30.9.2006
kl 20.02
Det har snöat i Skellefte, femton mil bort. Naturen håller på att förbereda sig för den Stora Dvalan. Jag har kollat över inställningen på elementet. Mörkret har redan tagit ett tjuvnyp på dagen och snart drabbar Det Stora Mörkret min lånade stad. Det är dags att bädda ner. Dra täcket runt sig och vägra gå ut. Inte förrän det någon gång i mitten av december lyser ett klart vitt ljus genom fönstret och det är svinkallt ute och skaren över den meterhöga snön glittrar vill jag gå ut.
VN:F [1.8.1_1037]
25.9.2006
kl 22.50
Som jag tidigare har skrivit så är studentlivet i den här segstartade staden inte i toppform. Idag gick det så långt att vi fick lägga ner vår nation, Skånes Nation.
Vi har mellan fyrtio och femtio medlemmar men ingen kommer på det vi organiserar. Har vi fest, kommer kanske två, har vi filmkväll kommer kanske en, har vi spelkväll kommer ingen. Det är bara styrelsen som är engagerad och vi är många i den som frågar oss varför man går med i en förening när man ändå inte vill delta i föreningens aktiviteter. Och nu är vi trötta på att fråga oss samma fråga om och om igen och lägger istället ner nationen, så att vi kan sova på nätterna istället för att undra. Vi är trötta på medlemmarna som inte vill aktivera sig och trötta på att anstränga oss förgäves, trötta på att försöka hitta på roliga saker som ingen uppskattar. Så vi har lagt ner nationen men fortsätter att vara en förening med samma namn. Medlemmarna skickar vi iväg till någon annan nation, ger dem pengarna tillbaka, och så fortsätter vi i styrelsen att driva vår lilla förening utan prestationsångest.
Robert D Putnam har skrivit en numera relativt välkänd bok vid namn “Bowling Alone” (”Den ensamme bowlaren” på svenska). Den handlar om hur föreningslivet i USA är på fall och att det blir allt vanligare att människor betalar medlemsavgiften men sedan inte engagerar sig ytterligare. Putnam menar att det är ett hot mot demokratin, när människor slutar att träffas i föreningar och istället isolerar sig framför tv:n. Och visst sitter säkert många framför datorn hemmavid och pratar med folk över msn, men visst ger det lite mervärde att träffas i verkligheten, öga mot öga? Människor är flockdjur. Människor mår bra av att umgås. Demokratin mår bra av att vi umgås. Genom att träffas och diskutera saker strävar vi framåt, gör världen till en bättre plats att leva i. Och vi mår lite bättre, blir lite gladare.
Därför är det ett stort nederlag när vi tvingas lägga ner Skånes Nation och bara låta den överleva vidare med sparlågan på. Isoleringen har vunnit ännu lite land. Föreningslivet, samhället och gemenskapen har förlorat lite.
Min tes är att människorna i det här landet Sverige har blivit för bekväma. Blir jag sjuk tar staten hand om mig, förlorar jag arbetet tar staten hand om mig, är jag arg för att min grannes hund bajsar på min gräsmatta ringer jag polisen istället för att knacka på grannens dörr. Staten tar hand om oss, därför behöver vi inte ta hand om varandra. Istället för att hjälpa någon som ligger full som ett hus på gatan går jag förbi och tänker att polisen tar hand om saken. Istället för att reagera och ingripa när jag ser att någon vandaliserar en busshållplats tänker jag att det är polisens uppgift att ta hand om saken. Vi går omvägen via staten eftersom vi skyr kontakt med våra människor. Det där goda folkhemmet som så många pratar om var kanske bara en förslappningsinstitution som gjorde oss till enheter under staten istället för individer med mänskliga kontakter.
Det är några studenter som jobbar på Nationernas Hus. Det är ett hus där nationerna kan hålla sina evenamang och på helgerna är det nattklubb. De som jobbar där får inget betalt och de ställer upp för att de tycker att det är kul. Genom att de jobbar gratis kan priserna vara lägre än på andra ställen. Men trots det verkar det gå allt sämre för nationerna och Nationernas Hus, medan det går bättre för de vanliga nattklubbarna nera på stan. Istället för att samverka i en förening, för det gemensamma bättre, väljer allt fler att köpa underhållning av okända människor. Det som man skulle kunna göra mycket billigare tillsammans, låter man istället andra tjäna pengar på. Och jag själv är likadan. Jag jobbar sällan på Nationernas Hus och jag kan själv tycka att det är skönt att kunna köpa en sak utan att behöva göra en motprestation, förutom att betala, men det är synd att vi inte ska kunna hjälpa varandra och därigenom bli hjälpta själva. Istället köper vi oss bort från samarbete och medmänsklig hjälp och förstatligar vårt medmänniskoskap. Vi avtalar oss fram till isolerade öar i samhället.
Läs Putnams bok. Den är tänkvärd.
VN:F [1.8.1_1037]
18.9.2006
kl 10.51
Stolt som en fura gick jag med min röstsedel i handen till vallokalen i samma skog som jag bor. Sedan cyklade jag ner till andra änden av stan och satte mig på en udde på en liten ö ute i älven, tittade på allt det lugna vattnet som flöt förbi. Jag hörde gässens susande vingslag ovanför mitt huvud när de letade sig fram längs älven och söderut. Sådär har det sett ut ganska många år tillbaka i tiden. Några hundra meter längre nerströms älven röstar människor på partier och det är viktigt för avgörandet om hur staden och riket ska styras. Men när jag satt där på udden i älven insåg jag att det egentligen inte har så stor betydelse vad man röstar på, för det som finns i staden, det är en konstgjord värld. Det som har betydelse i staden - kläder, möbler, bilar - är bara påhittade värden som vi har lärt oss att sträva efter, men egentligen har det inget egenvärde att sträva efter att köpa dyra kläder och lyxiga bilar. Det är först när människan flyttade in till staden och fick ett avstånd mellan sig och naturen som sådana saker blev betydelsefulla.
När jag satt där på udden i älven fick jag insyn. Ja, det är sant, jag fick insyn över livets egentliga mening. Och det hela gick inte ut på att leva i en stad och bry sig om konstruerade värden, utan det handlade om att bo ödsligt någonstans utanför staden, nära naturen, och ta av vad naturen hade att erbjuda både materiellt och själsligt men att även anpassa sig efter de villkor som naturen ställer. Det handlade om att kämpa för sin överlevnad, att behöva slå hål i isen när det har frusit för att få vatten, att gå en hel dag i skogen för att hitta ätbara bär. Det handlade om att vara sysselsatt med att klara sitt uppehälle. Och när man var sysselsatt hela dagen med det, fanns ingen tid över till att fundera över livet och att få ångest över vad man skulle göra med det. Det är som att vi har förlorat den mest basala meningen med livet när vi lever i städer och får alla våra överlevnadsbehov tillfredsställda bara genom att dra bankkortet i en kassa. Och vad insynen nog egentligen handlade om var att man inte ska sträva efter saker som man egentligen inte vill ha, utan att man ska upptäcka det som finns runtomkring och som är de egentliga värdena. Där i udden i älven samspelade älven och gässen och skogen. Det var ett skådespel bättre än vilken dokusåpa som helst och varför skulle jag vilja ha snyggare möbler när jag kan cykla ner och titta på något så vackert som en älv?
Så från vallokalen via det som verkligen betyder något till valresultatet. Nya människor har makten och bestämmer över staden och riket. De må förändra lagar och regler, men i naturen ser man ingen större skillnad. Och så vill jag att det ska förbli, så därför var mitt partival givet i år.
VN:F [1.8.1_1037]
12.9.2006
kl 23.03
En gång för ganska länge sedan var jag i Spanien. Jag hade sökt mig dit för att lära mig spanska, men jag kom hem med så mycket mer än ett språk. Jag hade träffat människor från olika delar av världen, främst från europeiska länder, men man ska inte underskatta den möjlighet att lära sig nya saker som finns även när man träffar människor från vår egen 
världsdel. Och även om de kom från olika länder och olika bakgrunder, så visade det sig nog ändå att vi var ganska lika.
Vi hamnade på en språkskola i en stad i Spanien. Vi kände inte varandra innan och vi visste inte riktigt vad vi hade att vänta oss. Men när veckorna eller månaderna hade gått i det främmande landet, hade vi lärt känna varandra. Vi hade gått på samma skola och vi hade anordnat middagar och fester och utflykter, träffats på stranden och till viss del glömt våra liv där hemma. Vi hade skapat en ny gemensam vardag, nya rutiner och knutit nya vänskapsband som just då verkade starka och kanske till och med viktigare än lösa relationer hemifrån. Några av oss delade badrum, kök och vardagsrum och långa nätter med kortspel och öl på balkongen syntes oss givande i det ögonblicket. Vi var en enhet i främmande land, såg Spanien spela sitt skådespel på gatan nedanför balkongen.
Det är de här tankarna som kanske får mig att åka till Frankrike i vår. Jag längtar efter den kravlösa tillvaron som det innebär att plugga på en språkskola utomlands. Att ta en paus från livet i Sverige och bara befinna mig där jag befinner mig, luta mig tillbaka och se vad som händer, ta dagen som den kommer, ge mig ut på äventyr som inte behöver leda till något särskilt mål. Resa till en främmande plats och låta det främmande livet ta tag i mig och föra mig till nya idéer och infallsvinklar på saker. Att ta en paus från livet här hemma, och att kanske komma närmare det verkliga livet, att upptäcka nya saker och bara njuta.
Jag skulle vilja plugga franska i Frankrike i vår. Det är min plan för tillfället. Men som i allas organiserade liv dyker en rad problem upp. Det är en lägenhet som måste sägas upp och möbler som måste magasineras. Och så måste jag veta vad jag ska göra efter att jag har kommit tillbaka från baguetteland, så att jag vet var jag ska magasinera mina möbler, i vilken stad, för det tycks mig onödigt att köra runt med ett lass möbler över hela landet flera gånger. Magasinering bör ske på målorten, skulle jag vilja uttrycka det som. Tre månader innan jag vill flytta måste jag säga upp lägenheten, så det börjar brinna i husknutarna, minsann. Frankrike eller inte - äventyret lockar. Jag vill känna mig levande igen.
VN:F [1.8.1_1037]
10.9.2006
kl 20.50
Mindre än en vecka till valsöndagen nu och stora delar av landets befolkning är mitt uppe i att analysera landet och politikernas löften. Det är nu, under en kort period som det var fyra år sedan den inträffade senast och kommer att inträffa nästa gång först om fyra år till, det är nu vi verkar bry oss om vad som händer omkring oss i samhället. Vi läser partiprogram och drömmer om hur landet skulle kunna vara ännu bättre än det är idag. Vi har en vision, en dröm, ett mål, en synpunkt på i vilken riktning landet bör förändras.
Det är synd att den här perioden är så kort och inträffar så sällan, för det är i mina ögon något bra när människor resonerar kring sitt samhälle. Det är när vi är medvetna om det vi har omkring oss, och vad vi vill göra med det, som vi blir ansvarsfulla medborgare som bryr oss om att utvecklas, gå framåt. Vi diskuterar över tekoppar och middagar, på gator och på gymmet, om viktiga saker som vi annars släpper ifrån oss och lägger enbart på politikernas axlar. På politikernas axlar så att vi kan ägna oss åt mindre viktiga saker, som att titta på Idol och boka tvättider, beklaga oss över vädret och tänka på vad vi ska äta till middag. Men om sanningen ska fram, så som jag ser den, så tar de här aktiviteterna aldrig oss längre än till nästa vardag, för de utvecklar inte oss, utvecklar inte vårt samhälle. Det är vardagsaktiviteter som måste göras och syftar till att underhålla oss och få oss att överleva från dag till dag. Till skillnad från att diskutera val och framtid. När vi pratar om samhället, problem och möjligheter, så kan det hända att det dyker upp en början till idé i vårt huvud, och så tänker vi lite mer på det och så småningom växer kanske en välformulerad plan fram, som vi handlar efter, och i slutändan eventuellt förändrar världen med. Ur diskning och dokusåpor kommer sällan någon förändring av världen.
Javisst, det är ohållbart att inte utföra vardagssysslor, men nog hinner vi med dem även nu i valtider, när vi går och funderar över viktiga saker samtidigt? Det är synd att vi tänker så sällan på hur vi har det omkring oss, för visst skulle vi vilja påverka vår omgivning mer än vart fjärde år? Jag har besämt mig för vad jag ska rösta på, men vad det blir förtäljer inte denna historia. Istället uppmanar jag dig att tänka lite på hur du vill ha det i ditt land, medan torktumlaren gör vardagsjobbet åt dit.
VN:F [1.8.1_1037]
03.9.2006
kl 01.24
Första utekvällen är avklarad. Det var middag och alkohol och sen gamla vanliga studentstället Corona. Det känns verkligen som att man kan det här nu, efter två år, det har förlorat sin charm. Det är inte samma sak nu som det var första gången jag var ute, de första veckorna när jag precis hade flyttat upp här. Det var så spännande att gå med den franska utbytesstudenten i min korridor, bort på universitetsområdet där jag inte hade satt min fot förr. Det var fredag- eller lördagkväll, vilket kommer jag inte riktigt ihåg, men universitetet låg bortom skogen som jag såg från mitt fönster. När vi väl kom dit var det massor av folk utanför pubarna, människor som var trevliga och frågade vem man var och var man kom ifrån, och någon som ville att jag skulle medverka i studentradion. Det kändes som om alla möjligheter låg där rakt framför mina fötter, som om jag hittat en ny värld som bjöd på massor av nya dörrar att öppna. Det kändes som att studentvärlden var något helt annat än den värld jag dittills levt i.
Två år senare, när jag står utanför studentställena en lördagskväll för första gången på terminen igen, infinner sig inte samma känsla. Det är mer en känsla av att det som en gång såg så lovande ut, så spännande och så annorlunda, inte riktigt var så lovande, spännande och annorlunda som det då tycktes vara. Det gick att tröttna även på det livet. Och om sanningen ska fram så är studentlivet inte så annorlunda mot det vanliga livet. Det är klart att studenter generellt sett festar oftare och kanske engagerar sig i fler saker än “vanliga” människor gör, men bortsett från det är det samma planet man lever på. Det inser man efter två år. Eller så inser man att oavsett vilket liv man lever som student, så kommer man inte leva det livet efter att man har pluggat färdigt, för då återgår man till sitt “vanliga” liv, utanför studentvärlden, där man umgås med andra folk av andra anledningar och där man gör andra saker av andra anledningar. Studentlivet är bara en parentes i ens liv, men när man är mitt uppe i det är det svårt att inse, för då känns det som världens centrum, det där studentlivet.
Ett halvår till tror jag att jag ger Umeå och studentlivet här. Det är mer än nog.
VN:F [1.8.1_1037]
Gsan - 17+ ikväll , ,medger det är en bit söderut, men ...
Patrik Pettersson
glädje
ångest
hat