I Blekinge bor en flicka

I Ronneby bor just nu en av världens sötaste människor, kanske rent av den sötaste. Jag styrde bilen mot Blekinge och korsade de nordskånska skogarna på smala 2+1-vägar för att träffa henne. Hon kom ut genom dörren på jobbet och jag väntade på henne och hennes hand passade i min. Vi upptäckte Blekinge tillsammans, även om det var mer upptäcktsfärd för mig än för henne. Det har varit en härlig helg.

Blekinge är lite lillebror-Skåne. Jag förstår att blekingarna förmodligen blir stötta av att jag skriver det, men det är ändå så det känns. Väldigt få vet var gränsen mellan Blekinge och Skåne egentligen går, och dialekterna påminner om varandra. Landskapen smälter helt enkelt in i varandra. Kanske är det för att Blekinge är för litet för att hävda sig själv som man försöker rida lite på den skånska vågen, eller så är det av historiska skäl som man känner samhörighet med Skåne, eller så är jag bara ute och vimlar i dimman. Hur det än är med ovanstående, så är Blekinge väldigt trevligt. Med tre mils mellanrum ligger de blekingska städerna längs kusten, Karlskrona störst och stoltast. På små öar ligger staden, ihopknuten av broar. Ut mot havet skyddar försvarsanläggningar och innanför dem kan man känna sig trygg. Där kan man ha sin egen lilla skärgårsidyll till stad.

Jag och J var ute och rodde. Vi rodde till en ö i närheten av huset där hon bor. Vi kryssade mellan små öar utslängda i det bräckta vattnet och mötte segelbåtar och motorbåtar, alla på väg till någon annan ö, någon annanstans i skärgården. Människor åkte vattenskidor och badade och fiskade och det var som om vattnet gav en annan dimension med oändliga möjligheter. Har man bara sin brygga med sin båt så är man fri att åka vart man vill, man behöver inte ens följa en väg som på land. En människa med en brygga är en fri människa.

Men helgen är över och jag är tillbaka på jobb. Där finns ingen annan dimension och jag märker de första dagarna efter att jag har varit på upptäcktsfärd någon annanstans i världen, hur lite jobbet egentligen betyder. För helheten, för den stora världen, så betyder arbetet noll. Det jag gör på arbetsplatsen påverkar bara saker i den lilla minivärld som jobbet utgör. Det är som ett mikrokosmos där människor lever och arbetar och gör samma saker gång på gång, utan att det ändrar något i världen som finns utanför. Att korsa Skånes skogar, att ro ut i skärgården, att upptäcka en ny stad, att träffa kärleken – det är något som hamburgerstekning inte kan mäta sig med. Därför känns hela jobbet meningslöst när jag kommer tillbaka efter att ha varit ledig ett tag. Det tar emot att vara där, det känns fel, som att jag har viktigare saker att sysselsätta mig med, som betyder mer. Men känslan går snart över. Det tar ett par dagar sen är jag tillbaka i jobberiet och bryr mig igen om hur mycket jag saltar, sopar, säljer, friterar, diskar och önskar trevlig måltid. Även om världen utanför fortfarande finns och är lika viktig, glömmer jag bort att tänka på den. Och tur är kanske det, för annars hade det nog kännts för jävligt att jobba. Och så går några veckor tills det igen är dags att åka ut och leva lite mer.

2 kommentarer

  1. Härliga rader Peppe !Läser och instämmer …på mitt eget lilla vis med hur du känner och tänker , det där som bor i våra hjärtan som får oss att sväva och må bra…I Blekinge bor en flicka,..som är din, gulligt*
    Vi har ett smultronställe i Blekinge och förstår din förtjusning av naturen men såklart även tillsammans med din käresta!
    Va rädd om dig mvh Gsan

  2. gsan: var rädd om dig oxå! d finns många sommarfaror.. :)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *