I Blekinge bor en flicka

25.7.2006 kl 01.38

I Ronneby bor just nu en av världens sötaste människor, kanske rent av den sötaste. Jag styrde bilen mot Blekinge och korsade de nordskånska skogarna på smala 2+1-vägar för att träffa henne. Hon kom ut genom dörren på jobbet och jag väntade på henne och hennes hand passade i min. Vi upptäckte Blekinge tillsammans, även om det var mer upptäcktsfärd för mig än för henne. Det har varit en härlig helg.

Blekinge är lite lillebror-Skåne. Jag förstår att blekingarna förmodligen blir stötta av att jag skriver det, men det är ändå så det känns. Väldigt få vet var gränsen mellan Blekinge och Skåne egentligen går, och dialekterna påminner om varandra. Landskapen smälter helt enkelt in i varandra. Kanske är det för att Blekinge är för litet för att hävda sig själv som man försöker rida lite på den skånska vågen, eller så är det av historiska skäl som man känner samhörighet med Skåne, eller så är jag bara ute och vimlar i dimman. Hur det än är med ovanstående, så är Blekinge väldigt trevligt. Med tre mils mellanrum ligger de blekingska städerna längs kusten, Karlskrona störst och stoltast. På små öar ligger staden, ihopknuten av broar. Ut mot havet skyddar försvarsanläggningar och innanför dem kan man känna sig trygg. Där kan man ha sin egen lilla skärgårsidyll till stad.

Jag och J var ute och rodde. Vi rodde till en ö i närheten av huset där hon bor. Vi kryssade mellan små öar utslängda i det bräckta vattnet och mötte segelbåtar och motorbåtar, alla på väg till någon annan ö, någon annanstans i skärgården. Människor åkte vattenskidor och badade och fiskade och det var som om vattnet gav en annan dimension med oändliga möjligheter. Har man bara sin brygga med sin båt så är man fri att åka vart man vill, man behöver inte ens följa en väg som på land. En människa med en brygga är en fri människa.

Men helgen är över och jag är tillbaka på jobb. Där finns ingen annan dimension och jag märker de första dagarna efter att jag har varit på upptäcktsfärd någon annanstans i världen, hur lite jobbet egentligen betyder. För helheten, för den stora världen, så betyder arbetet noll. Det jag gör på arbetsplatsen påverkar bara saker i den lilla minivärld som jobbet utgör. Det är som ett mikrokosmos där människor lever och arbetar och gör samma saker gång på gång, utan att det ändrar något i världen som finns utanför. Att korsa Skånes skogar, att ro ut i skärgården, att upptäcka en ny stad, att träffa kärleken - det är något som hamburgerstekning inte kan mäta sig med. Därför känns hela jobbet meningslöst när jag kommer tillbaka efter att ha varit ledig ett tag. Det tar emot att vara där, det känns fel, som att jag har viktigare saker att sysselsätta mig med, som betyder mer. Men känslan går snart över. Det tar ett par dagar sen är jag tillbaka i jobberiet och bryr mig igen om hur mycket jag saltar, sopar, säljer, friterar, diskar och önskar trevlig måltid. Även om världen utanför fortfarande finns och är lika viktig, glömmer jag bort att tänka på den. Och tur är kanske det, för annars hade det nog kännts för jävligt att jobba. Och så går några veckor tills det igen är dags att åka ut och leva lite mer.

Kommentera / läs alla

---

Just nu

19.7.2006 kl 00.48

Jag tror att framtidsångest är väldigt vanligt. Man oroar sig för vad som ska hända imorgon eller nästa år, man vrider och vänder på saker i huvudet och går igenom allt dåligt som kan inträffa. På kvällen har man svårt att somna och på natten sover man dåligt för att man oroar sig. Det gör jag ofta, oroar mig för vad som ska hända. Jag oroar mig över hur det kommer gå på jobbet imorgon, om allt kommer fungera när jag ska jobba som arbetsledare, och jag oroar mig för vad jag ska göra nästa vårtermin, om jag ska plugga kvar i Umeå eller om jag ska flytta någon annanstans. Det är tankar som gnager. Men, har jag börjat tänka, om jag skulle sluta att oroa mig för vad som kommer att hända i framtiden, och istället inrikta mig på nutiden, vad händer då? Det jag har kommit fram till är att det är viktigast att må bra nu. Det är viktigast att man trivs med det man gör just den här minuten. Istället för att jag ska använda just den här minuten till att oroa mig över vad som kommer att inträffa senare i livet, så tänker jag att jag skulle kunna använda den till att må bra just nu. Istället för att vända mig i sängen och tänka att det kommer bli en hård dag på jobbet imorgon, kan jag istället tänka att den här sängen är underbart mjuk och skön. Istället för att oroa mig över nästa vårtermin, kan jag njuta av att jag trivs ganska bra med det jag gör i sommar. Om jag på så sätt ser till att må bra varje minut, och tänka över de positiva sakerna jag upplever just då, så kommer all oro inför framtiden att ersättas av ett effektivt maskineri som gör det bästa av varje minut. Framtidsångesten ersätts av ett “jag trivs ganska bra för tillfället”-tänkande. Förstår du vad jag menar?

När morgondagen kommer, och det är som stressigast på jobbet, när tusen saker ska fixas samtidigt, då tänker jag att jag kanske lär mig något av det jag gör, att jag kanske kan känna gemenskap med de andra som också arbetar där, eller att det är en utmaning som jag måste klara av. Istället för att se problembergen hopa sig och bli höga och obestigliga, inser jag att jag klarar av situationen just i den stunden. Jag går inte under, det blir inte kaos, det är ingen situation som inte går att klara av. Jag försöker att komma ihåg att jag är en människa som bara har två ben och två händer och det är den begränsning jag är född med. Så länge jag använder mig av båda benen och båda händerna så gör jag mitt bästa, och gör jag mitt bästa kommer jag att klara av situationen. Visst, jag kan inte servera två hundra personer mat samtidigt och jag kan inte vara på sju ställen i samma sekund, men om jag sätter mitt mål i relation till mina två händer och ben, då har jag något rimligare att sträva efter. Mina fysiska begränsningar gör att jag kan servera tio personer mat på tio minuter. Klarar jag av det har jag lyckats.

Jag trivs med de människor jag har runt omkring mig den här sommaren. Jag har underbara vänner som jag tycker om mer för varje gång vi ses. Vem vet, i framtiden kommer jag kanske att flytta till Abisko och de andra till Maldiverna eller Novosibirsk. Jag kommer kanske få jobb som väderobservatör på en fjälltopp med fjorton mil till närmaste by. Men vad gör väl det när jag trivs just nu? Att framtiden kanske bjuder på otrevliga överraskningar som förändrar livet och utsätter mig för nya hårda prövningar, varför ska jag låta det påverka mig redan nu? Man ska inte ta ut förluster i förskott, för det är inte ens säkert att det blir en förlust. Man ska njuta av livet medan man kan och inte oroa sig för att läget kan bli sämre. För om man ska dra det hela till sin spets, så borde man redan lägga sig ner och bara vänta i så fall, för en gång ska vi alla lämna livet bakom oss.

Framtidsångest är av ondo, konstaterar jag. Det får till följd att man inte kan njuta av livet man lever just nu. Och kom ihåg att livet inte är något som kommer i framtiden, utan det är vad som passerar medan du läser det här. Så att (som jag läste i ett kedjemejl) spara inte din favorittröja till ett speciellt tillfälle, för vilken dag är mer betydelsefull än just idag, för det är idag du lever.

*Papelito tror att han är Dr Phil* ;)

Kommentera / läs alla

---

Luften dallrar

11.7.2006 kl 00.22

Luften har dallrat i Helsingborg ett tag men nu är det lite svalare. Det händer spännande saker med den här staden när det blir varmt. Den förvandlas från en medelstor stad på skånska västkusten till en medelhavsinspirerad turistort. Människor flanerar ner till Norra Hamnen där barerna ligger tätt längs kajpromenaden. Där kan man sitta på en stol och titta på när folk går förbi, precis som på turistorter, och samtidigt har man utsikt över hamnen och Sundet och Danmark. Det hörs ett behagligt sorl längs hela promenaden när människor stannar till för att njuta av en cider och utsikten. Den gamla parollen “här börjar kontinenten”, som länge har varit Helsingborgs slogan, gör sig i allra högsta grad gällande just när luften dallrar och folk dricker cider i Norra Hamnen.

Och så har jag köpt en ny dator. Min gamla bärbara gick ju sönder. Får hoppas att den här håller lite längre än tre år.

Kommentera / läs alla

---

Min första Roskildefestival

03.7.2006 kl 20.05

Min första Roskildefestival är över och jag sitter hemma med feber och svettas i hettan. Fyra dagar på festival har tydligen sitt pris. Men jag är beredd att betala det, och att betala det nästa år igen, för det var en extraordinär upplevelse.

På Roskilde station följde jag, N och P folkströmmen och hittade ett festivaltåg. Ombord fanns en massa festivalmänniskor med sina festivalryggsäckar. Som sig bör i Danmark röktes det friskt ombord medan tåget långsamt skumpade ut mot festivalområdet där rader av tält uppenbarade sig bakom ett stängsel. Tåget stannade vid festivalstationen och vi var där. Vi var verkligen där på Roskildefestivalen. Första kvällen på campingområdet var lite av en chock. Det var skräpigt och smutsigt och högljutt och alla var dyngraka. Jag kände att jag hade lite svårt att smälta in, eftersom den verkliga världens regler hade upphört någonstans på vägen dit med festivaltåget. Att vara skitfull är en dygd på Roskildefestivalen, att stjäla är bra. Efter att vår öl försvunnit låste vi i fortsättningen tältet.

Det är gigantiskt. Man kan inte se var campingområdet slutar, det är bara rader av tält och när raderna av tält slutar tar de vid på ett av de andra campingområdena. Vi har rört oss på bara en femtedel av området. 70-80 000 människor som campar, det är inte varje dag man träffar på!

På festivalområdet finns ett antal scener; den stora orange scenen och resten stora tält. Och så finns det en massa människor som trängs i solen och trängs om skuggan. Och kissar vid varje buske, staket eller vägg. Det finns överfulla pissoirer och det finns god mat. Och så finns det musik. Thåström var bra och Jennie Wilson var bra. Mercadonegro var salsasvängigt. Guns’N'Roses var långtråkigt och Bob Dylan glömde sig långt inne på scenen där ingen lade märke till honom. Nästa år ska jag ha lyssnat in mig lite mer på banden som kommer, så att jag vet vad jag vill se.

Och så har jag lagt in bilder i fotoalbumet.

Kommentera / läs alla

---