26.12.2006
kl 23.42
Jag tror att det är repris av Jamie Olivers matprogram igen, där han försöker få brittiska skolbarn att äta mat. Den ene vågar inte smaka på en jordgubbe, den andre tror att sparris är lök. Den tredje får kycklingkött i sin mun och tycker att det smakar illa, den fjärde vill bara äta choklad.
Jag blev lika chockad förra gången jag såg det, över vilka matvanor man verkar ha i det där landet. Och så tänker jag att det är tur att vi i alla fall försöker äta lite fullkornsprodukter där jag bor. Men så tänker jag att det kanske är så att jag också känner igen en förpackning Billys pizza och Gorbys piroger bättre än jag känner igen basilika och selleri. Och då tänker jag att det nog är ganska illa även här i Sverige om de där varumärkena har tagit större plats i våra kök än vad själva råvarorna har.
Färdigbakat bröd, färdiga såser, apelsinjuice, köttbullar, fiskpinnar. Allt är bearbetat på något sätt. Pasta, som ofta tjänar som alternativ till potatis och ris, glömmer man bort att det inte är något som växer på fälten. Det är nästan som att vi har ersatt det som världen egentligen erbjuder med konstgjorda råvaror. Råvaran pulvermos, råvaran bearnaisesås, råvaran pasta.
Nej, man borde skaffa sig ett grönsaksland och leva av det man kan få fram på naturlig väg utan att det skulle behöva behandlas i en fabrik. Det skulle ta en massa tid så klart, att odla och vattna och tillaga, men man skulle nog må rejält bättre. Och så skulle man få ett litet livsprojekt också, istället för att sortera plast- och pappersförpackningar.
Men så kommer Oliver tillbaka efter reklamen och jag känner mig ganska nöjd med min matsituation i jämförelse med de där desorienterade barnen i Storbrittannien, tills de visar “Du är vad du äter” nästa gång och jag funderar på att köpa bönor och linser.
VN:F [1.8.1_1037]
23.12.2006
kl 18.37
Koltrasten kvittrar i träden utanför.
Jag önskar alla mina besökare en fröjdefull jul.
med regn och rusk det är dags för jul
och koltrasten kvittrar i trädet
tomten hittar i sitt skjul
en sliten människa, hur är det?
har arbetat hela året och nu
är det dags att koppla av
har köpt alla julklappar, trettiosju
känner sig som julens slav
det regnar några droppar till
och glöggen rinner i strupen
julen är inte bara för den som vill
om man strejkar får man på truten
God Jul!
VN:F [1.8.1_1037]
22.12.2006
kl 20.49
I de franska alperna ligger staden Annecy. Det är där jag ska tillbringa min vår och plugga franska. Häromdagen uppe i Umeå när jag och grannarna på loftgången hade glöggkväll berättade jag för min granne J att jag skulle plugga franska i Frankrike. Hon frågade var och jag sa Annecy. Hon blev överraskad, för det visade sig att hon också hade pluggat där. På vilken skola undrade jag och det visade sig att hon hade varit på samma som jag hade tänkt åka till. Hur stor är chansen att man bor granne med någon som har pluggat på samma språkskola utan att man vet om det undrar jag. Hon plockade hur som helst fram sitt fotoalbum och berättade hur underbart det hade varit med parken vid sjön och utsikten mot det stora berget på andra sidan. Hon sa att hon ville flytta dit, vilket jag ser som ett tecken på att det kanske blir en mysig vår för min del.
Och idag, på msn, pratade jag med klasskompis A från mina första terminer i Umeå. Hon skrev att hon funderade över att plugga till journalist i Göteborg. Jag berättade att jag också hade tänkt göra det, men inte i Göteborg utan utanför Stockholm på folkhögskola. Hon nämnde namnet på en skola och hon skrev att hon förutom Göteborg även hade den skolan i åtanke. Hon hade till och med varit där och hälsat på, fast för ganska länge sedan. Och det var den skolan där jag vill komma in!
Två sammanträffanden. Undrar hur många man missar och aldrig får reda på.
VN:F [1.8.1_1037]
15.12.2006
kl 00.01
Hyrbilen är bokad. Tv-avgiften är uppsagd. Bredbandet är uppsagt. Jag letar efter billiga flyttkartonger. I mitten av januari är det slut på umeålivet. Flyttångesten börjar komma över mig men jag gör mitt bästa för att undvika den. Jag tänker att nej, jag har ändå inte så mycket mer att hämta här. Många av de jag en gång i början umgicks med här har flyttat. Och jag har inte brytt mig om att leta rätt på nya människor. Visst hinner vi träffas innan du flyttar? Det är frågan som börjar dyka upp lite varstans ifrån nu och tydligen var det fler som bor kvar än vad jag trodde. Varför har jag inte umgåtts med dem? Vad hände? Vart tog månaderna vägen? Det är frågorna som för alltid kommer att vara obesvarade.
Några av julklapparna är beställda på internet, det moderna sättet, och några ska jag försöka upptäcka imorgon på min stadsvandring. Men egentligen skulle jag bara vilja skapa något med mina egna händer, något som betyder något för mig och som betyder något för den som får det. Det är ganska tråkigt att köpa något i en affär och ge bort, det vet ju alla. Men med den inspirationsnivå jag befinner mig på just nu är det inte möjligt. Det får bli till nästa jul. Det känns lite otrevligt det där, när man vill men inte kan. Så kan det bli här på hemsidan ibland också, jag känner en otrolig lust att skriva men fram kommer ingenting. Är det det som kallas skrivarkramp? Är det första tecknet på att man bör skriva en roman någon gång i sitt liv? Kanske blir det en egenhändigt skriven roman i julklapp om några år?
Jag ringde och pratade med en kvinna i receptionen på den folkhögskola som jag har mina ögon på just nu. Hon skrev en lapp till en annan kvinna som är kursansvarig på reportagekursen och som skulle höra av sig. Jag skulle så hemskt gärna vilja plugga där. Och jag skulle så hemskt gärna vilja få ett jobb som journalist efteråt. Varför vill alla andra också bli journalister? Det är helt enkelt inte rättvist.
VN:F [1.8.1_1037]
09.12.2006
kl 00.54
Mycket ont har jag sagt om Norrland och det mesta står jag för. Men tiden är kommen för att nämna den mest underbara fördelen med den här landsändan i periferin. Människorna här må vara trögstartade, och misstaget att döma dem därefter är lätt att begå, men innerst inne, bakom den köldbitna och hårda norrlandsfasaden, där bor ofta ett varmt hjärta.
Den skyddande bubblan, snart lämnar jag den. Det är svårt att förklara, men här uppe i Norrland är jag lite skyddad mot verkligheten. Där nere är livet mycket hårdare. Jag kommer ihåg när jag var i Spanien och pluggade mellan gymnasiet och högskolestudierna, när jag läste på hemtidningens hemsida att det var skottlossning, tårgasattack och våldsam protestmarsch mot rådhuset i hemstaden. Jag satt på ett röksvettigt internetcafé och stoppade små eurocentmynt i datorn för att få ta del av nyheter hemifrån. Jag kommenterade saken till C som jag var där med och vi konstaterade att det verkade ha blivit farligt i hemstaden, nästan lite för farligt.
Och nu är jag där igen, i samma tankegångar. Det är nästan för farligt. När jag sitter här uppe bland tallsuset känns hemstaden och kusten där som Sveriges svar på Marseille och franska rivieran - gangsterliv med en massa skumma affärer och stora summor pengar inblandade. Som ett maffianäste.
På universitetet här i Umeå vill alla ens bästa, det finns inte så många snorkiga förståsigpåar-lärare som jag fördomsfullt kan föreställa mig att det finns vid universitet längre söderut. På bostadsbolaget lovar de att jag kan flytta ut ur lägenheten mitt i månaden om jag vill och skickar avtal som jag och min lägenhetsefterträdare kan skriva på för att klara upp läget mellan oss. När jag tappar min nyckel och mitt träningskort i gymmet ligger det vackert kvar på sin plats en bra stund senare, och när jag har letat men inte hittar den, kommer en kvinna springande med de båda i handen. För i Norrland vill folk en väl.
Min tid i Umeå är snart slut och då ska jag ner i den brutala världen igen. Där ingen tar hänsyn och det gäller att slå sig fram för att göra sig hörd. Först till Frankrike för att plugga franska, sen på folkhögskola för att bli någon slags journalist. Och som en person sa idag till mig så är det nog ingen fara att få jobb som journalist “om man hänger på alla tidningar”. Jag är inte den som “hänger på tidningar”. Hur ska jag göra? Gå dit, vara där, be om att bli sedd? Jag vill inte be om att bli sedd, jag vill bli upptäckt. Men i den hårda världen där ingen hänsyn tas är det nog för mycket begärt.
Norrland är den sista utmarken för ärlighet och omtanke. Egoism och tävlingsinriktning äter upp vår värld bit för bit och det stora maskineriet tuggar i sig vårt land en bit i taget, nerifrån och upp. Ännu finns en orörd vildmark av omtanke i norr, väl värd att kämpa för. Har du inte varit här än så passa på innan den sista biten av mänsklighet har konsumerats även den av maskineriet.
VN:F [1.8.1_1037]
03.12.2006
kl 23.45
Första advent och J och jag steg upp lagom tidigt för att gå på adventsgudstjänst i stora stadskyrkan (jag är en såndär som går i kyrkan ett par gånger om året utan att knäppa händerna i bönerna). Solen på väg upp på vår väg ner till kyrkan och solen på väg ner över älven på vår väg hem. Och därimellan hann den med att lysa in genom de stora färgade kyrkfönstren och sprida känsla av skolavslutning istället för jul. Så klart var det julsånger men jag tror att dopet gjorde sitt till också. En liten människa som såg förvirrad ut och undrade vad som hände, sprattlade lite med benen när prästen skvätte vatten på huvudet, men var helt tyst hela tiden. Men för att väga upp den högst temporära sommarkänslan har jag hängt min myslysande julstjärna i fönstret för att sprida varmt sken ut över den dimmiga cykelbanan och över de månbelysta tallarna. För när månen lyser oftare än solen är lite extraljus det minsta man kan begära.
Och lite nyckelharpsmusik av Åsa Jinder. Snabbt förflyttas man tillbaka i tiden ut i de stora skogarna där livet var hårt och bistert och folk satt i små vedeldade stugor och tittade ut på det tunga snöfallet. De längtade efter något, kanske en jul med god mat, kanske våren, kanske någon, och deras vemod var enormt och de var så ledsna och dystra och det var därför de tillverkade nyckelharpor som kan spelas så otroligt vackert så att man längtar till något man aldrig har varit med om. Man längtar ut i skogarna till små människor i folkdräkt och ädla själar och tror sig veta precis hur det var, även om man inte har en aning, och även om det förmodligen inte var så som man tror, men nyckelharpan gör så att det blir så ändå.
VN:F [1.8.1_1037]
Frk Jonsson - Papelitis! låt nu bli mina fötter!
Jag såg också programmet och ...
Patrik Pettersson
glädje
ångest
hat