De nakna ekarna, del 2

Novell i fyra delar. Andra delen.

Hon skyndade i tunna kläder längs trottoaren. I ena handen höll hon en plastkasse från en butik i stan. Röda bokstäver på kassens svarta bakgrund trängdes med en bild av en känd skådespelerska som nu fladdrade i vinden utanför en tom kontorslokal. Inuti plastkassen låg ett DVD-fodral prydligt inslaget i prickigt presentpapper. Hemma vid tv:n hade hon tvåhundra DVD-fodral till, mest tragiska kärlekshistorier. Hon lutade sig mot vinden och tittade ner i kassen, tittade uppåt igen och fortsatte med sammanbitna läppar sin färd framåt längs trottoaren. Några kvarter till och en sväng in på sidogatan som hon någon timme tidigare hade passerat. Hon såg de nakna ekarna och snabbade på stegen.

Han gick i ännu raskare takt. Ett löv från himlen träffade hans näsa och han lyfte handen för att torka bort den fuktiga fläck det lämnade kvar. På handens väg ner igen stannade den till i höjd med innerfickan. Han kände efter. Han hade inte glömt presenten, ett kuvert med presentkort för två på en av stans mest romantiska restauranger. Han torkade sig på näsan en gång till och var bara några hundra meter från de nakna ekarna.

Hon hade redan blivit insläppt. Hennes väninna hade öppnat för henne och en doft av popcorn hade välkomnat henne lika mycket som vännens kram. Hon hade tagit av sina tunna ytterkläder och blivit ledsagad in i vardagsrummet där redan femtontalet gäster var samlade runt det låga soffbordet. De var lika unga som henne, i tjugotvåårsåldern, sysselsatta med att högljutt prata och skratta med varandra. Skvalmusik från radion studsade mot de randiga tapeterna medan hon och väninnan kramade om varandra igen och förklarade att det var länge sedan sist. Väninnan frågade hur det gick med jobbet i mataffären och med kärleken. Med mataffären svarade hon att det väl gick bra, med kärleken lite sämre.
– Du vet att det bara har funnits en kärlek i mitt liv och jag tror fortfarande inte att jag kommer att hitta någon annan. Samma svar som sist, med andra ord, sånt ändrar sig inte så snabbt, svarade hon. Och det är fortfarande ingen panik…
Sedan blev väninnan avbruten av dörrklockan.

Där stod han med fingret mot dörrklockan och kuvertet från innerfickan i handen. En tjej i tjugotvåårsåldern öppnade och höjde på ögonbrynen.
– Vem var det? undrade en kille inifrån lägenheten.
– Jag vet inte riktigt, svarade hon.
Någon sekund och killen som undrade var framme vid dörren.
– Men det är ju Andreas! utropade han efter en stunds betraktande. Vi har inte setts sedan sommaren efter åttan! Kom in Andreas, sa han och gav honom ett fast handslag. Jag kände knappt igen dig! Herregud vad du har förändrats! Så stilig du har blivit!
– Jaha, sa väninnan. Men om du tar hand om Andreas så går jag in och pratar färdigt med Katrine, hon kom precis, sa väninnan och vände sig om i riktning mot vardagsrummet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *