Första skidäventyret

I en lång karavan av gröna hyrcyklar tog vi oss upp för en evighetsbacke i Annecy-le-vieux, grannkommun till Annecy. Därifrån åkte vi buss längs den vältrafikerade landsvägen som förbinder Annecy och Genève. Vi svängde av upp på en krokig mindre väg och kom efter trekvart fram till La Clusaz, skidorten som skulle få äran av att lära mig åka skidor.

Efter att ha hyrt ett par skidor, pjäxor, stavar och, naturligtvis, hjälm, tog det inte många sekunder innan jag stod i knappliften i den lilla gröna backen. ”Men hur ska jag göra?” frågade jag H som höll mig sällskap men innan hon hann svara var jag på väg uppåt i snabb takt. Efter ett litet äventyr vid liftens målpunkt krånglade jag mig ut i backen, väntade med skakiga ben och gled sedan sakta, sakta nerför backen. Jag ramlade några gånger, men snart gick det upp för mig hur man styr och bromsar, det absolut viktigaste som man bör kunna när man åker skidor.

Efter ett tiotal åk i den gröna barnbacken kändes det som att jag hade kontroll över situationen, som att jag verkligen åkte skidor nerför backen och inte bara kasade neråt rent slumpmässigt. De andra lurade ombord mig på en gondollift som tog mig högt upp till toppen av ett stort berg och där uppe insåg jag vad jag hade gjort; jag hade försatt mig i en situationen som jag bara kunde ta mig ur genom att åka skidor. Backen var märkt med blåa skyltar och de försäkrade mig att det inte var så stor skillnad på gröna och blåa backar, men nu vet jag bättre! ”Ska vi verkligen åka ner DÄR?” frågar jag med mycket misstänksamhet när det inte ens syns att det finns något på andra sidan backkrönet, när det bara stupar rakt ner (uppfattat på detta vis av nybörjaren jag). Men det skulle vi tydligen och jag åkte. Och ramlade. Och krypkörde neråt i sicksack över hela backens bredd. Och ramlade och kasade. Sen tog jag av mig skidorna och vandrade ner istället, när jag insåg att det fanns en risk att jag inte skulle komma levande ur det hela annars.

Efter en timme var jag nere i byn igen, på säker mark som inte lutar. Jag åkte några vändor i barnbacken igen och återfick mitt självförtroende. Nu har jag köpt en skidjacka och ett par skidbyxor så nu finns det ingen annan utgång på det hela än att jag åker skidor fler gånger. Mitt alpäventyr på skidor har bara börjat…

4 kommentarer

  1. Patrik, en sak kan du vara glad over, inga brutna ben och det gick sakert battre an det kommer gora forsta gangen for mig. Jag ser fram emot att lara mig av min skidlarare med stor skrack och fasa.
    Men lycka till i framtiden med dina skidor :-)

    Kram Z

  2. zarah: jag är säker på att du kommer lära dig snabbt oxå! det är inte så svårt som det ser ut, faktiskt. kram

  3. Haha, samma sak hände mig! Blev upplurad i blå backe, men jag tänkte inte som dig att enda sättet att ta sig ner är på sina skidor… Jag GICK ner…och blev hämtad med en skoter när jag nästan var nere :P Pinsamt värre men det var i Norge och jag lär väl aldrig mer träffa någon av de som flög förbi mig i backen!

  4. jennie: hihi :) jag tycker inte att man ska skämmas för det faktiskt, alla har varit nybörjare nån gång och alla har hamnat i fel backe nån gång.. och dessutom är det så man lär sig ju! (professorn har talat…)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *