31.03.2008 23.06
Tio år sedan vi slutade nian. Återträff.
Tjugo personer i en lägenhet på Tågaborg. Fyra gamla lärare, resten elever från 9A och 9B. En del av oss sågs redan på kyrkans barntimmar, andra först på mellanstadiet. Över paj, vin och öl träffades vi igen. Stelt och upplagt för skryt tänkte jag. Avslappnat och mysigt blev det i verkligheten.
Det är så de var, de jag gick i samma klass som. Då var de så självklara, några av dem hade funnits där sedan urminnes tider. Det var så självklart att de var som de var att jag inte riktigt insåg exakt hur de var. Tio år senare förstår jag hur de var. Några har förändrats, men de flesta bara litegrann. Personligheten bär man alltid med sig och när tio år har tillfört en del livskunskap i människans liv är det lättare att se och bedöma hur andra agerar.
Inga större överraskningar. De var sysselsatta med ungefär det man hade kunnat gissa. Kanske var det så för mig också. Det kändes som att det var ett kompisgäng man träffade, inte en gammal klass. När man har gått så länge tillsammans i skolan lär man känna varandra utan och innan. Tio år kan inte tillföra så många överraskningar hos någon man känner väl.
Överraskningen för kvällen var den videofilm som ingen kom ihåg att vi hade spelat in. Korta reklamsnuttar för någon påhittad produkt. Jag var sminkad om kinderna. Mirakelsmink. Så små vi var, med pipiga röster och konstiga kläder. Så skyddad från världen man var då. Det som hände i klassrummet var en flugskit i världen men för oss var det av oerhörd vikt. Några av oss delade livsöden från kyrkans barntimmar till 9:an. Sen gick vi olika vägar men snuddar vid varandras livsbanor på en återträff i en lägenhet på Tågaborg.
Skoltiden. En tid som aldrig kommer åter. På gott och ont.
6 kommentarer »
22.03.2008 18.41
I torsdags efter ett fotouppdrag i Uppsala låg ett mejl i min inbox. När jag såg vem det var ifrån fick jag hjärtat i halsgropen. Mina armhålor började svettas och rummet snurrade litegrann. Jag satte mig ner. Andades ut. Styrde musen mot mejlet. Och klickade. Två enkla rader.
Mungiporna åkte upp till örsnibbarna och fåglarna började vårkvittra i mina öron. Hjärtat slog lyckoslag medan axlarnas börda lättade med minst femhundra kilo. En bra bit av framtiden var räddad. Jag hade fått praktik inför nästa vår. På Helsingborgs Dagblad. Där jag helst av allt vill göra praktik.
Med lyckan färsk i minnet satte jag mig på en Ybuss från Stockholm. Genom snöfallet körde vi i riktning mot Nordpolen. Nu sitter jag i en lägenhet i staden i skogen, den gamla pluggstaden. Det känns som att komma hem, men ändå inte. Gågatan är upplöjd, universitet glasifierat, bussarna nya och sportcentret utbyggt, men mitt gamla studentkomplex där jag bodde står kvar. Och kvar bor också M och D, där jag får bo. De tar hand om mig och jag är evigt tacksam för deras gästfrihet.
På måndag bär det av ner till Helsingborg för en veckas påsklov. Sen är det skola igen och snart sommar. Till hösten börjar tredje terminen av kursen på Tollare, en termin som jag nu har bestämt mig för att gå, tack vare praktiken på Helsingborgs Dagblad. Just nu känns livet lätt att leva, tack vare ett mejl. Fattas bara ett sommarjobb också.
5 kommentarer »
11.03.2008 22.48
Livet snurrar snabbare än man hinner med ibland. Det är praktik hela dagarna, i helgen som gick var flickan C på besök och helgen som kommer får jag besök av A från skogsbygderna. Helgen därefter åker jag till gamla pluggstaden Umeå och därefter bär det hem till Helsingborg.
Det handlar om nuet och framtiden och stressen däremellan.
En av de största anledningarna till att människor upplever stress är att de känner att de inte har kontroll över sina liv och sin tid. Det är därför människor som blir styrda av chefer är mer stressade än cheferna, oftast. Och det är därför människor i förorter kastar sten på brandbilar, bland annat. För att de har små möjligheter att påverka sin situation.
Jag känner mig stressad för tillfället. Upp på morgonen, till praktiken, hem från praktiken och klockan är sex. Laga mat, äta mat, sedan återstår inte många timmar innan det är dags att sova och upprepa proceduren dagen efter. Jag beundrar människor som klarar av detta år efter år. För mig är det stressande att bara ha kontroll över ett fåtal timmar på kvällen.
Naturligtvis har jag valt vad jag ska plugga och att jag ska praktisera. Jag trivs också på praktiken och med utbildningen i stort. Jag är fri att välja något annat, men jag är inte säker på att det skulle göra mig mindre stressad. Stressen uppstår samma stund som jag har gjort ett val som bestämmer vad jag ska göra av min tid. Så snart jag har bestämt mig för att plugga eller praktisera har jag också begränsat kontrollen över min tid. Beslutet medför att jag måste tillbringa ett visst antal timmar i skolan eller på praktikplatsen.
Så vad är då lösningen? För det är ganska nödvändigt att plugga och praktisera. Förmodligen att hantera stressen. Hur bra jag är på det varierar mellan olika tidsperioder och just nu är jag inte särskilt bra på det. Hur jag ska bli bra på det? Kanske leva mer i nuet. Det har jag försökt förr och det fungerar faktiskt. Men samtidigt ligger en del orosmoment och gnager där i framtiden. Sommarjobb, praktik nästa vår, arbetsmöjligheter efter utbildning.
Man måste blicka framåt för att inte tappa bort sig på vägen.
Samtidigt måste man leva i nuet för att inte bli för stressad.
Svår kombination det där.
3 kommentarer »
02.03.2008 19.01
Jag bestämde mig för att ta en runda på stan idag. Jag tittade ut genom fönstret och regnet föll över internatet. Jag letade fram mitt paraply och gick mot bussen. Halvvägs dit övergick regnandet i snöande. Jag konstaterade att:
Man använder inte paraply när det snöar.
Jag hade alltså två alternativ. Antingen fällde jag ner mitt paraply, eftersom det snöade istället för att regna, men då skulle jag bli blöt eftersom det handlade om blötsnö som föll. Eller så lät jag mitt paraply förbli uppfällt, men helt seriöst, jag har bara sett en person en enda gång använda paraply när det har snöat och det såg mycket märkligt ut.
Jag bestämde mig för att fortsätta ha paraplyet uppfällt. Det är ju trots allt inte vinter. Ingen snö på marken och inga minusgrader. Då borde det vara okej med paraply.
Den enda person som jag har sett använda paraply när det snöar var en utbytesstudent i Umeå. För den personen, som kanske inte var van vid att det snöade var och varannan dag, var det förmodligen helt logiskt att använda paraply även när det snöar. Men varför är det så ytterst få som gör det i övrigt?
Jag säger bara: våga paraplya!
3 kommentarer »
Patrik Pettersson
Hmm…var mirakelsminket din idé, mån tro?!? =0)
c: det skulle vara intressant att få reda på, men eftersom ingen verkar ha något minne så..tyvärr :)
Det låter fruktansvärt att minnet redan börjar svika.
Spännande att man inte blev inbjuden till sin egen återträff. Det hade varit trevligt att träffa alla igen.
mamma: ja, men jag är glad att det inte bara var jag som hade glömt det :)
elisabeth: jag tycker det är väldigt dålig stil att inte alla blev bjudna. det är lätt att leta upp adresser och telefonnummer om man inte vet hur man ska få tag i någon.