Om en resa genom natten

Jag var hemma i hemstaden i helgen. Det var dop av äldsta kusinens barn, besök hos mormor på sjukhus och ganska många timmar tillsammans med C. Alla händelser starka upplevelser.

Om kärlek, en resa, avstånd och framtid.

Jag och C tog en promenad i hamnen en av höstens första stormkvällar. Vinden piskade saltvatten mot oss i mörkret. Båtarna som låg förtöjda i hamnen gungade vilt och runt hörnet på piren strävade de stora färjorna på väg över sundet mot Helsingör, skymtandes på andra sidan det skumstormande havet som några avlägsna ljuspunkter. Vi höll om varandra där vi stod på stranden nedanför betongmuren medan vinden ville slita oss åt ena hållet. Trots kylan ytanpå var vi varma inuti. Vi höll emot.

Och så hoppade jag på nattbussen upp mot Stockholm, klämde in benen mellan mitt säte och det framför, lutade huvudet mot den skakande rutan och somnade. Motorbullret och snarkandet från grannarna vaggade in mig i en behaglig sömn. Jag vaknade dock någon timme senare när vi stannar vid en rastplats. Utanför rutan där jag lutar mitt huvud står människor och snabbröker. De vita molnen stiger uppåt i nattens mörker, dörrarna stängs och bussen dånar vidare längs motorvägen, mot nästa stopp och mot sin slutdestination. Tallarna och granarna passerar förbi i vägkanten och kilometer efter kilometer avverkas.

Avståndet mellan mig och Helsingborg växer, mellan mig och C likaså. Vi har bestämt att vi ska klara av utmaningen, för oavsett hur långt bort man åker så finns det alltid returbiljetter. Oavsett vart jag åker så kommer jag alltid tillbaka till hemstaden, allt annat är tillfälligt.

Proceduren upprepas några gånger längs resan, med rökande passagerare utanför rutan, men sista gången jag vaknar till är när Cityterminalen syns där utanför. Jag rätar på benen och samlar ihop mina saker, stapplar med stela knän ner i tunnelbanan för vidare transport ut till skolan. Tillbaka i den lilla värld där jag har tillbringat två veckor, en egen liten värld där allt verkar så viktigt när man är här, men som man får distans till när man åker bort en helg.

Om man inte håller upp ögonen mot horisonten är det lätt att förlora sin riktning. Jag ska inte göra det, för tittar jag uppåt finns C där. Har vi bestämt att vi ska klara distansen ska vi också göra det. C är värd att kämpa för och det ska jag göra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *