När människor behöver varandra som mest

Förr bodde människorna på små gårdar i små samhällen. Var de bodde berodde på var de var födda och hade sina släktingar. De flyttade in i ett hus nära sin födelseort och blev en del i det lilla samhället. Ibland vandrade de förbi sina släktingars och grannars hus och stannade till för en kopp kaffe. De frågade hur de mådde och hjälpte till om det var något de behöde hjälp med. De stretade på i den bistra världen och gjorde sitt bästa, med stöd från de andra i det lilla samhället.

Det är så jag föreställer mig att människor har bott i Sverige för inte så länge sedan. Och det är så här som jag föreställer mig att vi lever idag:

Idag bor människorna antingen för sig själva eller i grupper om fåtalet medlemmar. Var de bor beror på var de får jobb, för jobbet är väldigt viktigt i livet. Omkring sig har de inte längre släktingar och grannar som tittar förbi på kaffe och frågar hur de mår, utan istället okända grannar som de kanske på sin höjd säger hej till på väg till sophuset. I hyreshus bor de, hus som de inte äger och därför inte hyser några känslor för, som de inte har någon ambition att vårda och utveckla. De kan inte berätta något om de som har bott i lägenheten innan och inget om de personer som har bott runtomkring. De går till jobbet och försöker skapa mening i livet men glömmer att meningen gick förlorad för länge sedan, när de frånsade sig all samhörighet med sina rötter. Och när de började ha knappt om tid för att träffa sina vänner. De köper fina saker och följer tv-debatter men det kan ändå inte riktigt ersätta värdet av att känna riktig tillhörighet. Kanske är de gifta och har barn, men när maken vill skilja sig och barnen flyttar hemifrån sitter de ensamma framför tv:n, med sig själva, i sin lägenhet, i tron om att alla andra finns där ute och lever ett perfekt liv.

Men ingen lever ett perfekt liv. Alla känner sig lite ensamma i världen ibland och det är nog en av mänsklighetens stora förbannelser att allt ska vara så individualiserat idag. Kanske är människor rädda för att knyta sig för starkt till andra människor. Eller så är det strävan efter den individuella friheten som lockar, som om det skulle vara ett mål i sig, att vara fri och obunden. Men en människa som bara är fri och obunden kan omöjligt vara lycklig, för människan är trots allt ett flockdjur som hittar den största glädjen i gemenskapen med andra.

Som om vi tror att vi har kommit så långt i vår mänskliga utveckling att vi inte längre är bundna av naturens lagar, som om vi inte längre behöver flocken. Men det gör vi, mer än någonsin, när samhället ställer höga krav på oss i form av flexibilitet och stresstålighet och allt det där. Det är då vi behöver en motkraft, som vi kan hämta kraft ur. Men när människor behöver varandra som mest, det är då de verkar vilja flytta in i små ettor som bäst. Och ingen vill bo i kollektiv.

Titta på Armbryterskan från Ensamheten, det har jag gjort.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *