Där måste vi skriva!

15.10.2007 kl 19.47

Jag väntar på att få bli publicerad. Som om det skulle vara vad som betyder något här i världen. För en journaliststuderande kan det vara ganska trivsamt.

Ett inlägg om mig, en blivande journalist.

Vi sitter i klassrummet på folkhögskolan, jag och ett par andra ur klassen. Det är praktik jag ska söka men på datorskärmen framför mig dyker Facebook och andra ovidkommande saker upp. Jag har sökt praktik inför våren på tidningar i Helsingborg och neråt men ingen verkar sugen på att ta sig an mig. De har avtal med särskilda journalistutbildningar om att ta emot praktikanter och de som inte har det har fullbokat sedan länge. Mina journalistdrömmar. Pang så krockar de mot verkligheten. Här pluggar jag i en liten bubbla och tycker att det är kul och lärorikt, men vad väntar efter det? Jo, det ska jag tala om, ett helvete när jag ska försöka få ett journalistjobb. De är eftertraktade, jobben, och inte så många.

Så det blir krock med verkligheten när det visar sig att det inte heller är lätt att få praktik. Så det är därför jag surfar runt på internet istället för att ringa och få negativa besked från diverse redaktioner. Och så surfar jag in på Sourze, ni vet, nättidningen där vem som helst kan skriva. Från en dator bakom mig hör jag i samma stund “Jaaa! Där måste vi skriva!” Det är E i klassen som har upptäckt vad jag surfar på och ser vägen till framgång.

Därför sitter jag nu med fingret på uppdateringsknappen för att se när mitt inlägg publiceras på Sourze. Men hur många gånger jag än trycker på den där knappen så händer inget. De jobbar bara dagtid på Sourze, uppenbarligen. Det är en svindlande tanke att jag kanske imorgon bitti kommer att bli publicerad. Det är ingen riktig tidning med riktig redaktion och enormt utbildade journalister som skriver, självklart, och dessutom blir troligen alla som skriver dit publicerade, men man måste börja med en liten sten för att kunna bygga ett stort hus. En artikel publicerad någonstans är bättre än ingen artikel publicerad ingenstans.

Att bli publicerad, är det vad alla journalister strävar efter? I mina öron låter det lite egoistiskt, att synas och höras, det är inte vad jag strävar efter mest av allt. (Kanske tycker ni att det är väldans märkligt att jag strävar efter att bli journalist i så fall, men det är en annan historia…) Dock är att bli publicerad också en bekräftelse på att jag är på rätt väg, mot att bli journalist. För en tapper journaliststuderande som är precis i början av sin karriär är det en stor sak, att få sin text publicerad och tillgänglig för läsare.

Måhända är det egoistiskt att söka publicering, men det är precis vad man behöver i en situation som denna, då praktiksökandet har gått i stå och framtidsdrömmarna stöter på patrull hos verkligheten. Håll i er, nu bär det av mot journalistyrket! ;)

Kommentera / läs alla

---

Det handlar om hur man tänker

10.10.2007 kl 11.44

Jag fick energi av C när hon kom och hälsade på mig i helgen. Jag kände mig stressad och upptagen av tusen saker före hennes besök. Nu är jag lugn och avslappnad.

Ett inlägg om att hjärnan styr vårt liv i väldigt stor utsträckning.

Ändå har jag lika mycket att göra nu som före besöket. Med andra ord har de fysiska förutsättningarna inte ändrats, utan det måste vara jag själv som har förändrat mig. Och då tänker jag på min inställning till de fysiska förutsättningarna.

Det är förbluffande hur mycket ens eget tänkande påverkar hur man mår och uppfattar situationer. Jag kan välja att fokusera på allt jag har att göra och hur lite tid jag har över när alla måsten är gjorda, eller så kan jag bestämma att jag just ikväll ska ta det lugnt och använda lite tid åt att bara känna att jag lever. Då kan jag ta tag i alla måsten imorgon.

Måstena försvinner inte för att jag ignorerar dem, självklart. Jag måste fortfarande skriva mina texter till kursen, laga mat och tvätta. Men om jag planerar lite bättre och bestämmer vilken tid jag ska använda till vad, skapar jag samtidigt tid som jag kan använda hur jag vill. Då kan jag planera in när jag ska ha tid att träna eller läsa mina böcker till exempel. Och om jag planerar kanske jag inte behöver stressa mig igenom middagen utan kan ta mig tid att lägga några extra minuter på tillagningen och på själva ätandet.

Men planering är inte allt. Den löser väldigt mycket men kan samtidigt göra livet onaturligt inrutat. Så i grunden är det själva inställningen till sakerna jag måste ändra på och fråga mig om det är jag eller måstena som ska bestämma i mitt liv. Hur mycket energi får ett måste ta från mig? Får det ta så mycket att jag inte orkar stanna upp och prata med mina grannar eller inte hinner ringa till mina vänner? Vem lever jag för, mina måsten eller mig själv?

I helgen när C var här hade vi inga måsten. Det är lätt att det blir stressigt över att man måste göra en mängd saker när två distansare besöker varandra, eftersom vi inte ses så ofta och all tid blir värdefull när vi väl gör det. Vi försöker att motverka den stressen genom att ta det lugnt istället. Och jag insåg att det är skönt att bara ta det lugnt, att inte ha hundra projekt på gång samtidigt.

Det handlar om att leva i nuet och göra sitt bästa. En lugn och harmonisk människa klarar i slutändan av mer.

Kommentera / läs alla

---

De nakna ekarna, del 4

04.10.2007 kl 21.41

Novell i fyra delar. Fjärde delen.

Väninnan hittade Katrine sittandes på sängen i sovrummet. Hon hade svårt att urskilja Katrines ansikte där hon stod i dörren och försökte vänja ögonen vid det mörka sovrummet som bara släppte in ljus från fönstret på andra sidan sängen.
- Varför sitter du här Katrine? undrade hon. Hur är det fatt?
Katrine hade röda ögon och fuktiga kinder och hon försökte säga något med gråtbruten röst. Väninnan sjönk ner i sängen bredvid henne och studerade henne. Hon tog Katrines hand i sin och fäste hennes hår bakom örat så att hon bättre skulle kunna se ansiktet.
- Handlar det om kärleken igen? frågade väninnan.
Katrine snyftade och torkade den snörvlande näsan med handflatan. Hon vände ansiktet mot väninnan och tittade henne i ögonen. Det var hennes äldsta vän, som hon visste att hon kunde lita på och som alltid hade ställt upp.
- Ja, svarade Katrine. Det blir så jobbigt när jag träffar dig nuförtiden för du verkar ha det så bra. Jag önskar att jag också kunde hitta någon som jag kunde bli kär i och tycka om och kanske älska.
- Mm, jag förstår det, svarade väninnan.
- Men jag kan inte sluta tänka på honom, fortsatte Katrine.
- Men det är hur många år sen som helst nu Katrine! avbröt väninnan bestämt. Du måste komma över det! Du kan inte leva i det förgångna! Det där hände på mellanstadiet!
Katrine tittade på väninnan. Väninnan tittade på Katrine.
- Jag vet. Det är så dumt. Men jag försöker att komma över det, men det går inte. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag går bara och hoppas att han ska dyka upp igen från någonstans och att vi ska bli tillsammans igen, att han ska komma och rädda…
- Men du kommer förmodligen inte ens att känna igen honom! konstaterade väninnan. Det är ju evigheter sedan! Han kan ha förändrats jättemycket och se helt annorlunda ut ju.
- Jo, förmodligen, fortsatte Katrine. Men hur som helst så var det den underbaraste sommaren jag har varit med om! Jag tror aldrig att jag kommer över honom, han var som gjord för mig ju.
Väninnan log och öppnade lådan i nattduksbordet. Hon stack ner handen men behövde inte leta länge förrän hon fann det hon sökte.
- Här, det här brukar hjälpa mig, sa hon och räckte chokladbiten till Katrine.

De öppnade sovrumsdörren och klev ut i det betydligt ljusare vardagsrummet. Musiken stod på högsta volym och det låg burkar och flaskor lite överallt. Gästerna var fullt upptagna med att blanda drinkar i köket och att spela ölspel i vardagsrummet. Pölar av utspilld alkohol gjorde att vardagsrummet såg ut som ett oljigt bilverkstadsgolv. I badkaret fann väninnan en halvt medvetslös kille med nerspydda kläder. Hon stegade ut i köket, tog sin nyblivna sambo i armen och ledde honom in i badrummet.
- Det ser inte så bra ut, sa han.
- Det gör det verkligen inte, sa hon.

Katrine vandrade hemåt längs trottoaren. Kläderna kändes tunnare än på vägen dit. Vinden piskade längs de gulteglade husfasaderna och slet i buskarna vid parken. En kråkfågel gömd någonstans kraxade som i en skräckfilm medan löven föll och virvlade bort. Hon lämnade trottoaren bakom sig och stegade in på grusgången i parken. Fotstegen, kraxandet och vindens vinande var det enda som hördes. Hon höjde blicken upp från gruset. Hon höjde blicken upp mot det som stod framför henne. Höga ståtliga grenverk som sträckte sig upp mot nattsvartheten samtidigt som de svajade i vindbyarna. Vinden avtog för ett ögonblick. Grenverket slutade att gunga. Buskarna runt omkring henne blev tysta och kråkfågeln hördes inte längre. Som i en tillfällig vindstillhet, tyst och stilla, i parken mellan tegelhusen, föll trädets sista löv. Det dalade ner genom luften, ner längs grenarna, längs stammen och ner mot Katrine. Hon fångade det i sin vitfrusna hand. Vinden tilltog igen. Hon tittade uppåt mot himlen. Mot de vita molnen som gungade fram längs det stormande himmelshavet såg hon konturerna av de mäktiga träden. De nakna ekarna gungade i natten i takt med de knappt synliga molnen och vinden. Hon tittade på lövet i sin hand. Det var som en färgexplosion där det låg. Hon stoppade det i ytterfickan. Hon gick fram till eken och kände på dess skrovliga bark, kände fukten och frusenheten där inifrån trädets övervintrande stam. Hon letade längs den grågröna ytan och fastnade med ögonen. Hon drog handen däröver. Hennes ögon vattenfylldes. Hon smekte ytan och det blev översvämning i ögonen. Hon kunde inte hålla tillbaka det.

I en säng inte långt därifrån låg Andreas och sov. Han hade gått hem tidigare på kvällen, när allas alkoholförtäring blev honom nog. Utanför hans fönster, över hustaken, kunde han skymta några nakna ekar. Hans ögon hade dock för länge sedan slutits och hans hjärna vandrat in i drömmarnas värld. Där vajade också några ekar i vinden, men det var inte höst och kallt. Det var sommar och glass och salta bad. I parken under en av ekarna satt han, med gröngräset mot de bara fötterna. Sin hand hade han i en vacker flickas hand. Han var störtkär så att det gjorde ont i hela kroppen. Hans kropp spratt till och han kände pirret i magen. Han tittade på henne och han blev varm som ett solarium inuti. Han förde sitt huvud mot hennes och hon förde sitt mot honom. De kysste varandra så att all trafik på gatorna runt parken blev tyst, människor stannade till och höll andan, fåglarna glömde att flaxa med vingarna och föll till marken med en duns, hela staden höll andan och där satt de med sina läppar mot varandra. Det var den flickan han längtade efter när tårarna föll.

De reste sig upp och han tog fram en liten kniv ur shortsfickan. I stammen på eken som de nyss hade lutat ryggen mot rispade de tillsammans. Ett A. Ett hjärta. Ett K.

Kommentera / läs alla

---

De nakna ekarna, del 3

02.10.2007 kl 19.26

Novell i fyra delar. Tredje delen.

Det var presentöppningsdags på inflyttningsfesten hemma hos det unga paret. Alla satt bänkade i vardagsrummet medan någon stängde av radion. Katrine som hade kommit näst sist hade hittat en plats i ena hörnet av rummet, nertryckt i en vit soffa designad för tre. Ikväll rymdes de sju. Andreas, som hade kommit allra sist, hade blivit placerad av sin barndomskompis i andra änden av rummet, på en fotpall. Alla i rummet hade sina blickar riktade mot det nyinflyttade paret som stod i mitten och öppnade inflyttningspresenter. De tog det lugnt och metodiskt, öppnade paketen ett i taget och analyserade innehållen noga innan de gick vidare till nästa. Stora vinglas, två likadana morgonrockar, ett fotoalbum att fylla med bilder, en bok om hur man lyckas i parförhållanden och en rad andra saker som gäster brukar tycka att nyinflyttade behöver kom fram bland presentpappren.

Katrine vred på sig och svettades lite om händerna när hon insåg att det var hennes present som var på väg att öppnas.
- Tycker ni om tragiska kärleksfilmer? frågade hon ängsligt när de stod med DVD-fodralet i handen. Ja, jag vet att du gör det, sa hon till sin väninna, men jag var inte säker på om han gör det, tillade hon om väninnans pojkvän. Dessutom kanske det inte är den bästa presenten åt några som precis har blivit sambos, urskuldade hon sig.
Pojkvännen log smått generat när han tittade på fodralet och på Katrine och valde att inte svara.
- Jag ska nog få honom att se på det här, som omväxling till hans vanliga actionsmörja, sa väninnan och log uppmanande mot sin partner. Vi anade nästan att det skulle bli något sånt här från en obotlig romantiker som du, skrattade hon medan pojkvännen greppade efter ett kuvert på soffbordet.
De öppnade gemensamt kuvertet och läste noga på kortet däri.
- Det är ju underbart! utropade han. Nu slipper jag betala för att bjuda min flickvän på middag! förklarade han och förklaringen avlöstes av ett skratt.
- Gud vad mysigt! smålog hon och tittade tackande på Andreas.
Katrine tittade också på Andreas. Andreas såg inte vem som tittade på honom. Han såg mest lite malplacerad ut där han satt på fotpallen och såg förlägen ut.

- Hur går det med depressionen? viskfrågade den manliga hälften av det nyinflyttade paret lite senare under kvällen, när han och Andreas hamnade bredvid varandra och ingen annan var i närheten.
Andreas sneglade ut genom fönstret, tvekade något på svaret. Molnen flöt förbi som stora vita skepp på ett stormigt hav där uppe på den höstmörka himlen. Regnet smattrade mot rutan och bildade små bäckar som letade sin väg ner mot fönsterblecket. Han tittade på sin vän som iakttog honom med sina leende ögon, väntandes på ett svar.
- Det går bättre, svarade Andreas, mycket bättre. Jag har bestämt mig för att klara av den och det känns som att jag är på rätt väg.
- Skönt att höra. Jag blev nästan lite orolig när du var tvungen att flytta efter det där med dina föräldrar, sa vännen med oroväckta ögonbryn, jag var lite rädd att du skulle få det ännu jobbigare, du vet, ny stad, nya människor, och bara en förälder som kan stötta.
- Det var lite jobbigt i början, svarade Andreas, men nu går det bättre. Jag jobbar på det än.
- Bra! Det känns riktigt skönt att höra, svarade vännen och ögonen log igen. Det känns roligt att du är tillbaka i stan Andreas! Jag har saknat dig ska du veta!

Kommentera / läs alla

---