De nakna ekarna, del 4

Novell i fyra delar. Fjärde delen.

Väninnan hittade Katrine sittandes på sängen i sovrummet. Hon hade svårt att urskilja Katrines ansikte där hon stod i dörren och försökte vänja ögonen vid det mörka sovrummet som bara släppte in ljus från fönstret på andra sidan sängen.
– Varför sitter du här Katrine? undrade hon. Hur är det fatt?
Katrine hade röda ögon och fuktiga kinder och hon försökte säga något med gråtbruten röst. Väninnan sjönk ner i sängen bredvid henne och studerade henne. Hon tog Katrines hand i sin och fäste hennes hår bakom örat så att hon bättre skulle kunna se ansiktet.
– Handlar det om kärleken igen? frågade väninnan.
Katrine snyftade och torkade den snörvlande näsan med handflatan. Hon vände ansiktet mot väninnan och tittade henne i ögonen. Det var hennes äldsta vän, som hon visste att hon kunde lita på och som alltid hade ställt upp.
– Ja, svarade Katrine. Det blir så jobbigt när jag träffar dig nuförtiden för du verkar ha det så bra. Jag önskar att jag också kunde hitta någon som jag kunde bli kär i och tycka om och kanske älska.
– Mm, jag förstår det, svarade väninnan.
– Men jag kan inte sluta tänka på honom, fortsatte Katrine.
– Men det är hur många år sen som helst nu Katrine! avbröt väninnan bestämt. Du måste komma över det! Du kan inte leva i det förgångna! Det där hände på mellanstadiet!
Katrine tittade på väninnan. Väninnan tittade på Katrine.
– Jag vet. Det är så dumt. Men jag försöker att komma över det, men det går inte. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag går bara och hoppas att han ska dyka upp igen från någonstans och att vi ska bli tillsammans igen, att han ska komma och rädda…
– Men du kommer förmodligen inte ens att känna igen honom! konstaterade väninnan. Det är ju evigheter sedan! Han kan ha förändrats jättemycket och se helt annorlunda ut ju.
– Jo, förmodligen, fortsatte Katrine. Men hur som helst så var det den underbaraste sommaren jag har varit med om! Jag tror aldrig att jag kommer över honom, han var som gjord för mig ju.
Väninnan log och öppnade lådan i nattduksbordet. Hon stack ner handen men behövde inte leta länge förrän hon fann det hon sökte.
– Här, det här brukar hjälpa mig, sa hon och räckte chokladbiten till Katrine.

De öppnade sovrumsdörren och klev ut i det betydligt ljusare vardagsrummet. Musiken stod på högsta volym och det låg burkar och flaskor lite överallt. Gästerna var fullt upptagna med att blanda drinkar i köket och att spela ölspel i vardagsrummet. Pölar av utspilld alkohol gjorde att vardagsrummet såg ut som ett oljigt bilverkstadsgolv. I badkaret fann väninnan en halvt medvetslös kille med nerspydda kläder. Hon stegade ut i köket, tog sin nyblivna sambo i armen och ledde honom in i badrummet.
– Det ser inte så bra ut, sa han.
– Det gör det verkligen inte, sa hon.

Katrine vandrade hemåt längs trottoaren. Kläderna kändes tunnare än på vägen dit. Vinden piskade längs de gulteglade husfasaderna och slet i buskarna vid parken. En kråkfågel gömd någonstans kraxade som i en skräckfilm medan löven föll och virvlade bort. Hon lämnade trottoaren bakom sig och stegade in på grusgången i parken. Fotstegen, kraxandet och vindens vinande var det enda som hördes. Hon höjde blicken upp från gruset. Hon höjde blicken upp mot det som stod framför henne. Höga ståtliga grenverk som sträckte sig upp mot nattsvartheten samtidigt som de svajade i vindbyarna. Vinden avtog för ett ögonblick. Grenverket slutade att gunga. Buskarna runt omkring henne blev tysta och kråkfågeln hördes inte längre. Som i en tillfällig vindstillhet, tyst och stilla, i parken mellan tegelhusen, föll trädets sista löv. Det dalade ner genom luften, ner längs grenarna, längs stammen och ner mot Katrine. Hon fångade det i sin vitfrusna hand. Vinden tilltog igen. Hon tittade uppåt mot himlen. Mot de vita molnen som gungade fram längs det stormande himmelshavet såg hon konturerna av de mäktiga träden. De nakna ekarna gungade i natten i takt med de knappt synliga molnen och vinden. Hon tittade på lövet i sin hand. Det var som en färgexplosion där det låg. Hon stoppade det i ytterfickan. Hon gick fram till eken och kände på dess skrovliga bark, kände fukten och frusenheten där inifrån trädets övervintrande stam. Hon letade längs den grågröna ytan och fastnade med ögonen. Hon drog handen däröver. Hennes ögon vattenfylldes. Hon smekte ytan och det blev översvämning i ögonen. Hon kunde inte hålla tillbaka det.

I en säng inte långt därifrån låg Andreas och sov. Han hade gått hem tidigare på kvällen, när allas alkoholförtäring blev honom nog. Utanför hans fönster, över hustaken, kunde han skymta några nakna ekar. Hans ögon hade dock för länge sedan slutits och hans hjärna vandrat in i drömmarnas värld. Där vajade också några ekar i vinden, men det var inte höst och kallt. Det var sommar och glass och salta bad. I parken under en av ekarna satt han, med gröngräset mot de bara fötterna. Sin hand hade han i en vacker flickas hand. Han var störtkär så att det gjorde ont i hela kroppen. Hans kropp spratt till och han kände pirret i magen. Han tittade på henne och han blev varm som ett solarium inuti. Han förde sitt huvud mot hennes och hon förde sitt mot honom. De kysste varandra så att all trafik på gatorna runt parken blev tyst, människor stannade till och höll andan, fåglarna glömde att flaxa med vingarna och föll till marken med en duns, hela staden höll andan och där satt de med sina läppar mot varandra. Det var den flickan han längtade efter när tårarna föll.

De reste sig upp och han tog fram en liten kniv ur shortsfickan. I stammen på eken som de nyss hade lutat ryggen mot rispade de tillsammans. Ett A. Ett hjärta. Ett K.

4 kommentarer

  1. Tänk att lilla jag bidrog med en liten del av tandeidén till denna fina novell =) (Skojar bara, det är din skapelse o din ära )

  2. Alexandra

    Det gjorde ju nästan ont att läsa den, på ett behagligt sätt. Man ska ju känna något när man läser, och du har lyckats förmedla känsla. :)

  3. Tusen tack :) Har nästan själv glömt vad den handlar om så här 4 år senare :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *