30.9.2008
kl 23.06
Det hände sig i helgen när det var rummel på stan. Det händer inte så ofta att det är rummel på stan för min del, och det är få gånger det har hänt i Stockholm. Men i helgen hände det alltså.
Mitt på Götgatan låg den, en irländsk (?) krog med samma namn som mig. Den såg inbjudande ut utifrån, så vi gick in, slog oss ner och köpte öl. Och så satt vi där med vår öl och pratade. Och tittade oss lite omkring. Och lyssnade.
Och det slog oss, att bara genom att sitta där och insupa atmosfären var det som att åka ut i landet till vilken småstad som helst. Fulla 18-åringar vid bordet intill, ganska ljus belysning, opretentiös inredning med touch av Irland (?), enkel möblering med enkla bord och stolar. Och så var det musiken. Schlager blandat med europop. My Number One och Charlotte Perelli.
Och då konstaterade vi i våra huvuden att det enda som saknades för att den totala småstadskänslan skulle råda (du vet den där som finns i städer mindre än Malmö där alla känner alla och alla har hängt på samma krog minst 40 gånger, sunkiga nattklubbar utan alternativ, svettiga artonåringar som druckit öl och shots sedan klockan fem, biffiga vakter som kastar ut han som spyr i soffan) var att de spelade Grease.
Och precis när våra ord ska formuleras på tungan sker det. Grease dånar ur högtalarna. Vi nyper oss i armarna och konstaterar att vi faktiskt är mitt i Stockholm. Vi skrattar åt situationen och konstaterar att mer småstadsvanligt än så här kan det inte bli. Trots att Stockhom är den stora huvudstaden lurar småstadskänslan runt hörnet. Innerst inne är nog alla stockholmare också småstadsbor.
En kvart senare fick vi uppleva att det visst kunde bli mer småstadskänsla på Götgatan. La Bamba gungar ur högtalarna. Minnena från ungdomens småstadsdagar är inte långt borta.
VN:F [1.8.1_1037]
24.9.2008
kl 21.54
Den här tiden alltså. Det är något konstigt med den. För oavsett hur mycket tid jag sparar på något, så har jag ändå alltid brist på tid. Om så än dygnet skulle ha 50 timmar skulle det alltid finnas en bok som jag inte hade hunnit läsa, någon jag inte hade hunnit prata med eller en syssla som jag inte hade hunnit med. Jag tror att jag är dömd till evig tidsbrist. Så frustrerande.
Och så har jag kommit in i en journalistisk svacka, när det känns extra tungt att sätta igång med en text. Jag antar att det beror på arbetsbelastningen. Just nu är det många saker som har hopat ihop sig. En överbelastad arbetsmiljö är inte särskilt kreativ och för att skapa något bra behövs kreatitiveten. Så därför känns det som uppförsbacke just nu, när hjärnan har stannat och idéerna gått i höstdvala.
Visst, ångesten är skapandets moder, som en klok lärare sa för inte så länge sedan, men för att påståendet ska stämma krävs det att man hamnar i fasen efter ångesten. Precis under ångesten är det inte särdeles kreativt. Prestationsångest just är typiskt inkreativt.
Så jag håller tummarna för att jag kommer över den där prestationsångesten snart. Eller, rättare sagt, jag hoppas att jag har tid att komma över den. För en okreativ journalist är ingen journalist. Eller hör lite skrivkramp till? Jag trodde bara att det var för författarna.
VN:F [1.8.1_1037]
22.9.2008
kl 23.00
Gardinerna är fördragna. Utanför ligger parken runt internatet tyst och mörk. Löven har börjat falla men ekollonen klamrar sig desperat kvar ytterligare en stund vid trädet. Flitens lampa lyser över skrivbordet och jag har förberett.
Synonymordboken och motsatsordboken ligger bredvid datorn. De är varje journalists oumbärliga redskap. Om några minuter väntar åtta timmars sömn, också det ett oumbärligt redskap för en skapande själ. Sedan spelar mobiltelefonen sin glada bongomelodi och jag skrider till verket. Imorgon ska jag omvandla ett av mina uppdrag till faktiska bokstäver. Dagens Arbete får snart ett reportage.
Och när jag har skrivit så att fingertopparna är alldeles platta ska jag ringa till en av “mina” författare för att boka tid. Hon ska fotograferas, författarporträtt kallas det visst. Också ett uppdrag, men för Ordfront.
Så medan löven faller till marken och snurrar runt med varandra i en lätt höstkarusell ska jag försöka svinga mig framåt i karriären med mina små lianer som hänger ner från medievärlden. Är det antalet flygtimmar som räknas? Eller antalet lianer? Eller antalet synonymer man kan utan att titta i fuskboken? Hur svingar man sig upp så att man själv blir en sådan som kan kasta ner lianer till andra?
Det är sådana frågor som jag absolut inte har tid att fundera över nu. Nu är det skriva, skriva, skriva som gäller. Därefter kan jag ta itu med lianfrågan.
VN:F [1.8.1_1037]
kl 15.25
“Du verkar ha snöat in ganska mycket på döden på sistone,” säger mamma i telefon. Jag förnekar, även om det är två dödsrelaterade teman på raken. Men det är slumpen som har utspelat sig så, jag har inte blivit morbid på något vis.
“Det kanske är sättet du säger det på,” menar C. Men jag sa precis som det var. De hade skurit loss skinnet från döda människor, sprättat loss deras muskler och senor och sedan konserverat dem. Och det var precis det utställningen handlade om. Klart att det kan verka lite makabert när man beskriver det, men jag lovar att det var helt normala människor som var där och tittade, vuxna, gamla, unga, barn. Inga sjuka-i-huvudet-människor som gillar döda människor, bara helt vanligt folk som var nyfikna.
Utställningen heter Bodies och finns på HC Andersen-slottet vid Tivoli i Köpenhamn. Spekulationer kring vilka personer det egentligen är som är konserverade och utställda är intressanta. Utställarna menar att det är kineser som frivilligt har skänkt sina kroppar till vetenskapliga ändamål. Kritiker hävdar att det är avrättade fångar. Vid det kinesiska universitet där kropparna kommer ifrån verkar det hur som helst som att en tidigare anställd har sålt liken “vid sidan om”. Och hur som helst drar utställningen, som turnerar runt i Europa, stora beökarskaror.
Så oavsett om det är makabert eller inte, går det att betala för att se döda människor i Köpenhamn fram till december någon gång.
VN:F [1.8.1_1037]
08.9.2008
kl 22.06
Hårdstart.
Skola, uppdragspraktik, extraknäck. Uppe i mediedansen igen. Ett års journaliststudier bakom mig och det känns på ett annat sätt nu. Säkrare på vad jag kan och vad jag vill. Säkrare på hur jag går till väga. Inspirationen finns och det finns publiceringsplats för att få utlopp för den.
Hårdstart men ändå inte så hårt att det gör ont. Snarare tvärtom.
Det gör däremot ont i min människosjäl att man kan ladda ner obducerade barnkroppar från Piratebay. Såriga, uppfläkta, rakt ner på hårddisken. Arbogabarnen får en sista vila efter sin död. På flipprande hårddiskar runt om i landet. Nakna, vita, kalla, elektroniskt lagrade. Lagligt ut i fingertopparna, men ingen har sagt att lagar inte kan vara makabra. Ingen sekretessparagraf kan tillämpas i situationen, alltså kan vi inte hindra att det finns på internet. Vad är det som kallas personlig integritet om inte obduktionsbilder av barn överskrider den gränsen?
Och för den som undrar. Jag har sett bilderna. Jag rekommenderar ingen annan att göra det. Jag känner medlidande med pappan som vädjar om att Piratebay ska ta bort dem. Men kanske skulle de aldrig ha kommit så långt?
VN:F [1.8.1_1037]
Agnetha - Patrik, hur gammal är du egentligen? >.> 
Patrik Pettersson
glädje
ångest
hat