30.9.2007
kl 13.22
Novell i fyra delar. Andra delen.
Hon skyndade i tunna kläder längs trottoaren. I ena handen höll hon en plastkasse från en butik i stan. Röda bokstäver på kassens svarta bakgrund trängdes med en bild av en känd skådespelerska som nu fladdrade i vinden utanför en tom kontorslokal. Inuti plastkassen låg ett DVD-fodral prydligt inslaget i prickigt presentpapper. Hemma vid tv:n hade hon tvåhundra DVD-fodral till, mest tragiska kärlekshistorier. Hon lutade sig mot vinden och tittade ner i kassen, tittade uppåt igen och fortsatte med sammanbitna läppar sin färd framåt längs trottoaren. Några kvarter till och en sväng in på sidogatan som hon någon timme tidigare hade passerat. Hon såg de nakna ekarna och snabbade på stegen.
Han gick i ännu raskare takt. Ett löv från himlen träffade hans näsa och han lyfte handen för att torka bort den fuktiga fläck det lämnade kvar. På handens väg ner igen stannade den till i höjd med innerfickan. Han kände efter. Han hade inte glömt presenten, ett kuvert med presentkort för två på en av stans mest romantiska restauranger. Han torkade sig på näsan en gång till och var bara några hundra meter från de nakna ekarna.
Hon hade redan blivit insläppt. Hennes väninna hade öppnat för henne och en doft av popcorn hade välkomnat henne lika mycket som vännens kram. Hon hade tagit av sina tunna ytterkläder och blivit ledsagad in i vardagsrummet där redan femtontalet gäster var samlade runt det låga soffbordet. De var lika unga som henne, i tjugotvåårsåldern, sysselsatta med att högljutt prata och skratta med varandra. Skvalmusik från radion studsade mot de randiga tapeterna medan hon och väninnan kramade om varandra igen och förklarade att det var länge sedan sist. Väninnan frågade hur det gick med jobbet i mataffären och med kärleken. Med mataffären svarade hon att det väl gick bra, med kärleken lite sämre.
- Du vet att det bara har funnits en kärlek i mitt liv och jag tror fortfarande inte att jag kommer att hitta någon annan. Samma svar som sist, med andra ord, sånt ändrar sig inte så snabbt, svarade hon. Och det är fortfarande ingen panik…
Sedan blev väninnan avbruten av dörrklockan.
Där stod han med fingret mot dörrklockan och kuvertet från innerfickan i handen. En tjej i tjugotvåårsåldern öppnade och höjde på ögonbrynen.
- Vem var det? undrade en kille inifrån lägenheten.
- Jag vet inte riktigt, svarade hon.
Någon sekund och killen som undrade var framme vid dörren.
- Men det är ju Andreas! utropade han efter en stunds betraktande. Vi har inte setts sedan sommaren efter åttan! Kom in Andreas, sa han och gav honom ett fast handslag. Jag kände knappt igen dig! Herregud vad du har förändrats! Så stilig du har blivit!
- Jaha, sa väninnan. Men om du tar hand om Andreas så går jag in och pratar färdigt med Katrine, hon kom precis, sa väninnan och vände sig om i riktning mot vardagsrummet.
VN:F [1.8.1_1037]
27.9.2007
kl 17.20
Skolan rullar på i sakta mak, eller rättare sagt, det går väldigt fort. Knappt hinner man stiga upp och äta frukost i internatköket förrän det är dags att gå till skolan, ha förmiddagsfika, äta lunch och ha lite mer undervisning. Den här veckan har vi skrivit noveller, en del för varje dag, för att öva oss på berättarteknik. Det är viktigt för en reporter.
Min tanke är härmed att framöver publicera min novell i fyra delar, en del åt gången. Härmed bjuder jag in mina läsare att följa historien om de nakna ekarna.
Novell i fyra delar. Första delen.
En vindpust full av gula löv blåste över stadens gator. En vind så kall som havsvatten om vintern, som lämnar gatorna öde och som får huden att knottras även under den tjockaste höstjacka. Den slet i hennes hår och fick henne att luta sig aningen framåt där hon kämpade sig uppför den flacka backen. Gatlyktorna gungade i sina vajrar över gatan och kastade ömsom ljus, ömsom skugga över den våta och blänkande asfalten. Hon drog sin halsduk än hårdare runt halsen när en vindpust träffade henne från en sidogata. Kinderna var vita och fingrarna likaså. Medan hon fortsatte rakt fram blickade hon in på sidogatan och mot de nakna ekarna.
I en annan del av staden låg någon ovanpå överkastet med våta kinder och simmiga ögon. Mot fönstret slog en vindpust full av gula löv. Inuti blåste en vind kall som havsvatten om vintern, som lämnar personen öde och utlämnad åt sig själv. Med kudden i armarna lyssnade han till hösten utanför, till hösten inuti. Inget ljus trots den sena eftermiddagen syntes i rummet. Nersläckt eller aldrig tänt, det var nog inte det han funderade över där han låg med tårarna trillandes ner mot överkastet på sängen. Han torkade dem med handen och blickade ut genom fönstret. I mörkret, endast bortträngt av några få svaga gatlampor, ganska långt bort, anade han några nakna ekar.
Eftermiddagen gick sakta mot kväll. Hon letade i jackfickan och hittade nycklarna som ledde henne in i trappuppgången. Sjukhusgula betongväggar välkomnade henne hem medan hon låste upp sin ytterdörr. Hon ställde matkassen på golvet medan hon tog av sig kängorna och drog av sig ytterkläderna. Värmen smekte hennes hud och fick henne att nästan småsvettas medan hon ställde in lättmjölk och ett litet paket köttfärs i kylskåpet. Hon slog sig ned vid köksbordet och tittade igenom reklambladen som låg där precis som hon hade lämnat dem tidigare idag. Bara en timme kvar nu, tänkte hon och blickade ut genom köksfönstret, ner på en fickparkerande Volvo på den nu regnbeblåsta gatan.
I den andra lägenheten tog någon sig upp ur sängen, genom en mörklagd lägenhet och in i duschen. Vattnet strilade och ångade i det lilla badrummet inte riktigt anpassat för klaustrofober. De intorkade tårarna på kinderna sköljdes ut i golvbrunnen. Hur mycket duschen än spolade på hans huvud ville han bara stå där längre och bli varm. Det var som en egen värld, duschen och han, där det inte gick att skilja tårar från duschvatten. När fingrarna var skrynkliga nog drog han undan duschdraperiet och lade sitt badlakan över axlarna. Han torkade av badrumsspegeln med handen och genom ångan betraktade han sitt ansikte. Han betraktade en ung man som hade en halvtimme på sig.
En halvtimme senare öppnades och låstes två lägenhetsdörrar i samma stad. Två trapphusdörrar öppnades och låstes därefter av sig själva. En lätt parfymdoft följde efter dem. Längs olika gator var två människor på väg till samma hyreshus, i närheten av några nakna ekar.
VN:F [1.8.1_1037]
22.9.2007
kl 19.58
Det har varit en hård vecka på Tollare folkhögskola. I tisdags hade vi temadag om alkohol och droger, igår fredag läste vi texter om elände. Vid båda tillfällena bröt människor ihop och började gråta.
Ett inlägg om folkhögskoleliv som sätter alla människans sidor på prov.
På folkhögskola lever man 24 timmar om dygnet om man som jag bor på internatet. En minuts promenad på en asfalterad gång genom en lummig lutande park med äppel- och plommonträd skiljer internatet från skolan. Det separerar inte riktigt de två platserna från varandra utan vad som finns på internatet följer med till skolan och tvärtom. Därför är det inte bara studenten som sitter i skolstolen, utan även privatpersonen bakom. Och just därför kan man bli väldigt berörd av undervisningen.
I tisdags var det alltså temadag om alkohol och droger. Vid en av dagens aktiviteter gällde det att placera sig på olika platser i rummet beroende på vad man ansåg i en fråga. Ett ja-hörn, ett nej-hörn och en plats för kanske-svar. Frågorna handlade om saker som om man anser att alla kan bli beroende. En tjej bröt ihop och började gråta. Jag ska inte spekulera i varför.
Och igår, fredag, vi läste utdrag ur romaner i klassrummet. Det handlade om en ung flicka som var död och hennes pappa som letade brädor till en likkista. I hans huvud ekade den döda dotterns röst. “Jag var så ung, pappa, när Gud kom och hämtade mig. Skulle du vilja att Gud kom och hämtade dig, pappa?” Väldigt sorglig text som fick en av oss i klassen att störtgråtande springa ut ur klassrummet.
Läraren blev tyst. Han tittade på oss, tittade på stencilen, tittade ut i tomma intet och ner i pappret igen. Så suckade han och sa “vi fortsätter läsa”. Vi läste ett par stycken till textens slut varefter han gick ut ur klassrummet för att prata med den hopbrutna personen.
Han kommer in i klassrummet igen där vi som är kvar sitter och läser var och en för sig själv. Nu handlar det om kattungar som dränks i en hink med ljummet vatten tills de slutar sprattla. “Varför har du ljummet vatten mamma?” “För att de inte ska frysa såklart.” Nästa persons tur att börja gråta. Hon går också ut ur klassrummet. Läraren tittar återigen ut i tomma intet, ner på stencilen och ut i tomma intet igen. I hans ansikte kan vi läsa hans tankar. “Vad gör jag för fel när jag väljer texter?!?”
VN:F [1.8.1_1037]
20.9.2007
kl 15.12
Ikväll springer de två rådjurskiden mellan plommonträden i parken nedanför herrgården. Parken lutar ner mot Skurusundet där fritidsbåtarna seglar förbi på väg ut till eller in från den stockholmska skärgården. Den nedåtgående solen belyser molnen på andra sidan vattnet så att de blir kritvita där de vilar sig bakom de blinkande masterna. Det är ingen rörelse på folkhögskoleområdet förutom de två rådjurskiden som i stillhet äter vad de finner på marken, helt medvetna om min närvaro men utan att störas av den. Emellanåt reser de på halsen och öronen spetsas åt mitt håll, där jag står vid stentrappan nedanför herrgården, men mest för att kontrollera att jag står kvar. Sedan tar de ett par lätta kliv framåt och fortsätter äta.
Jag ser dem titt som tätt, förra gången igår på min fotopromenad ner mot klipporna. Då stod de uppe på en slänt inne i skogen, mellan träden, och lät mig lugnt ta upp min nyinköpta kamera, byta objektiv och sedan fotografera flera gånger med olika inställningar. De hade ingen brådska och jag hade ingen brådska. Samförstånd mellan arterna.
Men Skanska planerar att bygga hus här. Där morgonpromenaderna går förbi idag, bland vildvuxen skog och gröna mossor, där ska det byggas stora bostadskvarter. Den gamla godtemplarbyn byggd av masonit, fantasi och kärlek ska rivas. Bort ska människorna som har hittat en fristad och byggt en egen dansbana. Stockholm växer och klipporna intill vattnet är attraktiv exploateringsmark. Där ska människorna kunna bo nära naturen. Men rådjurskiden undrar hur man kan bo nära något som skövlas för att ge plats åt bostäderna. Att skövla naturen för att bygga bostäder åt människor som vill bo nära den anser de vara mystik. Kanske lika mystiskt som två lugna rådjurskid tjugo meter från mina fötter, säger jag.
Världarna krockar här vid folkhögskolan. Jag plockar ett plommon från träden under den nedåtgående solen och vandrar mina få meter hem.
VN:F [1.8.1_1037]
13.9.2007
kl 20.37
Jag var hemma i hemstaden i helgen. Det var dop av äldsta kusinens barn, besök hos mormor på sjukhus och ganska många timmar tillsammans med C. Alla händelser starka upplevelser.
Om kärlek, en resa, avstånd och framtid.
Jag och C tog en promenad i hamnen en av höstens första stormkvällar. Vinden piskade saltvatten mot oss i mörkret. Båtarna som låg förtöjda i hamnen gungade vilt och runt hörnet på piren strävade de stora färjorna på väg över sundet mot Helsingör, skymtandes på andra sidan det skumstormande havet som några avlägsna ljuspunkter. Vi höll om varandra där vi stod på stranden nedanför betongmuren medan vinden ville slita oss åt ena hållet. Trots kylan ytanpå var vi varma inuti. Vi höll emot.
Och så hoppade jag på nattbussen upp mot Stockholm, klämde in benen mellan mitt säte och det framför, lutade huvudet mot den skakande rutan och somnade. Motorbullret och snarkandet från grannarna vaggade in mig i en behaglig sömn. Jag vaknade dock någon timme senare när vi stannar vid en rastplats. Utanför rutan där jag lutar mitt huvud står människor och snabbröker. De vita molnen stiger uppåt i nattens mörker, dörrarna stängs och bussen dånar vidare längs motorvägen, mot nästa stopp och mot sin slutdestination. Tallarna och granarna passerar förbi i vägkanten och kilometer efter kilometer avverkas.
Avståndet mellan mig och Helsingborg växer, mellan mig och C likaså. Vi har bestämt att vi ska klara av utmaningen, för oavsett hur långt bort man åker så finns det alltid returbiljetter. Oavsett vart jag åker så kommer jag alltid tillbaka till hemstaden, allt annat är tillfälligt.
Proceduren upprepas några gånger längs resan, med rökande passagerare utanför rutan, men sista gången jag vaknar till är när Cityterminalen syns där utanför. Jag rätar på benen och samlar ihop mina saker, stapplar med stela knän ner i tunnelbanan för vidare transport ut till skolan. Tillbaka i den lilla värld där jag har tillbringat två veckor, en egen liten värld där allt verkar så viktigt när man är här, men som man får distans till när man åker bort en helg.
Om man inte håller upp ögonen mot horisonten är det lätt att förlora sin riktning. Jag ska inte göra det, för tittar jag uppåt finns C där. Har vi bestämt att vi ska klara distansen ska vi också göra det. C är värd att kämpa för och det ska jag göra.
VN:F [1.8.1_1037]
Patrik Pettersson
glädje
ångest
hat