23.11.2007
kl 09.52
Vi var på studiebesök i en av Sveriges nyhetshögborgar. På Mäster Samuelsgatan, Stockholms längsta tvärgata där allt verkar finnas, ligger Svenska Dagbladets hus, eller Mediehuset SvD som de själva vill kalla sig.
Ett besök i en av tredje maktens lokaler, inte så omtumlande som jag hade föreställt mig.
När vi kliver in genom dörrarna på redaktionen slår ett sorl av röster emot mina öron.
- Kolla teven!
- Jag har världens story här!
- Vem tar artikeln om bombexplosionen!?
- Stoppa pressarna!!!!
Nja. Kanske inte riktigt ändå.
I verkligheten är Svenska Dagbladets redaktion inrymt i en modernt och sobert färglagd lokal. Trägolv på vilket klackar skapar ett rungande eko genom kontorlandskapet. Små avdelningar utmarkerade med stilrena banderoller. Kultur, sport, grafik, foto, utrikes. Små inkapslade rum där skrivare och kopiatorer står placerade för att inte störa de arbetande journalisterna.
För så tyst är det på redaktionen, så tyst att man måste placera skrivare och kopiatorer i separata utrymmen. Inga människor som skriker och inga som springer. Allt går lugnt och metodiskt tillväga. Varje journalist vid sin dator, djupt koncentrerad på sitt eget arbete.
Vår guide, informationschefen, är också lugn och metodisk när han tar med oss på rundvandring längs redaktionens ytterkanter. Därefter placerar han oss i ett litet konferensrum, med utblick mot redaktionen genom stora fönster. Han startar powerpoint-presentationen och ger oss en presentation av mediehusets verksamhet.
Sedan kommer en ledarskribent in och berättar vad man gör som ledarskribent. Sitter i kontorsstolen och tänker eller besöker tillställningar och äter snittar verkar det som, sedan skriver man ner sina tankar och publicerar. Verkar vara ett trevligt jobb, men antar att det inte ligger på arbetsförmedlingens lista över “heta jobb”. Å andra sidan gör inte några andra journalistjobb det heller.
En eloge till SvD för deras trevliga bemötande av studiebesökare. Nu kommer jag läsa SvD varje dag framöver.
VN:F [1.8.1_1037]
20.11.2007
kl 10.21
Min kära C har åkt iväg på semester till fjärran land. Kvar sitter jag i internatsdramatikens efterdyningar. I natt hängde kylskapsinnehållet i en påse utanför fönstret.
Om att göra saker för sin egen skull eller att göra dem för att man måste vilja. Journalistik är roligt men skidåkning och badning likaså.
Vi är många som är fördömda att alltid vilja vara där vi inte är. Gräset är för oss alltid grönare någon annanstans. I praktiken är det ett stort dilemma eftersom vi alltid måste resa vidare, alltid göra något nytt. Hur mycket vi än trivs på den plats vi befinner oss längtar vi ändå till en plats som kan erbjuda mer.
Jag trivs egentligen på utbildningen här men ibland halkar jag in på tankar att det kanske inte är så här jag vill ha det. Ett skitigt kök på ett gammalt internat ute i skogen. Långt till city men inte tillräckligt för att det ska vara orörd natur. Att läsa böcker istället för att sitta på en sten och titta ut över havet. Att anstränga sig och plugga för att komma någonvart i samhället men samtidigt bara vilja mysa i soffan med flickan C.
När C åker till fjärran land på semester längtar jag också bort. Hon är värd varenda minut av semester och det är inte för att hon åker bort som jag inte ska vara sämre. Förresten behöver man inte heller förtjäna sin semester eller vara värd den. Det borde vara en rättighet och även skyldighet gentemot sig själv att göra det man vill.
Det är för att det väcker en längtan inom mig att få göra något som inte är förknippat med måsten och arbete och vardagsliv som jag längtar bort. Att ägna tiden åt sig själv och inte behöva ägna den åt sig själv på det viset som krävs för att man måste presentera sig på arbetsmarknaden som en bra produkt.
Ägnar man tiden åt saker som man tycker är roliga borde man bli en bra produkt i vilket fall, eftersom man blir en lyckligare människa. Och lyckliga människor borde vara efterfrågade på arbetsmarknaden eftersom de har kraft att jobba så mycket mer.
I en perfekt värld borde det fungera så.
I vår värld kan man inte ens försöka kompromissa och göra halvt vad arbetsmarknaden vill och halvt vad man själv vill. Får frilansjournalister någon pension när de har arbetat färdigt?
På folkhögskolans internat skiner köksgolvet återigen och toaletterna luktar inte längre utedass. Rektorns inhyrda städpatrull har sopat upp efter de slarviga eleverna. Två elever har dessutom blivit utkastade från skolan och internatet efter turer som jag inte på långa vägar har full information för att återge. Det handlar om två personer som misstänks ha brutit mot skolans regler.
Tidigare hängde mina kylvaror utanför mitt fönster i en plastpåse, men nu är de tillbaka i kylen efter att städpatrullen har skrubbat varenda hylla där. Hädanefter är det ordning och reda som gäller på internatet. Personalen bevakar. En sund student på ett sunt internat.
I ett av rummen sitter en student och längtar bort till härliga dagar. Men i praktiken finner han sig i att man måste studera för att komma någonvart här i samhället. Skidbackar och sandstränder får vänta. Frågan är bara hur länge. När får man tid att göra det man själv vill? Att studera och jobba är något man måste vilja för att överleva. Även om det emellanåt är väldigt kul med journalistik också.
VN:F [1.8.1_1037]
13.11.2007
kl 15.11
Rektorn har beställt en städpatrull. Den ska städa upp efter oss på vårt internat. Möjligen kan den städa upp gamla matrester och odiskad disk, men attityder rår den nog inte på.
Om konsten att diska och städa. Hur det hänger ihop med oansvariga människor.
Diskbergen växer ibland utan att någon vill kännas vid dem och under höstlovet har det krossats glas och använts alkohol och droger på skolans internat. Det slarvas med städningen och ingen tömmer sophinken eller komposthinken. Det luktar och det kladdar, saknas rena tallrikar och stjäls mat. På måndag kommer ett städbolag för att städa upp efter oss.
Det är lite pinsamt att skolan ska behöva hyra in ett städbolag för att städa upp efter sina elever. Jag tycker att alla borde ta ansvar för sin egen disk och för att hålla rent efter sig, men uppenbarligen är inte alla av den uppfattningen. Rektorn står på de renligas sida. Några internatstudenter har hotat med att flytta för att det är äckligt på internatet. Rektorn säger att det inte är de renliga som ska flytta, utan de som inte städar efter sig.
Alla funderar kring vem det är som skräpar ner och inte diskar efter sig. Ledningsgruppen på skolan säger sig veta en del och har pratat med dem. Vi har satt hänglås på vårt kylskåp. På måndag måste vi dock tömma det medan städbolaget röjer upp bland smutsgrisarnas skit.
Och så var det det här med alkoholen och drogerna. Skolan drivs av IOGT-NTO och ska vara helt fri från droger, inklusive alkohol. Lärare och elever är medvetna om detta innan de börjar arbeta och studera här. Därför förvånas jag över att vissa människor tydligen inte respekterar detta. Faktum är att människor som tidigare har haft alkohol- eller drogproblem bor och arbetar på skolan. De behöver en frizon där droger inte förekommer. Att som student välja att gå på just den här skolan när man är medveten om detta är respektlöst.
Själv skulle jag aldrig få för mig att bryta mot de reglerna. Det finns hur många folkhögskolor som helst där man får dricka alkohol, varför välja just denna om man behöver dricka på skolan?
Jag undrar hur de personer som skitar ner eller bryter mot drogförbudet tänker. I mina ögon handlar det om djup brist på respekt för sina medmänniskor. Jag frågar mig hur de föreställer sig världen om de anser att de själva inte behöver ta något ansvar eller visa respekt mot sin omgivning. Det är skrämmande att de bor i samma hus som mig.
VN:F [1.8.1_1037]
06.11.2007
kl 21.41
Jag följer vägskyltarna som pekar åt det håll dit den blivande journalisten bör gå. Jag har fått praktikplats inför våren och blivit publicerad ett antal gånger. Men låt mig ta det i kronologisk ordning.
Det handlar om mina små steg framåt, mot journalistyrket.
Mitt veckolånga höstlov har varit ytterst välbehövligt. När hösten har trängt in i farstun och tröttheten ligger på kökssoffan, det är då vi alla som pluggar behöver ett uppfriskande höstlov. Mitt höstlov tillbringade jag i sällskap med den förtjusande fröken C, även känd som flickvän. Hennes sällskap förgyllde min tillvaro så till den milda grad att jag fick lite extra energi inför de sex sista veckorna på höstterminen.
Före höstlovet var det en sliten och trött människa utan engagemang som stapplade omkring i herrgårdsparken vid skolan. Varken choklad eller c-vitaminer fick honom att röra på mungiporna. Kampen om mungiporna vann istället ovan nämnda förtjusande C.
Och nu, efter höstlovet, har jag som sagt fått praktikplats. Det gör så klart livet än mer uthärdligt, att vara kvitt detta bekymmer att hitta praktikplats. På tidningen Folket i bild, där Jan Guillou en gång i tiden avslöjade IB-affären och hamnade i fängelse. Av den anledningen går jag också och drar lite på att tala om för mina lärare vilken praktikplats jag har fått. Jag antar att de är restriktiva med praktikplatser som leder till fängelse.
Nåja, jag ska inte hamna i fängelse.
Istället kommer vi fram till det där med publiceringen. Jag har blivit publicerad ett antal gånger och det klingar av framgång i dina öron. Nu hör det dock till sanningen att det är jag själv som har publicerat mina artiklar. Man får nämligen göra det på Sourze, nättidningen som skrivs av läsarna. Och den möjligheten grep jag tag i och mina texter har blivit lästa några hundra gånger var.
Inte fy skam för en simpel student som strävar efter att bli arbetssökande på en av Sveriges svåraste arbetsmarknader.
VN:F [1.8.1_1037]
Patrik Pettersson
glädje
ångest
hat