Var sak har fått en ny plats

28.1.2007 kl 21.18

Jag bor ingenstans, det är så det känns. Inte i Umeå, för därifrån flyttade jag för en vecka sedan. Inte i Helsingborg, för här har jag ingen lägenhet. Och inte heller någon annanstans bor jag. Om en vecka bär det av till Frankrike.

Jag fick en tidning om Helsingborg. Den hette “Ny i stan” och berättade om hur förträfflig staden är. Trots att jag är född i kommunen och har levt majoritetsdelen av mitt liv här känner de inte igen mig inom byråkratin? Det är lite respektlöst tycker jag. De behandlar mig som vilken ny stadsbo som helst ju! Om jag ändå kunde tjäna lite på att betraktas som alldeles ny kommuninvånare, som i Umeå, där man får fyra rabattkuponger när man folkbokför sig…

Jag ringde till Frankrike för att berätta när jag kommer till landet. En fransk kvinna svarade. I ett brev från den franska språkskolan stod det att jag skulle berätta när jag skulle anlända så att lägenhetsinnehavaren skulle vara hemma vid tidpunkten och kunna lämna över nyckel och så vidare. Det var lägenhetsinnehavaren jag pratade med och hon pratade bara franska. Så trots att jag har anmält mig till en nybörjarkurs i franska lyckades vi komma överens, på franska, om att jag skulle ringa när jag befann mig på stationen i Annecy, innan jag hoppar in i en taxi som tar mig till lägenheten. Hon verkade jättetrevlig och hon är kanske den människa som kan ta kål på myten om de otrevliga fransoserna som hatar allt som inte låter franskt. Jag hoppas på det i alla fall.

I helgen som gick var jag i Karlskrona och hälsade på min vän N tillsammans med hans bror. N pluggar i Karlskrona och återigen fick jag uppleva denna underbara stad. För er som aldrig har varit där säger jag klipphällar, bryggor, broar, strandnära tomt och skärgård så kanske ni förstår varför den har en speciell plats i mitt hjärta. Bättre årstider än vintern finns naturligtvis att besöka den, men eftersom det var senast i somras som jag träffade N tyckte jag att det var på tiden att så skedde igen.

Och J är ute och far i stora världen, borta i Asien, dricker risbrännvin och vandrar runt på risfälten, innan hon börjar sitt nya jobb i främmande svensk stad. Min värld är inte längre som den har varit. Var sak har fått en ny plats.

Kommentera / läs alla

---

Umeå min gamla slitna vän

22.1.2007 kl 00.34

Imorgon måndag är det dags för det definitiva avskedet av Umeå. Senaste veckan har jag bott hos J och det har varit en slags övergångsperiod för mig, mellan mitt boende i Umeå och mina nya äventyr, som en stegvis flytt. Ikväll har jag putsat fönster i tolv minusgrader och det, ska jag tala om, är inte det lättaste. Det gäller att ha flinka fingrar för att hinna med.

Den stegvisa flytten har gjort att det inte känns så drastiskt att lämna staden, inte än i alla fall så här kvällen före. Det känns mer som att packa sin väska och åka hem till Helsingborg som vanligt, som om det är jul eller något i den stilen. Men samtidigt vet jag att det inte är en tur och retur-biljett jag har bokat den här gången.

Jag lämnar härmed definitivt mitt studentliv i Umeå bakom mig. Vissa människor kommer att leva kvar i mina minnen och andra kommer jag att hålla kontakten med. Kort sammanfattat kan sägas att det knappast är samma person som flyttade hit för två och ett halvt år sedan som flyttar härifrån imorgon. Umeå har satt sina spår i mig för alltid. Som det här med fönsterputsning i tolv minusgrader till exempel, det är ett minne jag kommer att bära med mig från Umeåtiden tillsammans med hur många andra som helst.

För att sluta lite osentimentalt säger jag:
Umeå min gamla slitna vän - vi ses igen!

Kommentera / läs alla

---

Längs Norrlandskusten på halkiga snöstormsvägar

15.1.2007 kl 17.03

Efter en arbetsdags körande ner till Stockholm anlände jag och E (tack E!) till ett suspekt och slitet område på kvällen, lastade in alla mina grejor i en trälåda och låste porten. Där ska mina grejor förvaras när jag är i Frankrike och när jag pluggar på folkhögskola. Vi sov hos B och C (tack!) och morgonen därefter körde vi till Västerås där den nye lägenhetsinnehavaren lastade i sina grejor i bilen (delad bil, delad kostnad). Solen sken och det var vindstilla, men söder om Sundsvall hände något. Det blev kaos. Snön yrde och vinden ven. Vi körde i 50 km/h på E4:an norrut, kunde knappt se en meter framför bilen emellanåt. Sen fastnade vi i en bilkö norr om Sundvall, stod där knappt en timme för att någon hade fastnat i en backe. Sen fortsatte färden norrut i maklig takt på snöiga vägar, utan att vi hade någon koll på var vi var i mörkret. En sådan bilfärd vill jag inte göra om.

Nu bor jag hos J en vecka till, sen lämnar jag staden för gott. Jag börjar vänja mig vid tanken, men det känns fortfarande lite läskigt att ge sig av från den trygga hemmiljö som Umeå är för mig. Men den som inte satsar, vinner inte heller.

Kommentera / läs alla

---

Till min soffa

07.1.2007 kl 23.41

Upp och ner är lägenheten. Hälften i kartonger, hälften på sin vanliga plats. På fredag bär det av i hyrd bil till Stockholm, där jag ska trycka ihop mina saker i ett litet förråd. Det som inte får plats försvinner ur min ägo för alltid. Så blir förmodligen fallet med min soffa. Från början ful och blåprickig, men nu det mysigaste jag äger.

Jag hittade den på Myrorna i Umeå. Den var billig och liten, precis som jag ville ha den. Det tog ett tag innan den hittade sin rätta plats på mina tjugofem kvadratmeter, men när den stod på plats kom A förbi och sa: “Där kan du sitta och mysa med J.” Det var på den tiden då jag och J hade börjat träffas lite mer men ännu inte var tillsammans. Och jag kände det pirra i hela kroppen bara över tanken av en J i min lilla soffa. Sen blev vi tillsammans.

Så kom julen och jag åkte hem till Helsingborg som vanligt och jag tog en tur till det stora röda möbelvaruhuset, i andra städer känt som blågult. Där letade jag länge och väl och fann till sist två stora rullar sängöverkast som jag med mycket möda fraktade på flyget upp till Umeå. På grund av felberäkning räckte det med ett rött överkast för att täcka soffan, men sedan dess har den varit en fantastiskt kamrat i mitt hem.

Det är den minsta soffan jag har sett och jag är inte säker på att den kommer att vara tillräcklig i mitt framtida liv, därför har jag bestämt att den förmodligen inte får plats när jag magasinerar mina saker för att ge mig ut på nya äventyr. Men det är alltså ett stycke samtidshistoria jag gör mig av med, en bit av A, en bit av J, en bit av Umeå och mig själv. Lite trist. Men ibland måste man fatta sådana beslut.

Jag önskar min soffa all lycka i framtiden. Den förtjänar den bäste av ägare.

Kommentera / läs alla

---