Sätter människan på prov

Det har varit en hård vecka på Tollare folkhögskola. I tisdags hade vi temadag om alkohol och droger, igår fredag läste vi texter om elände. Vid båda tillfällena bröt människor ihop och började gråta.

Ett inlägg om folkhögskoleliv som sätter alla människans sidor på prov.

På folkhögskola lever man 24 timmar om dygnet om man som jag bor på internatet. En minuts promenad på en asfalterad gång genom en lummig lutande park med äppel- och plommonträd skiljer internatet från skolan. Det separerar inte riktigt de två platserna från varandra utan vad som finns på internatet följer med till skolan och tvärtom. Därför är det inte bara studenten som sitter i skolstolen, utan även privatpersonen bakom. Och just därför kan man bli väldigt berörd av undervisningen.

I tisdags var det alltså temadag om alkohol och droger. Vid en av dagens aktiviteter gällde det att placera sig på olika platser i rummet beroende på vad man ansåg i en fråga. Ett ja-hörn, ett nej-hörn och en plats för kanske-svar. Frågorna handlade om saker som om man anser att alla kan bli beroende. En tjej bröt ihop och började gråta. Jag ska inte spekulera i varför.

Och igår, fredag, vi läste utdrag ur romaner i klassrummet. Det handlade om en ung flicka som var död och hennes pappa som letade brädor till en likkista. I hans huvud ekade den döda dotterns röst. ”Jag var så ung, pappa, när Gud kom och hämtade mig. Skulle du vilja att Gud kom och hämtade dig, pappa?” Väldigt sorglig text som fick en av oss i klassen att störtgråtande springa ut ur klassrummet.

Läraren blev tyst. Han tittade på oss, tittade på stencilen, tittade ut i tomma intet och ner i pappret igen. Så suckade han och sa ”vi fortsätter läsa”. Vi läste ett par stycken till textens slut varefter han gick ut ur klassrummet för att prata med den hopbrutna personen.

Han kommer in i klassrummet igen där vi som är kvar sitter och läser var och en för sig själv. Nu handlar det om kattungar som dränks i en hink med ljummet vatten tills de slutar sprattla. ”Varför har du ljummet vatten mamma?” ”För att de inte ska frysa såklart.” Nästa persons tur att börja gråta. Hon går också ut ur klassrummet. Läraren tittar återigen ut i tomma intet, ner på stencilen och ut i tomma intet igen. I hans ansikte kan vi läsa hans tankar. ”Vad gör jag för fel när jag väljer texter?!?”

5 kommentarer

  1. papelitis, jag vet faktiskt just precis hur det är och hur konstigt och märkligt berörd man blir. sänder många varma tankar till dig.

  2. agnetha: tack! även om det aldrig var någon fara med mig.. :)

  3. agnethschen

    papelito -> jag fattade det, men man blir ju ändå berörd när folk håller på och bryter ihop och så. 8-) fast det kanske inte du blir? stålpatrik – klarar allt! :-D Kram!

  4. agnetha: stålmage och stålhjärna, men värst av allt, stålhjärta ;) kramar!

  5. Klasskamraten :)

    Roligt att hitta din blogg! Intressant att se hur en annan person uppfattar samma situation.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *