23.2.2007
kl 17.18
Idag har det svävat lätta små vita moln runt den högsta toppen vid sjön, den med snö på. Det kan man se när man har rast och står i skolans entréområde och vilar sig. Medan svenskarna äter bananer, japanerna startar sina bärbara datorer och belgarna äter chokladöverdragna våfflor, kan man snegla ut genom fönsterna ut över sjön och bergen. Och varje morgon när jag tar min gröna hyrcykel och korsar staden, kommer ut på andra sidan centrum och sikten blir fri, blir jag lika exalterad över hur stora och vackra de är.
Igår tvättade jag. På klassiskt franskt manér i en tvättomat. Det var jag och en gammal madame som satt och väntade på att tvätten skulle bli färdig. Jag hade med mig en bok men hon bara satt, rakt upp och ner, utan sysselsättning, utan pretentioner. Hon tittade då och då på när lakanet och överkastet snurrade i den slitna tvättmaskinen, annars tittade hon mest rakt fram och väntade.
Efter att jag hade hängt upp min tvätt på balkongen för att den skulle torka i förmiddagssolskenet satte jag mig ner och gjorde läxan, på balkongen. Därifrån kan man skymta ett berg dränkt i soldis. På grannens balkong solade sig två katter, en vit och en brunaktig. På gården nedanför spelade en man fotboll med ett barn. På den smala gatan passerade några cyklister och en mamma med några barn. Och så kommer grannfrun ut på balkongen och säger “bonjour monsieur” med ett välmenande leende över munnen. Hon är en ihopsjunken dam kring sjuttio och hänger upp ett par strumpor på sin torkställning. Några minuter senare, efter att hon har försvunnit in i lägenheten igen, kommer mannen ut och säger “bonjour.” Han är ganska ihopsjunken han också, tänder sin cigarett och tittar ut över gården och grannhusen. Sen går han in igen. Katterna ligger kvar och solar. Herregud vad småtrevligt det är i Frankrike emellanåt!
Det blir ingen skidåkning till helgen men väl en cykeltur runt sjön, Lac d’Annecy, om vädret tillåter. Däremot är det så att jag ser fram emot nästa skidäventyr och hoppas att det blir av nästa helg istället. Kanske är det så att skidåkning är ganska vanebildande…
VN:F [1.8.1_1037]
19.2.2007
kl 18.24
I en lång karavan av gröna hyrcyklar tog vi oss upp för en evighetsbacke i Annecy-le-vieux, grannkommun till Annecy. Därifrån åkte vi buss längs den vältrafikerade landsvägen som förbinder Annecy och Genève. Vi svängde av upp på en krokig mindre väg och kom efter trekvart fram till La Clusaz, skidorten som skulle få äran av att lära mig åka skidor.
Efter att ha hyrt ett par skidor, pjäxor, stavar och, naturligtvis, hjälm, tog det inte många sekunder innan jag stod i knappliften i den lilla gröna backen. “Men hur ska jag göra?” frågade jag H som höll mig sällskap men innan hon hann svara var jag på väg uppåt i snabb takt. Efter ett litet äventyr vid liftens målpunkt krånglade jag mig ut i backen, väntade med skakiga ben och gled sedan sakta, sakta nerför backen. Jag ramlade några gånger, men snart gick det upp för mig hur man styr och bromsar, det absolut viktigaste som man bör kunna när man åker skidor.
Efter ett tiotal åk i den gröna barnbacken kändes det som att jag hade kontroll över situationen, som att jag verkligen åkte skidor nerför backen och inte bara kasade neråt rent slumpmässigt. De andra lurade ombord mig på en gondollift som tog mig högt upp till toppen av ett stort berg och där uppe insåg jag vad jag hade gjort; jag hade försatt mig i en situationen som jag bara kunde ta mig ur genom att åka skidor. Backen var märkt med blåa skyltar och de försäkrade mig att det inte var så stor skillnad på gröna och blåa backar, men nu vet jag bättre! “Ska vi verkligen åka ner DÄR?” frågar jag med mycket misstänksamhet när det inte ens syns att det finns något på andra sidan backkrönet, när det bara stupar rakt ner (uppfattat på detta vis av nybörjaren jag). Men det skulle vi tydligen och jag åkte. Och ramlade. Och krypkörde neråt i sicksack över hela backens bredd. Och ramlade och kasade. Sen tog jag av mig skidorna och vandrade ner istället, när jag insåg att det fanns en risk att jag inte skulle komma levande ur det hela annars.
Efter en timme var jag nere i byn igen, på säker mark som inte lutar. Jag åkte några vändor i barnbacken igen och återfick mitt självförtroende. Nu har jag köpt en skidjacka och ett par skidbyxor så nu finns det ingen annan utgång på det hela än att jag åker skidor fler gånger. Mitt alpäventyr på skidor har bara börjat…
VN:F [1.8.1_1037]
16.2.2007
kl 15.33
En tunn dimslöja täcker bergen idag medan solen strålar över parken vid sjön. Med fötterna ut över kanten över vattnet. Två svanar stryker sina halsar mot varandra en meter ut i vattnet för att nästa stund nyfiket bekanta sig med mina fötter på en hands avstånd. Under svanarnas vita fjädrar kan man se bottnen perfekt genom det helt klara vattnet. En sjö som jag vill bada i så småningom, den saken är klar.
Idag tillbringade vi andra delen av lektionen på marknaden i gamla stan. Där kan man köpa allt från clementiner, till ostar, till höns med huvudena kvar och uppfläkta kaniner. En spännande plats att göra nya matupptäckter på och ett mecka för den som gillar franska ostar. Doften från fisk och chèvre blandas och sprids med vinden mellan medeltidshusen.
Hittills i Annecy tror jag att jag har pratat mer spanska än franska. Det är naturligtvis bra för min spanska men desto värre för min franska. När jag har pratat spanska är det verkligen svårt att få språket ur huvudet och prata franska igen. Dock finns det inga tyskar här. De brukar annars vara ganska många, i alla fall på språkskolor i Spanien. Men här, inte en enda. Det kanske är bra för min franska, att jag inte behöver blanda in ännu ett språk.
Nu ska jag köpa lite skidprylar som kan vara bra att ha imorgon uppe i bergen.
VN:F [1.8.1_1037]
13.2.2007
kl 17.19
Idag glittrar snötoppsbergen som stora diamanter på andra sidan sjön när solen skiner över staden. Annars regnar det mest. Till helgen bär det av upp till några berg ett stenkast längre bort, till La Clusaz. Där ska jag göra min entré i skidvärlden. Tidigare har det skrämt mig lite, att ställa sig i en backe utan att full koll på hur man manövrerar ett par skidor, men nu ser jag fram emot det som en kul sak!
Imorgon är det 25-årsdag. Nästan en tredjedel av livet förbi och än är jag inte färdig med mina förberedelser. Jag utbildar mig och står i för att eventuellt få ett jobb efteråt och vem vet hur mycket mer tid det kommer ta innan jag är färdig att ta klivet ut i det riktiga arbetslivet. Bara framtiden vet.
Nu ska jag gå och titta till min tvätt som jag tvättar här på Ifalpes-skolan. Det är låg standard på lägenheter att inte ha egen tvättmaskin tycker jag!
VN:F [1.8.1_1037]
08.2.2007
kl 10.31
Det branta och höga berget utanför börjar bli snötäckt. Det är knappt jag kan skymta det genom den tunga regndimman som ligger över den turkosa sjön. Här inne i skolan är det kvavt och innestängt och fullt av människor från alla möjliga delar av världen. På lektionerna är det franska som gäller, annars svenska, engelska eller spanska. Jag ska strax bege mig av till stationen för att långtidshyra en cykel som kan ta mig runt denna lilla alpstad, bära mig över kullerstensgatorna i centrum där stenhusen lutar och får mig att tänka på medeltiden.
Jag är i Annecy, Frankrike, där Alperna börjar och sedan blir mäktigare och mäktigare och där det finns kända skidorter som Chamonix och Val d’Isère och ett berg vid namn Mont Blanc. Jag landade i Genève, Schweiz, i söndags och efter lite letande hittade jag busstationen. Därifrån åkte jag på snirkliga landsvägar över gränsen till Frankrike och staden Annecy. Nu bor jag i en lägenhet tillsammans med en kille från Strömstad. Jag går i en klass med fyra svenskar, två japaner, två kineser, två britter och två holländare. Vi har en bra och en dålig lärare. Den bra verkar ha hur mycket energi som helst och kan överföra den till oss som går i klassen. Den dåliga läraren pratar i ett kör utan att försäkra sig om att alla förstår.
Till helgen ordnar skolan en skidresa upp till bergen. Jag funderar lite på att åka med och en gång för alla lära mig åka skidor, men jag funderar också på att vänta till en senare helg. Jag har trots allt inte sett särskilt mycket av den stad jag bor i än och kanske skulle vilja prioritera det först. Dock är det nu eller aldrig som gäller för skidåkningen. Jag befinner mig i centrum av Skideuropa och missar jag chansen här missar jag den för alltid.
Fortsättning följer på det stora franska äventyret…
VN:F [1.8.1_1037]
Agnethis - oh, det låter sååå spännande. du måste fortsätta berätta ofta, ...
Gsan - Hej där Peppe, oj, här va det mycket nytt att ...
Enifesoj - Ahhh...det later mysigt i Annecy! Du maste verkligen prova aka ...
papelito - agnethis: jag ser att du har anammat mitt smeknamn på ...
papelito - enifesoj: ja, skidor, nästa helg kanske.. det kommer bli spännande! ...
Zarah - later riktigt roligt dar nere i utlandet. Jga blir lite ...
papelito - zarah: japp, skidor eller snowboard blir det, frågan är bara ...
Mamma - Du min son, det kanske vore bäst att börja med ...
papelito - mamma: jag känner att mina tefatsupplevelser är förbi, nu är ...
03.2.2007
kl 00.34
Ute och drack två öl med Z och M ikväll. Vi gick på Harrys. När jag var arton var Harrys ett ställe för personer med åldersproblem - de var för gamla. Nu svänger jag glatt inom där och tar det lugnt, nersjunken i de mjuka skinnfåtöljerna. Kanske är det jag som har åldersproblem nu. Men jag definierar inte mig själv som ett problem utan snarare de där artonåringarna som stapplar runt på stan hur fulla som helst. De skriker och väsnas och vissa kan inte stå på benen. När jag fyllde arton var det en dröm som gick i uppfyllelse. Äntligen slapp jag stå utanför uteställena och huttra, jag fick komma in i värmen och dricka drinkar och dansa vilt och fult. Det gjorde jag ett tag, men så tröttnade jag på de vanliga gamla fyllehaken. Jag ville till andra krogar, men där hade de visst högre åldersgränser och jag frågade mig själv varför världen kunde vara så orättvis att de hade det, för hade jag fyllt arton så hade jag väl rätt att komma in var jag ville? Nu vet jag bättre. Nersjunken i den mjuka skinnfåtöljen förstår jag varför det finns olika åldersgränser. För när man har kommit förbi 18- och 19-årsålderns stadium av chockfylla infinner sig ett behov av att umgås på krogen på ett behärskat sätt. Jag vill få ut något mer än en nerspydd jacka och ett mycket svagt minne. Och jag uppskattar att jag kan hitta en plats i utelivet där andra tycker som jag. Så jag påstår helt enkelt att det inte är ett åldersproblem jag har, snarare mer förstånd.
Jag känner på mig att jag kommer bli en gammal gnällig gubbe till sist, en sådan som jag alltid har sagt att jag inte vill bli. När de fulla ungdomarna ligger i Knutpunktens trappa och låtsasjuckar på varandra vet jag att jag är på god väg. Men hur gärna jag än vill förstå vad de gör, hur gärna jag än vill känna respekt för hur man är som tonåring och ung, så förstår jag inte. Och även om jag förstod när jag var lika gammal som dem så har den kunskapen gått mig förlorad nu. Och därför kommer jag att bli en gammal gnällig gubbe, precis som gubbar innan mig har blivit.
Nu låter jag Helsingborgs ungdomar fyllefesta i fred ett tag och beger mig till Frankrike. När jag nyligen skickade ut ett mejl om att jag har bytt mejladress, hörde en person från Cádiz och en person från Málaga av sig, personer som jag träffat under mina tidigare språkäventyr. Och med dessa personer väcktes en hop av trevliga minnen till liv, vilka har gjort mig väldigt sugen på min kommande franska session.
Självklart kommer jag hålla er alla uppdaterade om mina upptäckter i främmande land. Håll dig häromkring så håller jag dig informerad!
VN:F [1.8.1_1037]
Patrik Pettersson
glädje
ångest
hat