28.11.2006 19.30
Det borde vara Apotekets ansvar att tillhandahålla sol på burk. De säljer ju motkraft mot solen i form av solskyddskrämer. Och om de någon gång tar sitt ansvar kommer jag att köpa ett par burkar för att ha hemma och mumsa på dagar som dessa, då natten börjar klockan två på eftermiddagen.
Jag livade upp mig med hjälp av teater både på lördagen och söndagen. För första gången var jag på ett studentspex, på Medicinarspexet. Som teater men med mer medverkan av publiken. 
Och det var riktigt bra och de allra flesta medverkande var superskickliga. Jag ångrar lite att jag inte har gått på fler spex i mina studentdagar här i staden. På söndagen var det teatersport slash improvisationsteater på Norrlandsoperan. Helt improviserad föreställning och även detta var hur kul som helst. Det är ting som denna som gör att jag får hoppet om människan tillbaka, när jag ser med egna ögon och i förenklad form hur mycket fyra människor kan skapa av ingenting. I olika teatersportgrenar tävlade de mot varandra och improviserade till och med en ny sång av Winnerbäck, om exstatsminister Persson. Rekommenderas varmt för alla som trodde att en välregisserad dokusåpa på tv är det bästa man kan få här i världen.
Kanske är det jag som är lättroad, men lite kulturell teater på helgen och även den mörkaste polarnatt ljusnar för ett ögonblick.
Kommentera »
20.11.2006 13.58
Jag läset i DN att ett sabbatsår mellan gymnasiet och högskolan sänker den framtida lönen.
“Även om man kanske blir rik på upplevelser så kostar de tappade åren på arbetsmarknaden i sämre löneutveckling. Det tar åtminstone tio år att komma i kapp lönemässigt för den som väntar med att börja på universitet eller högskola ett år [...]”
(Dagens Nyheter, 19 nov 2006)
Om detta har jag några saker att säga. Nummer ett är, att för att detta ska vara ett problem så måste pengar vara det absolut viktigaste i livet. Nummer två är, att för att problemet ska vara tillräckligt stort för att bry sig så måste man vara beredd att göra avkall på väldigt mycket i livet.
Hur kan den med utsikter att få ett jobb över huvud taget tänka tanken att sälja hela sitt liv åt arbetsmarknaden bara för att inte riskera lite mindre lön? Skaffa barn – kostar pengar. Ha semesterledigt – kostar pengar. Bo där man trivs och vill bo istället för att bo där det är billigast – kostar pengar. Allt kostar pengar. Så i slutändan så handlar det hela om hur man resonerar kring de två klassiska alternativen: att leva för att arbeta eller att arbeta för att leva. Och vad gäller den saken får var och en välja vilken falang man vill tillhöra, men lova dig själv att aldrig hoppa över den där drömresan bara för att få några extra sedlar i plånboken, innan du har tänkt igenom konsekvenserna ordentligt.
Kommentera »
19.11.2006 18.22
Förr bodde människorna på små gårdar i små samhällen. Var de bodde berodde på var de var födda och hade sina släktingar. De flyttade in i ett hus nära sin födelseort och blev en del i det lilla samhället. Ibland vandrade de förbi sina släktingars och grannars hus och stannade till för en kopp kaffe. De frågade hur de mådde och hjälpte till om det var något de behöde hjälp med. De stretade på i den bistra världen och gjorde sitt bästa, med stöd från de andra i det lilla samhället.
Det är så jag föreställer mig att människor har bott i Sverige för inte så länge sedan. Och det är så här som jag föreställer mig att vi lever idag:
Idag bor människorna antingen för sig själva eller i grupper om fåtalet medlemmar. Var de bor beror på var de får jobb, för jobbet är väldigt viktigt i livet. Omkring sig har de inte längre släktingar och grannar som tittar förbi på kaffe och frågar hur de mår, utan istället okända grannar som de kanske på sin höjd säger hej till på väg till sophuset. I hyreshus bor de, hus som de inte äger och därför inte hyser några känslor för, som de inte har någon ambition att vårda och utveckla. De kan inte berätta något om de som har bott i lägenheten innan och inget om de personer som har bott runtomkring. De går till jobbet och försöker skapa mening i livet men glömmer att meningen gick förlorad för länge sedan, när de frånsade sig all samhörighet med sina rötter. Och när de började ha knappt om tid för att träffa sina vänner. De köper fina saker och följer tv-debatter men det kan ändå inte riktigt ersätta värdet av att känna riktig tillhörighet. Kanske är de gifta och har barn, men när maken vill skilja sig och barnen flyttar hemifrån sitter de ensamma framför tv:n, med sig själva, i sin lägenhet, i tron om att alla andra finns där ute och lever ett perfekt liv.
Men ingen lever ett perfekt liv. Alla känner sig lite ensamma i världen ibland och det är nog en av mänsklighetens stora förbannelser att allt ska vara så individualiserat idag. Kanske är människor rädda för att knyta sig för starkt till andra människor. Eller så är det strävan efter den individuella friheten som lockar, som om det skulle vara ett mål i sig, att vara fri och obunden. Men en människa som bara är fri och obunden kan omöjligt vara lycklig, för människan är trots allt ett flockdjur som hittar den största glädjen i gemenskapen med andra.
Som om vi tror att vi har kommit så långt i vår mänskliga utveckling att vi inte längre är bundna av naturens lagar, som om vi inte längre behöver flocken. Men det gör vi, mer än någonsin, när samhället ställer höga krav på oss i form av flexibilitet och stresstålighet och allt det där. Det är då vi behöver en motkraft, som vi kan hämta kraft ur. Men när människor behöver varandra som mest, det är då de verkar vilja flytta in i små ettor som bäst. Och ingen vill bo i kollektiv.
Titta på Armbryterskan från Ensamheten, det har jag gjort.
Kommentera »
10.11.2006 00.43
När jag steg på var det betong och asfalt, på sina ställen genombruten av gräs växande underifrån och krossande den gråsvarta ytan. Tiden har satt sin tand på Ålidhem, Umeås största miljonprogramområde. Sedan åkte vi söderut genom Norrlandskusten där det är platt och åker är varvat med granskog och där man kan skymta de blågrå bergen i horisonten, över talltopparna. Trefilig väg, europaväg, glest trafikerad. Och så svänger vi av vägen och stannar vid en busskur med smutsigt plexiglas, ställd på tvären vid en gropig parkeringsplats av grus. Det står några människor och väntar, lastar ombord sina väskor och stiger ombord och nu är även de på väg söderut.
Och så kommer vi till en liten stad mellan bergen och bussen snirklar sig fram längs vägen och fram till busstationen. Havet skymtar mellan husen men det är ändå inte riktigt närvarande, där det gömmer sig i utkanten. Chauffören stiger av, hjälper människor med väskorna och så är vi på väg igen. Söderut. Under järnvägen, mellan bergen, förbi den runda kyrkan på kullen och snart är vi i den norrländska kustens alplandskap, med höga bergsknallar bevuxna av träd längst uppe. Djupa bäckfåror korsar under oss när vi passerar uppför och nedför backar längs europavägen. Vi passerar vatten på båda sidorna som om vi kör rakt genom en sjö och bergsknallarna och molnen speglar sig i det mörka lömska vattnet.
Och så kommer vi till höjdpunkten på resan. Den skymtar bakom det sista stora berget långt innan man kommer fram till den. Pelarna spelar mot naturen och dess storslagenhet syns redan när jag inte ser. Två stora gråa jättar reser sig över det till synes öde landskapet där marken höjer sig med flera centimeter varje år ur havet. Som om två världar möts. Den storslagna och 
vilda naturen som växer ohämmat och det konstruerade och superberäknade byggnadsverket står i kontrast mot varandra. Det mest oväntade på det mest oväntade stället, vilket gör att kombinationen blir överväldigande.
Och bron leder oss över det stora öppna vattnet, nästan så att det är för högt upp för att få en uppfattning om vilka avstånd det handlar om. Havet till vänster och älv till höger. Det är på något sätt mittpunkten i ett stort område, en plats där hav och älv och himmel och land och natur och människoskapad betong möter varandra. Och rakt därigenom åker vi, som om det inte berörde oss, i mjuka säten och luftkonditionerade, ett ögonblick och vi har passerat, det som har tagit naturen evigheter och mänskligheten nästan lika lång tid att skapa. Vi åker i vår moderna värld genom en historisk värld och om vi tittar ut genom rutan och över kanten på bron ser vi för ett ögonblick hur fantastisk vår plats i universum är.
Söderut. Folk börjar prata mer dalmål än norrländska. Husen blir rödare med vitare knutar och mer utsmyckningar. Och där på busstationen står A och väntar. Hon som bodde under mig i Umeå för ett år sedan, nu i en annan värld på andra sidan underverket. Jag hälsar på en helg och vi åker med häst och vagn genom det dimhöljda vinterlandskapet, ser röken rulla ut från skorstenarna på gårdarna. Sedan äter vi brända fiskpinnar och besöker en konstaffär med kinesiska kopior av kända tavlor och kollar på den mycket kulturella Sånger från andra våningen. Och så är det dags för mig att korsa bron igen, i förhoppning om att vi kommer att ses väldigt snart. Hon är en kär vän.
2 kommentarer »
Patrik Pettersson
Åh, papelitis! Du är en poet! En poet är vad du är!
frk jonsson: tack! men nästan vem som helst kan bli poet när man färdas genom så vackra platser!