Deras värld

12.12.2007 kl 19.51

Jag har bott i närheten av Stockholm i fyra månader. Efter fyra månader i Umeå hade jag hunnit med att skildra staden säkert hundra gånger. Stockholm har sluppit lindrigt undan.

Det är dags för en Stockholmsskildring av det krassa slaget.

Många stockholmare har en karta på kylskåpet. Det är en karta över den värld de lever i. Den sträcker sig längs linjer i tre färger mellan platser som Farsta, Alvik och Norsborg. Där slutar världen. Vad som tar vid vet de inte.

De vet vilken färg man ska välja när man ska till Odenplan och vilken man tar när man ska till Gullmarsplan. De följer färgen, kliver på och kliver av, förflyttade till en annan plats i sin värld.

Deras värld är linjär. Platserna de känner till ligger på rad. Åker man förbi Hötorget hamnar man till Rådmansgatan. Hötorget kommer alltså före Rådmansgatan. Eller efter, beroende på var i världen de har sin bostad. Alla platser är placerade på rad efter varandra. Frågar man var de bor, svarar de att de bor på röd, grön eller blå linje.

I tunnelbanetunnlarna kan man se samma karta som de har på sina kylskåp. Linjerna är raka och avståndet mellan stationerna är jämnt fördelat. Man kan lätt räkna ut hur man tar sig från en plats till en annan på kartan.

Med hjälp av tågen som trafikerar linjerna kan man transportera sig överallt i världen. Tågspåren sträcker sig som civilisationens tentakler ut mot ytterkanterna. Österut, där jag bor, finns dock inga tunnelbanespår. Där består tentaklerna av dieselstinkande bussar som plockar upp och sätter av människor på platser som inte finns med på den förenklade linjekartan. För den som stirrar sig blind på kartan är det tveksamt om platserna ens existerar.

Här lever de, människorna, stockholmarna. De kan leva hela liv utan att förstå vad som finns bortom ändstationerna, där SL-kortet inte gäller. Det är därför de kallar Göteborg för landet och undrar om skåningar också pratar stockholmska egentligen, när de inte gör sig till.

Jag är inte stockholmare men jag bor här tillfälligt. Jag vet vad som finns utanför linjekartan. Det känns som att jag har genomskådat det de tror på och det känns som att de också borde göra det. Men kanske vill de inte. Den riktiga världen, den som inte går att reducera till en linjekarta, är mycket mer komplex och svårhanterlig.

Ibland är det skönt med en värld som består av linjer i tre färger, en överskådlig värld med begränsad omfattning. Tyvärr rymmer den inte älvar och dalar och måsskrik och sandstränder. På vilken linje skulle de få plats?

Kommentera / läs alla

---

Ett dilemma har dykt upp

09.12.2007 kl 00.50

Ett dilemma har dykt upp. Som framtida journalist gäller det att låta alla komma till tals i journalistiken och inte döma någon. Som journalist förväntas man vara opartisk och inte stå på någons sida.

I verkligheten står jag på någons sida i många situationer och emellanåt avslöjar jag på vems här på bloggen. Som framtida journalist kan min trovärdighet ifrågasättas. Hur ska man bevisa att ens privata åsikter inte påverkar arbetet?

Det handlar om förhållandet mellan det privata och det offentliga, mellan åsikter och objektivitet.

Det är ett dilemma att journalister har åsikter. All journalistik bygger på journalisternas trovärdighet. Är journalisten inte trovärdig faller läsarnas/lyssnarnas/tittarnas förtroende för det journalisten förmedlar. De flesta som läser en dagstidning vill ha information, inte åsikter.

Men alla journalister har åsikter, det är ingen hemlighet. Återstår bara för journalisten att bevisa att de åsikter man bär på inte påverkar det arbete man utför.

Å andra sidan finns det de som hävdar att det är journalistens arbetsuppgift att belysa orättvisor i samhället, att lyfta fram de svagas röst och sätta dit de som fifflar. En journalist utan åsikter kan aldrig göra det. Vad är en orättvisa till exempel? Det är en privat uppfattning som bygger på en åsikt. Vilken tur i så fall att alla journalister verkligen har åsikter.

Vad man som journalist inte kan göra är att propagera privat för något, medan man som journalist försöker propagera för något helt annat. Då faller trovärdigheten snabbt. Som privatperson kan man inte förespråka rasism för att som journalist försöka motverka den. Dock är det uppenbarligen tillåtet som journalist att motverka rasism.

Å andra sidan kan man inte som privatperson förespråka höjd skatt och som journalist göra detsamma. Då är det inte journalistik utan politik. Men varför är det okej att som journalist försöka motverka rasism men inte att försöka höja skatten?

Dilemmat för mig består i att jag har en blogg där jag skriver vad jag tycker. Som blivande journalist kan det komma i konflikt med mina arbetsuppgifter. Låt säga att jag har skrivit något förkastligt om en person på min blogg och att jag i framtiden ska skriva ett reportage om en konflikt där denna person utgör ena parten. Då är min trovärdighet vad gäller objektivitet ifrågasatt.

Det är ett problem för journalister. Å ena sidan måste man vara väldigt samhällsengagerad för att hitta bra ämnen att skriva om. Å andra sidan får man inte vara så engagerad att man väljer sida. Dock väljer alla sida, även journalister, medvetet eller omedvetet. Journalister tänker precis som vanliga människor.

Upp till läsaren att granska vad som tar mest plats i journalistiken - åsikter eller objektivitet. I vilket fall gör jag inget anspråk på att vara journalist här i min blogg, till skillnad från de reportage jag skriver i min roll som framtida journalist.

Kommentera / läs alla

---