29.07.2008 22.36
Berlin.
Jag och C har varit där. Det är en av mina favoritstäder. Det är en stad i rörelse, som byggs om, som förändras, där det känns att historian har sin gång. För sextio år sedan sönderbombad efter andra världskriget. För tjugo år sedan avspärrad i två delar. Än idag är man i färd med att sopa resterna av gamla Östberlin under mattan. Det monumentala maktpalatset har man rivit. Ersätts av en ny byggnad i gammal stil, en återuppbyggnad av det slott som stod på platsen innan östra Berlin blev en del av Sovjetunionen.
Festivalen.
Den är över. Tre dagar av trängsel och grillos på stan. Dagarna efter fylls lokaltidningen av arga insändare. För dyra toaletter, för högljutt, för skräpigt, för enoformigt, för trångt, för lite öl, för mycket öl, för utspritt, för sent. Anledningarna är många för att fatta pennan och skriva insändare. Men oavsett antalet insändare i tidningen svärmar folk på stan så helt fel kan det inte vara. Personligen uppskattar jag festivalen. Å andra sidan bor jag inte mitt i den.
Norrland.
Tre norrlänningar med E från klassen i Umeå i spetsen kom på besök. Inget planerat, han bara hörde av sig ett par dagar tidigare. Det är så man ska göra om saker ska bli av. Vi måste ses, vi måste höras, vi rings. Det händer aldrig om man inte gör det i samma stund som man tänker det. Stor eloge till E alltså, för att han tog sig ner på besök.
Kommentera »
09.07.2008 22.19
Det är ett år sedan jag och C satt på bussen hem till henne efter en utekväll på stan. Vi fnittrade och höll varandras händer. Vi hade träffats några gånger och haft djupa samtal på stranden. En gång sa hon att det var mig hon ville ha. Feg som jag var svarade jag nog inget särskilt. Några dagar gick. Plötsligt satt vi på bussen hem till henne och utanför stod N och förstod nog inte riktigt hur det hade gått till. Jag som hade sagt att det inte var något på gång mellan mig och C. Då ljög jag nog, samtidigt som jag hoppades att det skulle vara det.
Jag bor hemma hos henne över sommaren. Vi firade ettårsdag som blev halvt misslyckad. Jag jobbade hela dagen och därefter skulle vi äta på restaurang. Den var naturligtvis full och utan bordsreservation fick vi vandra staden runt efter ett vettigt alternativ. Det slutade på en enklare uteservering som vi varit på flera gånger tidigare. Inte riktigt som vi tänkt.
Men med C spelar inte det så stor roll. Vi irriterar oss på varandra emellanåt och synkroniserar inte alltid våra tankar. Men därunder vardagsirritationen och känslan av att inte alltid räcka till älskar jag henne. Jag blir ju irriterad på henne just därför. Det är bara personer som man bryr sig om som kan göra en riktigt irriterad. Andra personer kan man strunta i. Men när C säger något som knäpper på en ond tangent i mig kan jag inte strunta i det. Hon är för betydelsefull för det. Så kanske är det ett tecken på kärlek, den där irritationen. För vem retar sig inte på sin partner emellanåt? Vi gör det. Men vi sitter ändå kvar på den enkla uteserveringen för att vi vill vara nära varandra. Bakom vardagsfasaden finns något som brinner.
Ett år med C har alltså gått. C har blivit ett stort kapitel i mitt liv. Som det känns nu hoppas jag att hon blir en hel romantrilogi.
3 kommentarer »
Patrik Pettersson
Grattis till ettårsdagsfirandet!
Du är klok du min vän, det finns väl ingen som man blir så infernaliskt förbannad på som den som man verkligen bryr sig om?
För de som inte är så viktiga i ens liv orkar man ju inte hetsa upp sig över, eller hur?
Önskar er många fler irriterande år framöver! ;-D
KRAM!
Grattis på er dag! Fortsätt älska varandra och ha den irritationen som lågan som driver er kärlek framåt.
Vad fint du skriver. Grattis på er. Hoppas verkligen ni får ett fint liv tillsammans. Det spelar ingen roll om man är 25 el 50. Kärleken slår till på samma sätt. Jag vet.