31.1.2008
kl 19.49
Uppdraget på reportagekursen var att skriva en krönika. Och här är den.
På bussarna som kör runt i vårt land sitter människor med gratistidningar i sina händer. Gratistidningarna är fulla av kortfattade nyheter som ger korta inblickar i vad som händer i världen. Det är i gratistidningarna människorna blir informerade om vad som händer. Att läsa en dagstidning tar för lång tid.
Medan gratistidningsläsarna åker runt på bussar sitter tusentals, framför allt unga, människor i skolbänken. De pluggar media och journalistik. På 13 högskolor, 56 folkhögskolor, ett stort antal privata skolor och på gymnasierna. Om ett tag är de färdiga med sina utbildningar och kommer att hamna på en av landets hårdaste arbetsmarknader.
Kampen om att bli sedd och hörd hårdnar. Journalister och mediebolag tvingas ta till billiga knep för att väcka uppmärksamhet och locka konsumenter. När färre har tid att läsa dagstidningen hemma vid köksbordet får man flytta produkten till platser där människor har tid att läsa, som på bussarna. I aptitlig förpackning serveras världen i lagom små doser, lagom att svälja mellan hållplatserna.
Men medan människorna skumpar gatan fram med tidningen i handen, och medan journalisterna gör allt för att synas och höras, försvinner en av journalismens främsta uppgifter undan för undan, nämligen att få världen att hänga ihop för sina läsare.
Kanske reagerar någon där på bussen över att man inte längre förstår sig på världen. Man vet att människor lever knapert i Indien och att en t-shirt kostar 79 kronor på H&M. Det vet man för att man har läst det.
Men vad läsaren inte längre förstår är att människor i Indien lever knapert just därför att t-shirten på H&M kostar 79 kronor. För att vi ska få billiga kläder måste någon slita med låg lön. Det finns det ingen kortfattad nyhet som förklarar.
Och medan bussresenären reagerar över sin okunskap om världen, sitter den nyutbildade journalisten och funderar över ungefär samma sak. På sin nya arbetsplats, där man skriver kortfattade nyheter för att nå läsarna, märker journalisten att man inte längre försöker förklara hur de olika nyheterna hänger ihop. I tidningen blir det inget samband mellan Indien och H&M, de fungerar som två olika världar.
I verkligheten är det samma värld, men oftast finns det ingen tid att utröna hur de stora sammanhangen ser ut.
Gårdagens journalister blev just det, journalister, för att de var intresserade av samhällsfrågor. Idag blir man journalist för att man vill synas i media. Och kampen är hård och tar mycket energi, så när ska man orka engagera sig i samhällsfrågorna?
Det är journalisterna som förmedlar bilden av världen till folket. Det är genom det man läser i tidningar och ser på teve som man bildar sin världsbild. Men om de som ska förmedla bilden av världen inte är intresserade av samhällsfrågor och orkar förstå sammanhangen, då undrar jag hur läsarna och tittarna ska kunna förstå sig på samhällsfrågorna.
Och än mindre påverka. För att kunna påverka måste man veta hur saker hänger ihop.
Men på bussen är det dags att kliva av. Kvar på sätet ligger en hopvikt gratistidning, imorgon är det en ny upplaga, med nya utdrag ur verkligheten. Och på redaktionen sitter journalisten och knappar på sitt tangentbord tills fingrarna svider. Vem hinner fundera över sammanhang när artikeln om senaste modet måste vara färdig om åtta minuter?
VN:F [1.8.1_1037]
23.1.2008
kl 20.40
Jag undrar varför det finns människor som inte tror på att de kan påverka och förändra.
Jag undrar varför det finns människor som inte ser att de lever i ett samhälle, ett demokratiskt sådant, där det är deras eget ansvar att leda utvecklingen åt det håll de önskar.
Jag undrar varför det finns många människor som tror att samhället är något som har en egen vilja. Det är ju människor själva som skapar samhället och bestämmer åt vilket håll utvecklingen ska gå.
Det är inte politiker, inte företagare och inte någon annan som bestämmer hur samhället ska se ut. Det är vi, samhällsmedborgarna, som har makten. Genom att rösta, genom att handla, genom att placera pengar.
Kanske bryr sig människor mindre om att påverka, eller så är världen för komplicerad för att kunna göra det. Det är som att det är något annat än människor som styr världen nuförtiden. Och de flesta verkar acceptera att det är så.
Vi hade temadag om miljön på folkhögskolan igår. En elev frågade vem som har ansvar för att stoppa klimatförändringarna. Jag själv påstår inte att jag vet allt och kan allt. Jag dumförklarar dessutom sällan människor. Däremot, när någon frågar vem som har ansvar för världens överlevnad, kan jag inte låta bli. Människor som ställer sådana frågor saknar grundläggande kunskap om hur samhället fungerar. Var gick det snett om människor inte längre förstår att det är de själva, tillsammans med andra, som bestämmer över och har ansvar för världen?
Ibland får jag känslan av att det inte är någon som bryr sig, att världen får utvecklas åt vilket håll den vill, utan att vi reagerar. Hur kan det vara så att vi i Sverige ska kunna köpa en t-shirt för en simpel hundralapp när människor som tillverkar den lever på svältgränsen? Har någon bestämt att det ska vara så? Eller har det bara blivit så? Och i så fall, varför är det så få som försöker göra något åt saken? Det är som om något annat än människor styr världen. Som om vi har tappat greppet.
VN:F [1.8.1_1037]
21.1.2008
kl 23.17
Min farfar bodde i änden av en grusväg. På sommaren cyklade jag dit, genom pollenmolnen med kliande ögon, för att hjälpa till. Längs grusvägen den sista biten hade farmor och farfar planterat blommor. De odlade och sålde blommor på sommaren. Jag kommer ihåg hur det luktade i växthuset. Men det var inte blommorna jag hjälpte till med. Jag buntade löken i knippen om fem och lade dem i lådor om tjugo. Vid två uttjänta badkar på baksidan av deras gård. Mina händer var gula och hela jag stank av lök.
Där på baksidan fanns en häst som jag red på en gång. Den var gammal och skröplig och jag kan inte minnas att det var någon äventyrlig ridtur där i hagen. Sen en dag var hästen försvunnen, antagligen död på ett eller annat sätt. Jag frågade aldrig och fick aldrig veta. Jag var liten och brydde mig kanske inte så mycket.
Nu är jag vuxen och i mitten av förra veckan dog min farfar.
Han brukade sitta i sin fåtölj bredvid soffbordet och altandörren när man kom och hälsade på. Bredvid sig hade han choklad och cigaretter. Cigaretterna fimpade han i en såndär askkopp som snurrar ner askan i lådan undertill. En dag fimpade han för gott. Chokladen fortsatte han med ett tag till men slutade när Marabou ändrade på någon ingrediens och den började smaka annorlunda.
Han var lantbrukare. En man med skit under naglarna och en påse potatis till gästerna. Han var rolig och skämtade med alla. Ironisk, alltid med glimten i ögat. Han skojade med farmor och sig själv. Och med mig. Och så var han klok.
Sista gången jag och min bror hälsade på satt han i en fåtölj utanför köket med en filt över sig. Han var smal och gammal, hårt arbete hade tagit ut sin rätt. Han sa att det skulle vara bättre att vara död. Jag förstår honom. Att sitta i en fåtölj och ha ont kan inte vara kul. Och han fick som han ville. Han somnade in.
Kvar lämnade han min farmor och en stor gård. Den gård där jag hjälpte till med löken och där jag red på en häst för första gången. Gården där vi satt på vita bänkar på gräsmattan och fikade. På gräsmattan där jag inte vågade klappa den nya, stora, svarta hunden för att den var för vild. Där levde min farfar och min farmor. Nu flyttar farmor till lägenhet och farfar begravs nästa onsdag.
VN:F [1.8.1_1037]
11.1.2008
kl 00.02
Statens Järnvägar har ett av Sveriges mest komplicerade prissystem. Det finns förstaklassbiljetter, förstaklassplusbiljetter, justnuförstaklassbiljetter,
andraklassbiljetter, andraklassöppenbiljetter, justnuandraklassbiljetter,
sistaminutenbiljetter och nattågsbiljetter. Och så har de börjat sälja tågbiljetter på auktion.
Föreställ dig samma system ombord på en buss. Bussen stannar vid en hållplats och tre passagerare kliver ombord. Första passageraren har tur eftersom det finns en justnuandraklassbiljett kvar. Hyfsat pris, ungefär som en bussresa brukar kosta.
När den andra passageraren ska köpa biljett finns inga justnuandraklassbiljetter kvar. Det finns förstaklassbiljetter och förstaklassplusbiljetter. Totalt är det femton lediga säten i bussen. Och så finns det biljett på auktion. Passageraren bjuder fem kronor och får stiga åt sidan.
Den tredje passageraren möts av samma alternativ och väljer också att köpa sin biljett på auktion. Passageraren bjuder över passagerare nummer två, tio kronor. Passagerare två bjuder femton och passagerare tre bjuder tjugo. Så fortsätter budgivningen i en kvart mellan de två och bussen blir kraftigt försenad.
När priset är uppe i samma pris som en andraklassbiljett, det vill säga något högre än man normalt är beredd att betala, väljer passagerare två att inte bjuda mer. Passagerare tre vinner budgivningen och får sin auktionsbiljett, sätter sig nöjd men betydligt fattigare på bussen som kör iväg. Kvar vid hållplatsen står passagerare två och ser bussen med de nu fjorton tomma sätena försvinna runt backkrönet.
Istället får passageraren, som inte blev någon passagerare, gå hem och starta bilen och köra hela vägen själv till resmålet. Passagerare två valde fel prisgrupp och fick inte sitta på något av de lediga sätena.
I natt kvart över fyra sitter flickan C vid sin dator och försöker vinna en tågbiljett upp till mig på auktion. Tänk om en vanlig biljett inte hade kostat 800 kronor och att man inte var tvungen att sälja de som blir över på auktion. Tänk om man istället kunde köpa den för halva priset mitt på dagen. Dessutom hade fler kunnat åka och lämna bilen hemma.
Som sagt, Statens Järnvägar har ett av Sveriges mest komplicerade prissystem.
VN:F [1.8.1_1037]
09.1.2008
kl 23.38
Det är ny termin och nya friska krafter ska välla fram ur kroppen. Och det gör de också. I slutet av hösten var det segt. Det hade varit stressigt och pressigt under terminen, mycket eget ansvar och för höga krav på mig själv. Nu ska jag fokusera mina krafter igen. Inte försöka för mycket utan vara nöjd med det jag åstadkommer. Tidsplanering, prioritering, inse att jag aldrig kommer hinna med allt jag vill och ska göra.
Nu skriver jag reportage om Träffpunkten i Helsingborg, en plats dit äldre människor som annars sitter ensamma hemma kan gå och känna att de ingår i ett sammanhang. Det är väldigt viktigt, att känna att man ingår i ett sammanhang. Det är därför jag förmodligen alltid kommer trivas bättre i Helsingborg än någon annanstans.
På söndag bär det av mot fjällen. Första besöket i fjällen någonsin. Flickan C har varnat mig att det inte ser ut som i Alperna, inga dramatiska berg, inga serpentinvägar och inget vackert väder. Synd. Men det blir nog bra i alla fall. Med C brukar det bli bra.
Och några ord om jul och nyår. Var ledig i tre veckor. Tre välbehövda utandningsveckor. Tog det lugnt och bara lugnt. Hann inte träffa så många människor jag ville träffa, men som sagt, inse begränsningar och vara nöjd med vad jag faktiskt åstadkommer är en av mina utmaningar.
VN:F [1.8.1_1037]
agnetha - det är ett stort problem att människor läser så lite, ...
Patrik Pettersson
glädje
ångest
hat