28.4.2008
kl 22.45
Jag har plockat påskliljor åt C. Jag vet att det är fult av mig att ta dem, de är trots allt planterade. Men de växer överallt i skoldalen och jag tog dem faktiskt från en plats där ingen skulle märka att de är borta. Hur som helst så är det för en god sak. Jag ska ju ge dem till C för att hon finns i mitt liv.
Jag ska ge dem för att det var förra sommaren vi träffades och för att det snart är sommar igen. Vi bodde ihop halva förra sommaren, i år blir det hela. Därför ska hon få dem när hon kommer till Stockholmstaden klockan sex imorgon bitti.
Då jobbade jag på hotellet. Det känns som igår. I år ska jag jobba på Systemet. De verkar trevliga de som redan jobbar där och jag ser fram emot det. Och det är på Söder. Gamla kära Söder. Där jag en gång i tiden sålde snabbmat till den brokiga skaran av Södermänniskor. Jag och C. Hon sålde också snabbmat en gång i tiden och det var där vi lärde känna varandra från början.
Nu är jag alltså tillbaka på Söder. Något kvarter längre söderut och utan C. Men hon och jag har ju mer gemensamt nu än en simpel hamburgerrestaurang. Nu har vi påskliljor gemensamt. Imorgon bitti klockan sex. Sen åker vi till Helsingfors och förlustar oss.
Jag och C. Underbara C.
VN:F [1.8.1_1037]
24.4.2008
kl 11.05
I herrgårdsdalen luktar det sommar. Vattnet i sundet nedanför skolan ligger blankstilla. Påskliljorna blommar i rabatten och utebänkarna har kommit fram.
Jag ska skriva om Kiruna, om hur snön är två meter hög och gruvberget lyser i mörkret. Om hur fjällvindarna blåser över gatorna. Men i ett klassrum i soldalen är det inte det lättaste. Varför måste Sverige vara så avlångt?
VN:F [1.8.1_1037]
23.4.2008
kl 16.56
Så rullade det in på Kiruna station och min stund var kommen. Mitt besök i Kiruna avslutat. Sex dagar i den svenska kolonin mitt ute i vildmarken. Jag klev ombord och letade upp min kupé. Nattåg söderut i 17 timmar.
Lite senare på kvällen i restaurangvagnen, efter att ha sett en ren och en örn utanför fönstret, pratade jag med en same. Vi gungade fram genom landskapet när han berättade att han hade gått i konkurs. Han var på väg söderut för att hitta nya försörjningsmetoder. Hans renar hade inte gett honom så mycket pengar att han hade klarat av att vara traditionell same. Jag erkände att jag inte visste någonting om hur det går till att vara ursprungsbefolkning i ett land som Sverige och han förklarade snällt.
Han berättade om hur praktiskt renarbete går till, varför renarna vandrar upp och ner för fjällen alltmedan årstiderna växlar. Maten finns nedanför fjällområdet och de återvänder till fjällen för att föda och lättare kunna skydda sina avkomlingar. Han berättade att man ibland får leta upp sina renar som har gått fel väg och att det är en aning frustrerande ibland. Han berättade också att man allt oftare använder lastbilar för att transportera renarna, för att effektivisera.
Efter Bastuträsk gick jag och lade mig. Somnade gott till liggvagnens snirklande ner genom Lappland. Och när jag vaknade igen var vi utanför Hudiksvall. Gott om tid för att äta frukost och borsta tänderna.
Flyget tar en och en halv timme. Tåget tar 17 och är dessutom dyrare. Men på tåget får man njuta mer av resan, om man som jag njuter av att betrakta landskapet och de små byarna genom ett tågfönster. Det blir liksom mer resa för pengarna.
VN:F [1.8.1_1037]
19.4.2008
kl 21.23
Rapport från Jukkasjärvi samt Torneträsk.
I Jukkasjärvi börjar det droppa in från taket. Renfällarna i några av rummen blir blöta. Det är sista veckan rummen är bokningsbara och ännu en vinter med norrsken över Torneälven och ishotellet är över. Isen som lånats ur älven ska återbördas och få fortsätta sin väg som vatten, ut mot Bottenviken. Byborna kan andas ut. Inga fler ishotellsturister på ett tag. Lugn och ro i byn.
Men innan hotellet har runnit ner i älven helt och hållet hann jag med ett besök. Jag fick följa med de två damerna från Kiruna. När jag stod utanför ingången var det aningen overkligt. Ishotellet har man hört talas om, det ska vara vackert och något alldeles särskilt. Och så står jag där utanför och är på väg att uppleva det där alldeles särskilda. Det är nu det händer. Kontrast mellan den blåskimrande isen och den kompaktvita snön. Rum efter rum bakom tygskynken. Mönster på andra sidan genomskinlig is och skulpturer som snurrar sig runt sängarna. Det var fantastiskt. Det är värt ett besök.
Torneträsk däremot, det är inte så turistanpassat. Det ligger åt andra hållet längs E10:an, längs järnvägen mot Narvik där malmvagnarna sakta glider längs bergssidorna. Vägen tar bilresenären genom orörd natur utan en sommarstuga i sikte. På vårkanten är parkeringsfickorna längs vägen välparkerade av bilar med släp. Det är pimpelfisket på gigantiska Torneträsk som lockar.
Snövita berg smeker himlen med sina runda toppar och framme i Björkliden, halvvägs mellan Kiruna och Narvik, kan man åka skidor på dess kroppar. Lapporten övervakar skidåkningen och när man står i Abisko känns det som att det är just där fjällvärlden börjar. I själva verket står jag mitt i den, fjällvärlden. Jag tittar på Sverigekartan och bedömer avstånd. Umeå där jag pluggade - söderut. Luleå där jag har bott på hotell - söderut. Haparanda som känns som nordligaste norr för en helsingborgare - söderut. Jokkmokk, Övertorneå, Pajala. Allt är söderut. Det enda som inte är söderut är Norge. Det som var mer norrut än allra mest norr har nu blivit mer än ett svart hål i mitt medvetande.
Jag hade gärna velat fortsätta E10:an längs malmbanan men avstånden är långa på Nordkalotten. Jag hade gärna sett Atlanten öppna sig på andra sidan fjällkedjan, sett malmen lastas på båtar för att skeppas ut över världen. Men jag får nöja mig med halvvägs och det är ändå en ordentlig resa.
Slut på rapport.
VN:F [1.8.1_1037]
16.4.2008
kl 22.52
Rapport från Sveriges nordligaste stad.
Fjällvinden drar in över gatstumparna och virvlar lätt snö ner från taken över trottoarerna. Pensionärerna med benskörheten får hålla hårt i sina rullatorer för att inte halka omkull på isen och hamna i det forsande smältvattnet. Fjälltopparna är snötäckta, vita och ståtliga i fjärran. Himlen är blå.
Och där står jag med kameran riktad mot vidderna. Mellan snöväggarna på gångbanan kommer två damer. Vi börjar prata. Jag avslöjar mitt uppdrag i staden. De berättar att de känner till tidningen jag skriver för och samtalet fortsätter en bra stund under himlen. Den ena damen bjuder sedan på te hemma hos sig och berättar om sitt förhållande till Kiruna. Hon ska snart lämna staden, står inte ut, den har förlorat sin själ, säger hon. Den andra damen, som kommer på besök i tedamens lägenhet efter en timme, är mer positiv.
Tedamen har fantastisk utsikt över fjällvidderna. När det inte är dimma kan man se ända till Kebnekaise från hennes fönster. Lite närmare ligger gruvans fyrkantiga huvudkontor. Det passerade jag i buss tidigare under dagen när jag genom en liten glugg i bergväggen åkte buss ner till flera hundra meter under marken. Genom svarta tunnlar snirklade vi oss ner till en filmsal och ett gruvmuseum. Malmens väg till havet. Enorma mängder bryts varje minut och skickas på långa järnrälsar till Östersjön eller Atlantkusten. Genom det bistra klimatet där bara renar växer.
Till på söndag är jag på plats i Sveriges nordligaste stad.
Slut på rapport.
VN:F [1.8.1_1037]
08.4.2008
kl 23.01
Det är dags denna vecka. Tryckeriet förbereder sig. De har skickat ett provtryck till redaktionen och redaktören granskar. I slutet av veckan startar pressarna på riktigt. Under början av nästa vecka skickas de ut. Till blommiga postlådor på landet, till stora postboxar i hyreshus, till vita tidningsställ på Pressbyrån och ett hem till mig. När jag öppnar månadens nummer av Folket i Bild är det på riktigt. Jag har skrivit ett reportage. På riktigt.
Min publiceringskarriär började med hemgjorda tidningar för länge sedan, innan jag ens hade lärt mig skriva. Med låtsastext och färgpennsbilder gav jag och grannen ut en tidning. Den nådde inte så långt, bara inom husets väggar. Sedan höjde jag ambitionsnivån och när vi skaffade dator hemma 1994 började jag ge ut tidningar i fem-sex exemplar. Det tog en väldig tid att skriva ut på vår trilskande bläckstråleskrivare kan jag lova. Men jag kämpade och tidningen kom ut en gång i månaden under några år.
Därefter startade jag en hemsida för hembyarna, med nyheter, bilder och intervjuer. Besökaren kunde också läsa om byarnas historia och några av historieartiklarna fick jag publicerade i det lokala reklambladet, Ödåkrabladet. Det handlar inte om några journalistiska mästerverk, men idag förstår jag varthän det bar.
Dit jag är idag. Med mitt första riktiga reportage publicerat i Folket i Bild. Nu måste jag stanna till på varje Pressbyrå jag passerar för att kolla in mitt namn. Titta och bläddra, insupa att det är jag som har skrivit och fotat. Och samtidigt undra om det är så journalister gör. Är de så egocentriska att de tittar på sitt eget namn i tidningen och blir lite varma inombords? Eller är det bara i början man gör det? Den som skriver får se…
VN:F [1.8.1_1037]
Lolo - Vad fin du är. Glad för er skull. Njut å ...
Patrik Pettersson
glädje
ångest
hat