31.5.2007
kl 11.44
Hemma i Helsingborg på riktigt. För en vecka sedan kändes det inte riktigt som vanligt, som att jag inte hade hunnit sjunka tillbaka i den helsingborgska kullerstenen, men nu är jag verkligen där. Efter mitt besök i annan stad hos min exflickvän är jag nu så tillbaka som man kan bli, tillbaka till gammalt liv, tillbaka några år i tiden. Men det är skönt. Trots allt resande och flyttande finns det en hemstad som väntar.
Ett inlägg om att hemstaden alltid är hemma och en del läskiga sammanträffanden.
Här kan jag inte gå utanför dörren förrän jag dras in i stadens invecklade nätverk av individer. Mitt vanliga sommargym var stängt för ombyggnad så jag besökte ett annat för att kolla läget. Det var hyperfräscht och nyöppnat, men enda nackdelen var de dåliga öppettiderna på helgerna. Inga problem tyckte kvinnan som jobbade där, eftersom det finns ett annat gym med samma namn norr om centrum dit man kan ta sig när det är stängt nere i stan. Men det är lite långt dit, tyckte jag. Det är nära, tyckte hon. Jag berättade att jag inte bodde i centrum utan söder om stan, i mineralvattenghettot. Det gjorde hon också. Mitt emot mitt hus, mer eller mindre. Hon hade för övrigt mött mig häromdan när jag kom hem från Frankrike. Busted! Smyg inte omkring i stan och spela okänd, så stort är Helsingborg inte…
På gamla jobbet där man steker hamburgare står folk uppradade vid kassan och ser ut precis som vanligt i sina rutiga skjortor. Har de inte varit därifrån alls sedan jag såg dem sist? Jag kollade om de hade en järnkätting runt foten men det hade de inte, så jag antar att de har haft upplevelser utanför jobbet sen sist. Jag sade upp mig och åkte och hälsade på mitt nya hotelljobb på Själland.
Jag sprang på C på Hampan när jag var ute och försökte dricka cider (det är så sött!). Hon har kommit ifrån hamburgarna som vi stekte tillsammans på Söder. Nu är hon tillbaka i stan, precis som jag. Vi bestämde att vi skulle ses och det gjorde vi också. Och precis som jag så har hennes liv tagit en annorlunda vändning den här sommaren. Hon åkte, precis som jag, nyligen upp till en stad längs västkusten och blev, precis som jag, dumpad av sin partner. Jag trodde inte att det var sant först, men vi befinner oss i exakt samma situation, samtidigt. Och så springer vi på varandra, på samma plats, samtidigt (öh..). Ibland bjuder livet på alltför läskiga sammanträffanden.
För övrigt kommer snart alla gamla trotjänare ner till sommarstaden igen. De vill resa, de vill träffas, de vill få en underbar sommar. Får hoppas att det blir verklighet av några av planerna i år. Jag har smygbörjat sommaren lite och testat av årets sommarkänsla. Vattnet var aningen kyligt fortfarande men min favoritstrand står sig i år igen, med sin ljusbeiga sand, sina gulbruna klippblock, sin gräsgröna vall som avskärmar den från resten av fastlandet och låter mig titta bara rakt ut över Öresund och det blå vattnet som bryts i fint, vitt skum precis där jag ligger på rygg.
Favoritstranden är alltid favoritstranden och Helsinborg är alltid Helsingborg. Det är kanske allt man behöver en sommar som denna.
VN:F [1.8.1_1037]
26.5.2007
kl 17.57
På tal om falsk trygghet. Den person som betyder mest för en är också den som är lättast att förlora.
Ett inlägg om att jag och J helt enkelt har gjort slut.
“Kärlek, det är det onda i världen det.” Så sa min före detta granne A. På den tiden var vi inte grannar utan bodde på skilda håll i samma stad. Jag förstod nog inte riktigt vad hon menade, om hon verkligen menade vad hon sa, att kärlek är ont? För min del behövde jag inte förstå, det var ju inte jag som behövde se den onda sidan.
Sedan blev vi som sagt grannar och ännu bättre vänner, men nu lever vi tyvärr i olika bygder och ses inte så ofta. Vi pratar på telefon med varandra ibland och försöker hålla kontakten så bra det går. Vi har inte pratat så många gånger om det där med den onda kärleken igen.
Jag träffade J och blev kär och hon blev kär också tror jag. Vi blev tillsammans och delade våra liv i ett år med och utan problem. Vi var olika från början, kollade på olika filmer och lyssnade på olika musik, intresserade oss för olika saker och ville sällan göra samma sak. Men vi tyckte om varandra och det fungerade. Sen tog skolan slut. Hon fick fast jobb i en stad i Sverige och jag åkte till Frankrike. Det som kändes som ett problem blev också ett problem.
Distansförhållande. Det skrämde innan. Nu skrämmer det mer. Det är svårt att få att fungera.
Först nu börjar jag förstå på riktigt vad min före detta granne menade när hon sa att kärleken är det onda i världen. För nu är det jag som drabbas av den onda sidan.
Jag åkte till J:s stad för att hälsa på henne. Hon sa att hon hade funderat och hade något att säga. Hon sa att hon inte tyckte att det var en bra idé att vi var tillsammans längre eftersom vi inte träffas så ofta och att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen i framtiden. Hon sa att hon var säker på sin sak och att hon hade hunnit fundera medan jag var i Frankrike. Jag sa att jag hade funderat också.
Den onda sidan. Den drabbar hårt. Den som har bestämt sig först får övertaget, själv får man acceptera faktum. Det är det som är så hårt, att man inte har något val. Även om jag har funderat i samma banor som J så var det hon som sa det först, jag vet inte när eller om jag hade sagt det om inte hon hade gjort det. Hon sa det först, hon bestämde, jag får säga vad jag vill men hon har avgjort saken. Alla mina tvivel blåste bort där i vinden vid hamnen, det var ju hon jag ville ha. Att vilja ha det man inte kan få, det är vad den onda sidan innebär.
Alltså dags att avsluta ett kapitel i livet. Dags att omgruppera styrkorna. Från Frankrike var det hon jag ringde och pratade med här hemma i Sverige. Det var henne jag längtade efter. Nu vet jag inte vad jag längtar efter. Eller jo, det vet jag, exakt, men tåget har gått, domaren har blåst av. Visst, jag kan fortfarande ringa henne eftersom vi är vänner och gärna vill förbli, men vad hjälper det när… ja, ni förstår.
Jag hoppas att jag en dag inte behöver skilja känslorna från det logiska tänkandet, att jag inte behöver säga att det nog var det bästa som hände MEN att jag fortfarande är kär. Jag önskar att jag en dag BARA kan säga att det nog var det bästa som hände. För det är först då jag kan uppskatta hennes vänskap och hon min. Den onda sidan sitter i fram tills dess. Och den onda sidan gör det svårt att nå fram dit eftersom den hela tiden ingjuter förhoppningar om att det kanske ändå kan bli vi en dag. Den onda sidan arbetar starkt och effektivt. Motmedlet får man hitta själv. Motmedlet mot den onda sidan - var hittar man det? Läker tiden alla sår, även onda sidor?
J är en fantastisk människa. Det är därför det gör ont. Jag önskar att vi hade varit lite mer lika, velat samma saker och inte utsatt oss för distansens prövningar. Men det är kanske slutligen distansen som prövar kärleken. Den här gången höll den inte. Frågan är bara var man hittar en lika fantastisk människa som J, där kärleken dessutom håller för prövningar, det är det som ställer till störst problem i mitt huvud.
Att byta ut eller vänja sig av med den person som betyder mest är inget man gör i en handvändning.
VN:F [1.8.1_1037]
24.5.2007
kl 20.23
Fyra länder på en dag. Tio timmar senare. Nordvästskånsk slättbygd istället för franska alper. Papelito anmäler sig till Svea rikes tjänst.
Ett inlägg om att jag är hemma i riket igen, efter att bussen inte kom, efter att ha passerat förbi morgonöppna bagerier i små byar på den franska landsbygden och efter att ha sett någon äta pölse. Tillbaka i den falska tryggheten i hemstaden.
Typiskt. Bussen kom inte som jag hade planerat klockan sju på morgonen. Där stog jag och stampade utanför min grannkyrka i trettio minuter medan tiden tills flyget skulle gå minskade. Över på andra sidan gatan, vinka på första bästa stadsbuss. Chauffören bromsar in men stannar inte, gör en nej-tyvärr-gest med axlar och armar och pekar på hållplatsskylten. Bussen stannar inte vid den här hållplatsen. Typiskt. Men han verkar ombestämma sig och svänger in, öppnar dörren och syftar på skylten igen. Jaja säger jag och förklarar, på franska, att min buss som ska ta mig mot Genève och flygplatsen inte kommer. Jag åker med till busstationen i Annecy.
På bussbolagets kontor säger de att det inte ska gå någon klockan-sju-buss idag. Det är ju inte skollov, påpekar hon. Och hur ska jag, en stackars tillfällig fransman, förstå det, hur skollov och bussar till Genève hänger ihop? Jag får snällt vänta till nästa buss klockan åtta och femton. Typiskt. Tidsmarginalerna krymper.
Över de gröna bergssluttningarna, där solen spelar mellan träd och höjdskillnader. Genom små franska byar där bageriet håller öppet för morgonvakna pendlare som väntar vid busshållplatserna. Över den djupa ravinen där den långa bron med de fyra ståtliga medeltidstornen skjuter upp mot oändligheten. Och så fram till gränsen. Inne i samhället går gränsen mellan EU och Schweiz. Busschauffören, en bastant kvinna med vit uppknäppt skjorta, svänger in till sidan och EU:s tullkontrollanter patrullerar ombord bussen för att kolla pass och fråga vart och varifrån och om man har pengar att deklarera. Jag nämner inte de stora illegala affärer jag har gjort som har genererat just stora summor pengar. Vad tror de!? Jag är student. Och om jag hade haft stora summor pengar hade jag haft en bil istället för att åka buss! (Konversationen löd som följer: “Har du något att deklarera?” - “Nej.” - “Några stora summor pengar?” Precis som att just jag ser ut att vara en sådan som smugglar stora summor pengar och kanske inte hade tänkt på att det var olagligt…)
I Genève visar det sig att det är nära till flygbussen som för övrigt är långt som ett helt tunnelbanetåg. Närheten tjänar jag lite tid på och väl framme på flygplatsen har jag till slut alldeles lagom med tid för att hinna med allt som ska hinnas med innan man slussas ombord på flyget norrut. Som till exempel att betala överviktsavgifter för mina 39 kg tunga väskor (oops..).
Bergen norr om Mont Blanc och utanför Genève är fortfarande vita på topparna. Molnen är också vita och växer på höjden som ett snötäcke kring ett pepparkakshus. Det är svårt att skilja dem åt. De växer ihop som ett enda luddigt landskap och är nog det vackraste jag har sett på någon av mina många flygturer. Jag skulle vilja öppna det lilla ovala flygfönstret och kasta mig ut i skumgummilandet. Det sitter en kvinna med en blank tidning i vägen. Jag får följa med och landa vid Öresunds vida vatten istället.
När jag väntar på bagaget på Kastrup ser jag den första pölsen. Jag vet att jag inte har kommit fel. Jag är i Danmark. Tar tåget längs Själlandskusten för att åka kära gamla färjan över till Helsingborg och hemstaden. Den tar emot mig med öppna armar. Det luktar kiss. Jag är i Sverige. Efter femton veckors franska äventyr är det tryggheten igen. Trygghet i att känna till var saker finns och hur de funkar och i att kunna behärska språket och i att allting är som det alltid har varit. Helsingborg den gamla återhämtningsanstalten vaggar in mig i sin falska trygghet.
VN:F [1.8.1_1037]
22.5.2007
kl 11.15
En glädjande nyhet som får mig att vilja få både hemresan och sommaren överstökade fort.
Jag har kommit in på min folkhögskola till hösten, den där jag ska läsa en reportagekurs och bli journalist. Den som förhoppningsvis kommer sätta sin prägel på resten av mitt liv. Den som kommer göra mig till det jag vill bli. Som kommer ge mening åt det jag har pluggat tidigare.
Till hösten är det dags att sätta det stora livsverket i rörelse.
VN:F [1.8.1_1037]
15.5.2007
kl 11.26
Gaslågan i lägenheten brinner inte längre. Hyresvärden har stängt av värmen för säsongen och jag tyckte att det var helt okej. Nu drar vindarna, molnen och regnen in över tegeltaken och åskan dundrar över åsen bortanför stadsgränsen. Jag har blivit förkyld. Det är min sista vecka. Lågan i mig har också slocknat för säsongen, i alla fall vad gäller Frankrike.
Ett inlägg om att det snart är dags att åka hem från mitt språkäventyr och den lilla värld jag har skapat här.
I mitt rum i den norrländska bitande kylan, i skydd från snödrivorna och de hala cykelbanorna utanför, bokade jag min språkskola i Alperna. Med ett trött huvud och behov av att sova befann jag mig inom kort på Annecys station. Med mina väskor gick jag i riktning mot stationens enda taxi. Jag fick vänta medan chauffören tvättade framrutan och bilens sidor och sedan accelererade vi iväg mot Rue des Alpins. Jag klev av. Jag väntade. En liten bil stannade på gatan och ut klev paret De Rossi. Bonjour och bonjour och långsam franska så att jag förstod.
Upp till fjärde våningen med väskorna. De visade var städutrustningen fanns och sa att det bodde någon som hette M där. De lämnade. Jag satt ensam med en karta i handen. Vad gör man i en stad där man inte ens vet åt vilket håll centrum ligger?
På med vinterjackan för att leta upp något att äta. Då kliver M in genom dörren. Vi pratar och jag är inte längre den enda levande varelsen i spökstaden Annecy. Tiden går och jag lär känna andra människor, gator, kebabställen, gym, sjön, ja allt vad staden har att erbjuda. Och nu sitter jag här, femton veckor senare, och ska packa mina väskor igen, avveckla mitt liv i Haute-Savoie. Det oundvikliga slutet har kommit. Ett kapitel med mycket glädje och spänning rundas av.
Det är nog därför lågan har slocknat. För att få ombord en brinnande låga på ett flyg hem är inte lätt.
VN:F [1.8.1_1037]
08.5.2007
kl 13.26
Det ar helgdag i Frankrike till minne av andra varldskrigets slut sa jag fick ga till internetcaféet istallet for till skolans sunkiga datorrum dar internet sallan fungerar i alla fall. Morgonen tillbringade jag i sangen funderandes ut en rad bra saker att mejla till folk.
Om att vara nagon annanstans… pa distans.
I inkorgen ligger mejl fran en rad personer som jag sakert borde ha svarat pa for langesedan. Det ar manniskor hemifran Sverige som undrar hur jag har det ett vad jag gor nufortiden. Men det ar bara ibland jag vet vad jag ska svara. Idag ar en sadan dag men det visar sig att min webbmejl inte fungerar just idag, nar jag behover den som mest.
Min kara J och jag bor numera langt ifran varandra. For tillfallet bor vi till och med i olika lander. I sommar kommer vi att arbeta i olika lander och till hosten kommer vi formodligen att bo i olika stader, dock i samma land.
Uppe i Umea bodde vi nara varandra; det tog inte manga minuter att ga mellan vara sma studentlagenheter och dessutom brukade vi tillbringa tiden hemma hos varandra. Fran att ha bott nara inpa till att bo med tvahundra mils avstand.
Man saknar inte kon forran baset ar tomt brukar det sagas (forlat mig for liknelsen J!), men det ar en sanning med modifikation. Visst saknar man personer forst nar de inte finns tillgangliga, i narheten, men efter en viss tidsperiod kan det handa att man glommer vad det egentligen ar man saknar. Man tanker sa manga tankar om den andra personen och langtar och hoppas att snart fa traffas att man till slut inte vet vad som ar verkligt och inte. Man skapar en bild av den andra personen inne i huvudet och man far svart att skilja pa vad som ar verklighet och vad som ar skapat inne i hjarnan. Till slut vet man inte om man saknar personen eller den rollfigur man har fantiserat ihop. Distansforhallande. Jag tror det skrammer alla som har provat pa.
Tva veckor har jag kvar har i Annecy, sen bar det av hem till Helsingborg dar jag ska pendla till Hornbaek for att jobba i receptionen pa ett litet hotell. Forhoppningsvis hinner jag traffa J litegrann i sommar ocksa, aterupptacka vem hon ar och tycka om henne. Att vara tillsammans pa distans ar inte samma sak. Det ar svarare att alska nar man inte riktigt kommer ihag vem personen ar…
P.S. Stor puss till J! :)
VN:F [1.8.1_1037]
07.5.2007
kl 11.32
Frankrike har fått en ny president. Han heter Sarkozy och vår lärare påstår att han är nazist. Jag vet inte hur mycket sanning det ligger i det men snart rullar polisbilarna ut på gatorna och skapar ordning och reda i förorterna.
Om ett presidentval där högerkandidaten vann. I ett land där man är medveten om vad en nation är.
Nicolas Sarkozy med de läskiga ögonen, det är Frankrikes nya president. Han som har varit inrikesminister och därmed djupt involverad i vad som händer i förorterna bestämmer nu på heltid, eller inom några dagar i alla fall. Förmodligen granskar han anbud på fler vattenkanoner som kan användas i förorterna just nu.
Verkligheten i Frankrike och i Sverige skiljer sig åt. I Frankrike kan man som presidentkandidat prata öppet och tydligt om saker som inte ens får nämnas i Sverige. Utan att skämmas pratar Sarkozy om att skapa och bibehålla den franska nationalandan, något som i ett svenskt sammanhang skulle stämplas som rasistiskt. Inte fullt så hårt som högerextremisten Le Pens tankar om att den franska identiteten antingen ärvs eller förtjänas dock.
Jag läste att någon reflekterade över att Frankrike troligen har Europas mest utvecklade medvetenhet om vad medborgarskap innebär. Att vara fransk är inte bara att bo i Frankrike, utan även att acceptera de tre slagorden frihet, jämlikhet och broderskap (liberté, égalité, fraternité). Något liknande finns knappast i Sverige och det skulle knappast vara tänkbart att man i Sverige skulle kunna enas över att anta tre motton för hur det svenska samhället bör vara.
Åter till vår lärare, som påstår att Sarkozy är nazist. Jag kan inte annat än erkänna att hon har påverkat mig i mitt tänkande. Hjärnan spelar oss ett spratt när vi väl har fått en idé planterad där. Fler poliser, mer ordning i skolan, tillsammans blir allt möjligt (Sarkozys slagord) - vaddå “allt”? Om man vill kan man tolka allt så att det blir nazism. Jag förbannar vår lärare för att hon har gjort mig så konspirationsbesatt men tackar henne även för att hon har gjort mig medveten om att det finns tendenser i våra samhällen som pekar åt samma håll som tendenserna gjorde innan nazismens framtåg strax innan andra världskriget. Sarkozy säger att det är självklart att den starke hjälper den svage. Jag säger att det är självklart att man inte kallar folk svaga.
Snart åker jag härifrån, innan Sarkozy har skickat polispatrullerna efter alla invandrare, inklusive mig…
VN:F [1.8.1_1037]
Patrik Pettersson
glädje
ångest
hat