En dag i tunnelbanan

31.8.2007 kl 21.32

Jag går snabbare i Stockholm än någon annanstans, speciellt i de beigekaklade tunnelbanegångarna. Det är något som driver upp tempot på stegen. Det är tur att jag bor längre ut från city än vad de stressade människorna orkar gå.

Om en första vecka i Stockholm, där kontrasten mellan folkhögskolans lugn och storstadens puls är påtaglig.

En vecka på den avstressande folkhögskolan, bland lummiga buskar och utsikt över en glittrande bit av skärgårdsvatten. Människor släpar sig runt i mysiga kläder från internatet till matsalen till klassrummen, under träden med de stora äpplena och över grusgången förbi sporthallen. Här är samlevnaden intensiv, med många människomöten varje dag. Människor i korridoren, i köket, i klassrummet, i matsalen och på rasterna. Många intryck, men ändå avstressande.

Med femton minuters bussfärd landar jag rakt i det vimlande underjordiska livet vid Slussen. Betongfundamenten tränger sig på ovanifrån och människor med snabba fötter från sidan. Sjuttio nummer före i kön på kollektivtrafikens kontor, sedan har jag ett pass som kan föra mig vart som helst i fuktluktande tunnelbanevagnar genom stan.

En promenad över en bro, förbi en vakt vid slottet, längs Drottninggatan fram till det stora rutiga torget. Ner i T-centralens oändliga grottor där människor korsar framför mig så att jag blir alldeles matt. Högtalarutrop ekar och tåget väser förbi på perrongen. Efter en snabb koll på kartan förstår jag vilket håll jag måste åka åt. Till mina två helsingborgsvänner som flyttar idag. Jag ger dem ett handtag från Odenplan till Kristineberg. Sen äter vi pizza någonstans i närheten innan det är dags för mig att ta tunnelbanan hemåt efter en stunds i deras lägenhet med fyra meters takhöjd.

Stockholm rullar förbi utanför fönstret. Betongfundamenten är tillbaka vid Slussen. Byte till buss över de två broarna ut mot folhögskoleön och lugnet. Bussdörren stängs bakom mig och jag hör bara fåglar som kvittrar, ser två blinkande master över skoltaket när gruset knastrar och ekar i natten. Så nära de stressade fotstegen men ändå så långt bort. Som att bo på landet men ändå inte. Stockholm har verkligen charm.

Kommentera / läs alla

---

Väldigt omhändertagen

28.8.2007 kl 17.28

Det har blivit många hej till tidigare okända människor de senaste två dagarna. Till de i min lilla korridor på fem personer, till de i köket på sexton personer, till de i klassen på nitton personer och till många andra på folkhögskolan.

Det är inte som att börja på riktig högskola, där salarna är stora och litteraturlistorna dignande. Här är det mer humant. Det är känslan av lärare som kramar om en varje morgon och frågar om man har sovit gott och om kökspersonal som lagar mat med riktigt kärlek. Kanske gör de inte det i verkligheten, men det är de intrycken jag får.

Det är mest yngre människor, men även några lite äldre, som går här. Det är mysiga människor, som man lätt lär känna. Vi har haft möte i storstugan med rektortal och presentation av personal. Och så har vi haft rundvandring och visning av hur tvättmaskinerna fungerar och var man lägger kompostavfallet. Speciellt tvättavdelningen gicks noggrant igenom och de olika reglagen och tvättprogrammen förklarades, samt vilket torkprogram man ska välja i torktumlaren och var man häller tvätt- och sköljmedel. Bokningslistan för tvättstugan gicks också igenom grundligt. Totalt sett blir man minst sagt väldigt omhändertagen.

I mitten av skolområdet ligger den gamla herrgården med reception och café. På ena sidan av den ligger klassrummen och på andra sidan de tre byggnaderna som utgör internat. Där bor vi sida vid sida, tätt inpå varandra och kan inte ha några hemligheter. Man lär känna varandra så väldigt fort när man både går i skola och bor tillsammans. Det känns verkligen som att folkhögskola är min grej, det känns som att jag har hittat så rätt.

Jag önskar bara att C var här också, för henne saknar jag otroligt mycket. Vi har inte varit tillsammans så länge, men vissa människor behöver man tydligen inte vara det med för att sakna. För tillfället har jag lite samvetskval över att jag sitter och trivs så otroligt bra här uppe i Stockholm utan henne. Jag hade allra helst vilja kombinera dem två, C och folkhögskola, men det gick inte riktigt i det här fallet. Och eftersom jag räknar med att folkhögskolan varar bara ett år medan jag hoppas att C kommer att vara längre än så, faller mitt val som det gör.

Nu ska jag tillbaka från klassrummet till mitt oinredda rum. Ta ett samtal med mina korridorskompisar och fixa lite mat. Sen får vi se vart kvällen bär…

Kommentera / läs alla

---

En sommar, en person

13.8.2007 kl 15.58

Dagarna räknar ner på den lilla upptejpade kalendern i receptionen på jobbet. Först var det hela juni, juli och augusti kvar, men en efter en har veckorna och dagarna försvunnit och nu är det bara halva augustikolumnen som inte är överstruken.

Återigen, snart dags att sammanfatta.

Med fönstret öppet kan jag höra bommarna och tåget uppe vid stationen. Där tar man sig till Gilleleje i ena änden och Helsingör i den andra. Första arbetsveckan var jag dumpad och jobbet var det som verkade roligast just då. Närapå två timmar hemifrån, i ett annat land. Några dagar sov jag över i sommarhuset bredvid och gick och badade och åkte till skattekontoret i Helsingör. Jag planerade att någon gång under sommaren åka till Gilleleje, eftersom jag ändå skulle komma att bo här några dagar under sommaren.

Men så har det inte blivit, och kommer inte att bli heller. Istället är det mot Helsingör och vidare ut i världen och Helsingborg som jag kommer att åka, åter på fötter och inte tvungen att isolera mig längs den nordsjälländska kusten. Där i Helsingborg sitter en väldigt fin människa som har räddat min sommar, som kom precis lagom i tiden, som bjöd på sig själv och som gjorde mig glad igen.

Så när jag stryker över dagarna en efter en i den upptejpade kalendern i receptionen på jobbet är det inte med vemod över att jobbet snart är över, utan en märklig känsla av vemod över att livet kan ta sådana vändningar så snabbt.

När man var liten, när sommaren var oändligt lång. Så är sommaren nu i år också, fast inte rent fysiskt. Det har inte hänt mycket den här sommaren, mycket mindre än vanligt. Men ändå har mitt liv förändrats ordentligt. Så när sommaren summeras, har de stora sakerna inte hänt rent fysiskt utan snarare psykiskt. Sommaren lämnar mig med helt andra förutsättningar än den påträffade mig med.

Livet är aldrig förutsägbart. Till nackdel när något avslutas, men till fördel när något nytt påbörjas. En sommar kan ändra hela livet. Och en enda person kan också ändra väldigt mycket.

Kommentera

---

Lite dålig tajming

02.8.2007 kl 19.46

Jag försöker träffa C så mycket som det går, för att jag vill att det ska hålla i höst när jag flyttar till Stockholm. Det är inte direkt bästa tajmingen att vi har träffats nu, när båda jobbar som galningar och när jag ska åka iväg till huvudstaden.

Ett inlägg bara för att det var länge sen sist, som en liten sammanfattning av nuläget.

Men dålig tajming är ibland inget man kan råda över och istället något man måste leva med. Därför känns det bra att träffas så mycket som möjligt nu, för att ha någon slags gemensam grund att stå på när hösten blåser upp till stormdans om någon månad, som ett sätt att motverka dåligtajmingen.

Och det har blivit en enda fest under sommaren, på midsommar. Jag börjar tro att jag på allvar har slutat festa. Kanske lika bra det, för i höst på nykterhetsrörelsens skola blir det ingen alkohol, lika bra att vänja sig. Fest och alkohol är ju annars en ganska accepterad kombination. Jag funderar varför det bara har blivit en och kommer fram till att det beror på jobbet, på C och på mig själv. Ibland är det fest när jag jobbar. Ibland vill jag träffa C och hon vill träffa mig. Men för det mesta känner jag bara inte för det. Jag vill göra andra saker än att dricka mig full och prata nonsens. Det finns så många andra roliga saker man kan göra, de kräver bara lite mer planering. Tyvärr är det inget jag är bra på för tillfället och vet heller inte hur jag ska kombinera det med min strävan efter att leva i nuet.

Och hösten spelar som sagt upp sin första takt inom kort. Och då är sommaren 2007 över för alltid, förgången och begravd, om några år ihågkommen som sommaren jag jobbade bort men även träffade C, två ting i djup kontrast. Det förstnämnda vill jag helst få ett slut på snart och det sistnämnda hoppas jag bara att det är början på. De två kämpar om min tid och den klassiska kampen mellan kärlek och pengar fortsätter sitt eviga slagsmål. Den fortsätter i höst, när jag ska skapa mig en framtid som journalist.

Livet är en strid, som min mormor brukar säga…

Kommentera / läs alla

---