Små människor i folkdräkt

Första advent och J och jag steg upp lagom tidigt för att gå på adventsgudstjänst i stora stadskyrkan (jag är en såndär som går i kyrkan ett par gånger om året utan att knäppa händerna i bönerna). Solen på väg upp på vår väg ner till kyrkan och solen på väg ner över älven på vår väg hem. Och därimellan hann den med att lysa in genom de stora färgade kyrkfönstren och sprida känsla av skolavslutning istället för jul. Så klart var det julsånger men jag tror att dopet gjorde sitt till också. En liten människa som såg förvirrad ut och undrade vad som hände, sprattlade lite med benen när prästen skvätte vatten på huvudet, men var helt tyst hela tiden. Men för att väga upp den högst temporära sommarkänslan har jag hängt min myslysande julstjärna i fönstret för att sprida varmt sken ut över den dimmiga cykelbanan och över de månbelysta tallarna. För när månen lyser oftare än solen är lite extraljus det minsta man kan begära.

Och lite nyckelharpsmusik av Åsa Jinder. Snabbt förflyttas man tillbaka i tiden ut i de stora skogarna där livet var hårt och bistert och folk satt i små vedeldade stugor och tittade ut på det tunga snöfallet. De längtade efter något, kanske en jul med god mat, kanske våren, kanske någon, och deras vemod var enormt och de var så ledsna och dystra och det var därför de tillverkade nyckelharpor som kan spelas så otroligt vackert så att man längtar till något man aldrig har varit med om. Man längtar ut i skogarna till små människor i folkdräkt och ädla själar och tror sig veta precis hur det var, även om man inte har en aning, och även om det förmodligen inte var så som man tror, men nyckelharpan gör så att det blir så ändå.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *