29.08.2006 21.58

Jag kommer tillbaka

Jag lämnar hemstaden för den här gången och återvänder i jul. Första sommaren som jag var hemma i Helsingborg över sommaren, ledig från studierna i Umeå, kändes det allvarligare att lämna staden igen på något sätt. Det var mer som jag ville ta farväl av än den här gången. Jag ville ta farväl av alla jag kände, jag ville ta farväl av staden och havet. Det var så dramatiskt, som att jag kanske aldrig skulle få återse staden igen. Men ett år senare, det vill säga nu, vet jag att jag kommer tillbaka, och att en termin på delvis främmande mark inte är så lång tid. Det finns telefon och det finns msn och tjugo veckors plugg går snabbt när man har fullt upp. Jag behöver inte ta farväl av staden på samma sätt som förra gången, för den här gången är det för andra gången, och kanske börjar vanan sitta.

Kommentera »

26.08.2006 01.17

Äta bör man

Den här veckan har jag varit och hälsat på J i Malmö och hon har hälsat på mig i Helsingborg. Det har varit en mysig vecka, som det brukar vara när man träffar J. Och vi har gjort något som varje helsingborgare bör göra och säkert har gjort någon gång. Inte för att J är helsingborgare, nej hon är från Malmö och är lika stolt över sin stad som jag är över min, vilket vi brukar driva med varandra om, men jag är från Helsingborg och därför var det på tiden att jag gjorde det.

I säkert hundra år har restaurang Oasen legat på Bruksgatan och många ansikten har passerat genom lokalerna under alla dessa år. Det är en fonduerestaurang där man får tillaga sitt eget kött. Det gjorde vi. Och till efterrätt åt vi den legendariska tobleronefonduen, där man får doppa maränger, marshmallows och diverse fruktbitar i en sås bestående av bland annat smält Toblerone. Väldigt rekommendabelt. Som en sann helsingborgare ska man ha ätit där och helst tobleronefonduen.

Fenomenet fondue var väl annars populärt för ganska många år sedan nu, men dog sedan ut för att idag leva ett ganska anonymt liv. Någon köpte kanske en fondueutrustning på den tiden då det var populärt (jag kommer ihåg att vi hade en hemma) men idag står de flesta nog, i bästa fall, längst in i skafferiet. På samma plats där alla specialanpassade tacotallrikar kommer befinna sig om några få år, när vi definitivt har tröttnat på att äta köttfärs och grönsaker utan bestick.

I höst, i Umeå, är vi några som har planerat att ha matlagningskvällar, där vi träffas en kväll i veckan och lagar någon bortglömd eller annorlunda maträtt som man annars inte pallar laga. Det ska vara mat långt bort från makaroner och färdiglagade köttbullar som annars förpestar en students inskränkta matupplevelser. På onsdag är det förresten dags att åka upp igen, läsa först juridisk översiktskurs, sedan befolkningsgeografi och under hela terminen en nybörjarkurs i franska. Det är med blandade känslor jag ger mig av, för när allt kommer omkring så trivs jag bra i Helsingborg, men det är också med vetskapen om att det inte är lika spännande att vara här på vintern, när sommarsolen har ersatts av vinterslask och alla själar jag brukar umgås med på sommaren har flytt staden för att söka sig bättre liv i andra städer. Men några dagar efter att jag har landat på Alviks flygplats i Umeå kommer J också upp, och då får staden genast en helt annan dragningskraft i mina ögon.

2 kommentarer »

14.08.2006 12.28

På Jylland

Jag har varit på en fem-dagars campingsemester med N på Jylland. På väg tillbaka hem stannade vi i Århus för att äta, råkade gå förbi vad som verkade vara en trevlig restaurang och gick in för att titta på lunchbuffén. Då hör jag att någon ropar mitt namn och jag vänder mig om och där står en tjej som har gått i samma klass som mig uppe i Umeå. Där, i Århus, på en restaurang, långt bort från Umeå och Sverige, råkar vi på varandra. Det visar sig att hon ska läsa samma kurs som mig till hösten.

Det händer oss alla, att vi träffar människor vi känner på platser där vi trodde att vi var helt anonyma, eller där vi inte trodde att vi skulle träffa på just den personen. När jag var i Blekinge och hälsade på J åkte vi till Karlskrona en dag. Där träffade jag en tjej som pluggade spanska i Cádiz tillsammans med mig. Och i Umeå snubblade jag över en annan tjej som också pluggade i Cádiz. Sannolikheten för att man ska snubbla över människor bara sådär helt plötsligt två hundra mil från där man träffades sist är ganska liten. Mycket liten.

För övrigt är Jylland ett mycket trevligt land. Människorna är i allmänhet vänliga och hjälpsamma och pratar man svenska med dem så svarar de på danska, inte som på Själland där de börjar prata engelska i tid och otid. Och de bor i ett land som inte alls är platt och gräsbevuxet, utan som bjuder på omväxlande natur, härliga kullar, dock inga berg. Myten om att den danska befolkningen skulle vara mysig och trevlig trodde jag länge var just en myt, men nu inser jag att det är de stressade storstadssjälländarna som drar skam över landet. På Jylland är alla fortfarande mysiga.

2 kommentarer »

06.08.2006 12.04

När min mobil blev stulen

Jag köpte en ny mobil i våras, en fin liten sak som jag länge hade spanat in och fastnat för. Den kan göra det mesta man behöver, som att ringa och spela musik och ta fina kort. Och det var just därför jag köpte den, för att den var så multifunktionell. Jag vet att många köper mobiler för att visa upp dem, att de har råd och så vidare, men det var definitivt inte därför jag köpte min. Snarare gömmer jag den i fickan när jag befinner mig på platser där det verkar oklokt att visa upp den, för det är ändå min mobil, och inte någon annans, och därför tycker jag att den passar bättre i fickan än utanför fickan där alla kan se den och lägga upp planer på hur de ska få tag på den. Så när jag blev bestulen på min mobil i en kebabkö var det ett slag under bältet. Mitt säkraste ställe att gömma mobiltelefonen på, i fickan, är inte längre säkert. Ena minuten låg den där i vad jag trodde var säkert förvar och andra minuten var den borta, utan att jag hade märkt vart den tog vägen.

På vägen hem var jag tvungen att skrika lite rakt ut i luften, för man blir förbannad när någon tar något som inte tillhör dem. Mobiltelefonen var min, som jag har köpt för mina ihoptjänade pengar (alternativt mitt csn-lån), och det gjorde jag inte för att några månader senare vara av med den. Mitt köp var en investering och jag planerade att jag skulle få användning av det lång tid framöver. Nu måste jag betala en hög självrisk, om det över huvud taget faller under hemförsäkringen. Och så skrek jag lite till, för hur ska man annars få ur sig sin ilska i det här samhället? Misshandla, stjäla, våldta? Det är inget för mig, då skriker jag hellre på hemvägen mitt i natten.

Tursamt nog hade jag inte speciellt många foton sparade i telefonen, men otursamt nog är jag av med telefonnummer till en massa vänner. Jag kan inte ens J:s telefonnummer utantill, så det är bara att hoppas att hon kommer ihåg mitt hemnummer. Idioter som stjäl, vill jag bara säga! Ge fan i mina saker och köp dina egna! Hoppas ni blir deporterade till Norrland! Jag hatar er!

4 kommentarer »

04.08.2006 19.59

Staden med två ansikten

Helsingborgs Dagblad skrev en artikel om utseendets betydelse i staden, hur viktigt det är att se bra ut när man vandrar omkring på stadens gator. Artikelförfattaren påstod att utseendet hade stor betydelse.

Helsingborg är en stad med många sidor. Det finns gigantiska villor och slitna lägenhetskomplex, industrihamnar och mysiga strandpromenader, vita hus och arbetartegel, breda genomfarter och mysiga kullerstensgränder. Och så vidare. Ofta är det norr mot söder som står, där det är förnämare ju längre norrut man kommer.

Att staden har många olika sidor gäller också stadens invånare. På Söder är det slitna och för stora t-shirts som gäller och på norr är det välskräddade dräkter som används. På Söder luktar det svett och öl och urin och på Norr är det senaste doften från någon känd parfymtillverkare som dominerar. Det finns fattiga och rika, snygga och fula, vänliga och otrevliga, och vem som är vad är naturligtvis upp till var och en att bedöma, om man nu anser det nödvändigt. I HD:s artikel påstås det att helsingborgarna skulle vara modemedvetna och utseendefixerade, kanske rent av fåfängda och lite snobbiga. Och det stämmer säkert in på en del av invånarna. Det gäller säkert de som hänger på de mest populära inneställena och dricker dyra drinkar för att synas, som kör med snygga bilar och har en snygg solbränna. Och i centrum finns det många sådana ställen där sådana människor håller till, vilket innebär att de syns. Men skrapar man lite på den glättiga ytan så upptäcker man att det finns en annan slags invånare också. Det finns den gamla sortens invånare, som inte bryr sig om snygga bilar och välpolerade bardiskar, som istället tar en tura till Helsingör och på tillbakavägen småpratar med allt och alla. Det är invånaren med den breda helsingborgsdialekten som kallar shoppinggatan för Kulla gågata istället för Kullagatan. Med undantag för dialekten så är det fullt möjligt att man kan tillhöra den här befolkningsgruppen utan att vara född i staden.

Den gamla hederliga helsingborgaren är den mogna kvinnan som kör buss, bibliotekarien som är barsk och definitivt de som jobbar i Scandlines butiker ombord. De står för någonting mer än en glättig yta, de går att lita på, de tar ansvar. De är en del av staden, en del av stadens själ, och vandrar inte bara omkring på gatorna i sina nyinköpta kläder av kändaste märket som om staden inte hade någon historia. För den ena gruppen är staden en enda lång catwalk och för den andra är det något helt annat, något mycket mer. De går inte bara ut och dricker mest populära drinken utan de tar gärna en Wiibroe eller Tuborg, för att man alltid har gjort så. De skiter i om det har öppnat en ny bar utan går dit de alltid har gått. Till Dickens på Söder, oftast. Det är där den genuina helsingborgaren håller till. Där räknas inte vilka kläder man har, där cyklar man istället för att åka cabriolet. Det som betyder något är vad man står för, inte vad man har lärt sig genom media att man ska ha på sig. Där lyssnar man inte på senaste hitlåten för att den spelas på radio, utan där lyssnar man på Hasse Andersson för att det är helsingborgskt.

Så lever de två olika folken, sida vid sida, i samma stad. Ytlighetens poppisbarer och stamhaken utgör två olika levnadssätt, två olika världar, på samma sätt som Norra Hamnens vitkalkade fasader står i skarp kontrast mot de rödteglade arbetarkvarteren på Söder och söderut. Nytt möter gammalt, ytligt möter förankrat. Det går att välja. Därför är Helsingborg en bra liten storstad, eftersom den erbjuder så mycket variation. Så om HD publicerar en artikel som påstår att befolkningen är utseendefixerad och fisförnäm, så handlar artikeln bara om en liten del av invånarna, nämligen de som utgör den stylade reklambroschyrsdelen av invånarna, som jag kan bli trött på väldigt ofta. Tyvärr är den genuina helsingborgaren på utdöende, och tror mig, det sitter inte i var man är född, utan i hur man värdesätter olika saker och normer.

> Fler kommentarer till HD:s artikel

2 kommentarer »

02.08.2006 18.25

Marockomöblering

Ikea-katalogen har kommit och jag blir alltid lika inspirerad att göra en total make-over av mitt ynkliga hem när jag bläddrar i den. Ett tag var jag inne på att jag skulle göra en marockansk make-over, med mörka burriga färger och massa tyg. Jag skulle sitta på kuddar på golvet och dricka te. Idag har jag en ljusstake från Indiska som påminner om den tiden men i övrigt är marockokänslan inte så närvarande.

Jag gjorde en semesterresa till Marocko när jag pluggade spanska i Cádiz. Vi tog buss längs vägen, längs andalusiska väst- och sydkusten, med utsikt över Atlasbergen på andra sidan Gibraltarsundet. Vi passerade Tarifa, surfparadiset längst söderut i Europa, och kom till Algeciras, en smutsig hamnstad i två bemärkelser – dels rent utseendemässigt och dels centrum för ganska många skumraskaffärer. Men vi passerade bara staden. Tog färjan ut över sundet och några timmar senare seglade vi in i Tanger i Marocko. Det pratades en massa olika språk och bredvid vårt fina hotell var det bara grus och bråte, som en övergiven obebyggd tomt. På trottoaren på andra sidan gatan tältade några hemlösa och eldade i oljetunnor och nedanför trappan vid hotellet satt ett gäng killar under tolv år och väntade på att någon skulle komma förbi. De sprang efter oss och drog i kläderna för att vi skulle ge dem lite pengar varje gång vi gick in eller ut genom entrén. Och en dag fastnade vi i hissen. På väg ner var vi, och så började hissdörren att skaka. Den skakade mer och mer och till sist fastnade den på tvären mellan hissen och ett våningsplan. Hissen skakade och stannade. Stod stilla säkert en halv minut. Sedan föll den. Bara fem centimeter, men det kändes i magen vill jag lova. Där inne satt vi, fast mellan två våningar med en dörr på tvären. Hotellpersonalen verkade vara vana vid liknande incidenter och skyndade till undsättning och fritagandet gick smärtfritt.

Jag har två dagar kvar på jobb inför min semester och tjänstledighet. Det ska bli skönt att komma ifrån jobbet igen, några jobbveckor på sommaren känns som tillräckligt. Lika mycket som J undrar över hur det ska fungera att jobba åtta timmar om dagen fem dagar i veckan undrar jag över saken. Hur ska jag hinna med allt annat jag vill göra om jag jobbar hela dagarna? En av få fördelar med skiftarbete, som jag jobbar nu, är att man är ledig på dagen ibland, och kan hitta på saker. Det är helt omöjligt med ett åtta-till-fem-jobb, för då är man fast innanför arbetets väggar hela dagen, utan att få en skymt att livet utanför. Inte förrän himlen mörknar får man möjlighet att pröva vad livet har att erbjuda, men upptäckterna hindras förmodligen tyvärr av matlagning, städning och tvättning, viktiga saker som måste göras. Undrar om man är trött efter ett helt liv av åtta-till-fem-jobb?

Eller så blir jag arbetslös och deprimerad.

Jag och N skulle åka på sista minuten-resa, men varför ska det vara så förbannat svårt att få tag på en billig sådan? Och varför kan man inte få veta var man ska bo? Jag vill inte hamna på ett lusbitet skithotell fjorton kilometer från stranden och tolv från staden, utan luftkonditionering i fyrtio graders värme. Då är sista minuten inte värt pengarna. Jag vill ha en billig resa, till ett fint hotell, vid rätt tidpunkt. Är det för mycket begärt?

7 kommentarer »