slår till med ett leende och ett hej. Gästen är tyst och ser sur ut. “Jag ska ha en hamburgare,” säger gästen. “Det kan du be att få,” säger jag. “Något annat?” undrar jag. “Då hade jag väl sagt det?!” svarar gästen. Jag förklarar att det tar en minut för hamburgaren att bli färdig eftersom min kollega just har serverat en tiobarnsfamilj hamburgerhus, men det sista säger jag inte till gästen. Gästen hasplar ur sig att det alltid tar en j—a tid. “Ge mig nåt annat! Jag ska med tåget! Har du inget annat färdigt!?” Jag förklarar att det finns osthamburgare färdiga varpå gästen säger att “nä, äh.. suck.. jag väntar, men jag har bråttom.” Det går nära på en minut och jag lägger hamburgaren i en påse, lägger ner en servett och viker omsorgsfullt ihop och lämnar över till gästen med ett trevligt “hoppas att det smakar.” Gästen tittar surt upp på mig och säger att “det hoppas minsann jag också!”
Och så finns det trevliga gäster, men det är inte lika kul att skriva om dem. Nu ska jag sova så att jag kan stämpla in imorgon förmiddag och möta svenska folket som kräver hamburgare snabbt.
VN:F [1.8.1_1037]
04.6.2006
kl 21.43
Jag har stökat om lite i fotoalbumet, tagit bort alla gamla bilder och lagt till nya.
VN:F [1.8.1_1037]
01.6.2006
kl 14.07
I förmiddags hade vi sista sammankomsten på kursen. Den grupp som jag har arbetat med i tio veckor upplöses och finns inte längre. Tio veckor av ens liv har blivit historia. Två av personerna i min arbetsgrupp på sju personer har sökt samma kurs som jag till hösten och en person träffar jag i anslutning till nationerna, men de andra kommer jag nog inte att se så mycket av framöver. Vi kramades och önskade trevlig sommar och så var tio veckor slut.
Då kom M förbi, en kompis som började plugga här uppe samtidigt och i samma klass som jag. Hon ska åka till Spanien i höst och när hon kommer tillbaka till stan har jag förmodligen flyttat någon annanstans. Vi pratade lite om framtidsdrömmar och vad som kommer hända och lovade att vi skulle höras. Så säger man alltid, att man ska höras, att man inte ska tappa kontakten, men i slutändan blir det ändå alltid så, att man tappar kontakten. Det är svårt att behålla kontakten när ens gemensamma nämnare, studierna eller staden, upphör att vara gemensamma och man skaffar nya liv som saknar koppling till varandra. Efter mina spanienbesök var vi många som lovade att vi skulle höras av och hålla kontakten, men nu två-tre år senare är kontakten obefintlig. Jag har skapat nya kontakter med nya människor, ganska väl medveten om att även dessa kommer vara tillfälliga, och upphöra förr eller senare när någon av oss flyttar vidare. Kanske ersätter de nya kontakterna de gamla, som om det viktiga inte är vem man känner utan att man känner någon. Ett slags kännande för kännandets skull. Jag lovade i alla fall M att jag ska försöka få med tjejerna och hälsa på där nere. Vi får se hur det går.
Ju längre man lever desto mer uppenbart blir det att ingenting varar för evigt. Sommarloven på låg- och mellanstadiet verkade aldrig ta slut och man hade hur mycket tid på sig som helst att bygga kojor och cykla och bada. Man trodde nästan att det inte existerade något bortom sommarlovet. Flera år senare, efter erfarenheter av att bo i utlandet några månader och att flytta till en studentstad där människor flyttar in och ut ständigt, vet jag att känslan jag hade som barn, att sommarlovet var evigt långt, inte kommer infinna sig igen, någonsin. Flyttar jag någonstans, är jag medveten om att jag kommer flytta därifrån senare. Lär jag känna någon, vet jag att jag någon gång kommer ställas inför det faktum att jag inte kommer träffa personen igen. Det är lätt att drabbas av uppgivenhet när man inser att det är så, att allting man engagerar sig i kommer att upphöra i framtiden. Det är lätt att se meningslösheten i att lära känna nya människor när man ändå måste avsluta relationen vid ett senare tillfälle.
Sommarlovsinställningen fungerar inte längre. Jag måste hitta ett annat förhållningssätt till världen runt omkring mig. Jag försöker se det goda som kommer ut av allt, det goda som jag får ut av att jag bor i Umeå, det goda som jag får ut av att lära känna människor. Allting jag kommer i kontakt med sätter ett avtryck i mig på något sätt och kanske är det det avtrycket som är själva behållningen. Att saker upphör kanske inte är så viktigt om jag vet att de har gjort ett intryck på mig. Att jag inte kommer träffa min grupp igen kanske inte betyder något eftersom jag har dragit lärdom av arbetet jag har utfört tillsammans med dem. Och att jag kanske kommer träffa M en gång i Spanien och sedan aldrig mer kanske betyder ingenting eftersom hon har fått mig att reflektera över viktiga saker i livet. Och minnena av det som har hänt i livet har jag alltid med mig. Jag har kvar den film som gruppen spelade in och som vi har skrattat mycket åt. Och om jag någon gång skulle glömma, så är det för att det inte är så viktigt för mig längre.
Dagens visdomsord blir:
Om du alltid gör det som du alltid har gjort, kommer du aldrig att göra det du vill.
Nu ska jag hem till mina tjugofem kvadratmeter och packa och städa. Imorgon ska jag rulla genom landet på södertåget.
VN:F [1.8.1_1037]
Mamma - Det är kanske inte så bra med festivaler ia lla ...
Patrik Pettersson
glädje
ångest
hat