Där ens värld redan finns

Jag träffar på människor som jag inte har sett på ett år eller mer. De finns här i stan, de lever här och ibland korsar mina och deras vägar varandra igen. Det är så det är på en plats där man har levt ganska länge. Ens historia har sparats i staden, det man har gjort har man gjort och suddas inte bort för att man flyttar till en annan stad ett par år. Så när jag träffar på människor som jag till exempel jobbade med för två år sedan kommer historian upp till ytan. Vår gemensamma historia som bara märks när vi träffar varandra, inte annars. Den syns inte på stadens gator, inte på stadens himmel eller någon annanstans, utan bara när vi snubblar över varandra igen kan vi minnas den. Sådär är det, staden är fylld av människor som man kan snubbla över och komma ihåg en liten bit av sitt liv med hjälp av. Man kan nysta i när man lärde känna varandra och minnas när man lärde känna någon annan, och komma fram till att alla människor i staden lever i ett komplicerat finmaskigt nät, där någon känner någon som känner någon, och så kan man följa tråden ganska långt för att till slut komma fram till någon man själv känner.

Jag vet att jag ofta jämför Helsingborg och Umeå, och det tänker jag göra även nu. För i Umeå saknar jag den där levande historieboken, som man kan träffa på på gatan och läsa lite ur. Jag ingår inte i ett finmaskigt nät på samma sätt eftersom jag inte har bott där så länge. Dessutom är i princip alla jag känner precis som jag inflyttade studenter som även de är nätlösa i Umeå. Därför är det omöjligt att leta sammanhang och hitta gemensamma bekanta, för hur man än letar så har man inte gått i samma skola, spelat badminton tillsammans eller jobbat på samma jobb. Det enda man har gemensamt är universitetet.

Jag tror att det är viktigt för en människa att vara del av ett sammanhang, kanske rentav livsviktigt. Ett barn måste ha åtminstone en omvårdande människa omkring sig för att överleva, för att känna sig trygg. Med tiden förändras barnets krav och det lär känna fler individer, men kravet på trygghet och att känna sig sedd kommer finnas kvar ända till graven. Det är därför det är så skönt att vara en del av ett finmaskigt nät där man är sammanlänkad med andra individer. Man vet att man är en del av något större. Jag ingår i andra människors värld och de ingår i min. Tillsammans skapar vi ett sammanhang som utgör vår historia, som vi kan se tillbaka på och minnas. Utan historia är människan vilsen. Vet man inte vad man har gjort är det svårt att veta vad man ska göra. Om man inte kan blicka bakåt kan man inte heller se framåt. En människa utan historia är en människa oförmögen att gå vidare.

Vad jag vill ha sagt med det här är att det är skönt att vara hemma i Helsingborg ibland, där ens värld redan finns och inte behöver skapas i varje sekund. Kanske lite flummigt, men så får det bli.. :)

För övrigt har jag registrerat mig på Bloggkartan.se, i både
Helsingborg
och Umeå.

4 kommentarer

  1. Det här är så viktigt det du skriver om Sammanhang .Du har säkert läst Aron Antonovsky om inte annat en bok att rekommendera om Hälsans mysterium.
    Att vårt liv ska vara i ett sammanhang, att det är begripligt, hanterbart och meningsfullt, då kan vi finna balansen bland annat…
    jag håller med dig och förstår din frustration i Umeås historielösa liv för din del och kanske är det så om du lyfter blicken
    så sätter du dina avtryck i detta nu, skapar din historia, och om ett par år har även Umeå och du ett förhållande ..där du har minnen , upplevelser och en historik att blicka tillbaka till…

  2. lena: ja, det är ju sant förstås, att jag skriver min egen historia varje dag jag bor där, men när jag har färdigpluggat där och alla andra också har det, då kommer de personer som besitter den gemensamma historian att flytta från staden, men man kan ju alltid ringa och mejla såklart :) ..har inte läst antonovsky, men det låter spännande! tack för tipset!

  3. Hej där , jag instämmer med dig med egna reflektioner ,så många kloka ord du förmedlar Peppe”, instämmer samtidigt med Lena som ger sin syn på saken. Bor för egen del i en by där huset , trädgården är mitt hem men själva byn är liksom inte min. Vi bodde i den stora staden förut, men för min del fann jag iinte riktigt min plats där heller som vuxen. Däremot när jag vandrar i min barndoms kvarter i samma stad känns det mer som hemma, vi bodde på söder när jag var i en ålder då jag upplevde så mycket viktigt i mitt liv, kanske kan det bero på det. Många av mina gamla
    klasskamrater bor kvar där , dom har fått barn , familj osv..Någon har tagit över föräldrarnas hus . När jag går där , känns det mer som hemma ….
    Kanske vi flyttar dit en dag eller söker oss till mina barndoms-somrar vid havet, på Österlen. Där finns en hel del rötter även om jag känner mig väldigt anonym när jag vandrar omkring på den lilla bygatan och köper fisk i hamnen. Men jag vet att om jag skulle nämna mitt flicknamn skulle många där veta en hel del om min historia…Min far-far har ett hus uppkallat efter sig som gammal tullare….Dina tankar som du skrivit ned här ,…härlig läsning , en tydlig reflektion och för mig har du helt rätt.
    Att hitta sin plats i världsaltet, i ett samband som är gott och frambringar bra minnen , förhoppningsvis, tror jag är en nyckel för ett slags välbefinnande även om HEM kan innebära så många platser på en livstid men någonstans är hem , ändå alltid hemmahvid*

    kram kram önskar dig och de dina en go o trevlig Midsommar*
    Hoppas du kan få lite ledigt från jobbet och njuta du mé
    av sommarnattens ”leende”

    mvh Gsan

  4. gsan: jag är i linköping och njuter hos min käresta den här helgen.. här känns det verkligen inte hemma, har bara varit här en gång, men när J tillfälligt bor här känns det ändå som att jag är välkommen att sätta min fot i stan.. men annars är det en speciell känsla när man vandrar runt i en stad där man inte känner en själ, man ser liksom bara stan på ytan, har ingen aning om hur människorna här tänker eller känner, bara ser vad de gör på shoppinggatan..

    på tal om barndomskvarter.. det kanske inte blir samma sak om du flyttar tillkaka dit där du är uppväxt, ibland kanske det är att föredra att kunna åka dit på besök någon gång ibland och minnas tillbaka istället.. risken finns annars att man förstör sina vackra barndomsminnen, eller vad tror du?

    hoppas att du har haft en mysig midsommar och ätit många goda jordgubbar :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *