30.09.2008 23.06

Småstad i storstad

Det hände sig i helgen när det var rummel på stan. Det händer inte så ofta att det är rummel på stan för min del, och det är få gånger det har hänt i Stockholm. Men i helgen hände det alltså.

Mitt på Götgatan låg den, en irländsk (?) krog med samma namn som mig. Den såg inbjudande ut utifrån, så vi gick in, slog oss ner och köpte öl. Och så satt vi där med vår öl och pratade. Och tittade oss lite omkring. Och lyssnade.

Och det slog oss, att bara genom att sitta där och insupa atmosfären var det som att åka ut i landet till vilken småstad som helst. Fulla 18-åringar vid bordet intill, ganska ljus belysning, opretentiös inredning med touch av Irland (?), enkel möblering med enkla bord och stolar. Och så var det musiken. Schlager blandat med europop. My Number One och Charlotte Perelli.

Och då konstaterade vi i våra huvuden att det enda som saknades för att den totala småstadskänslan skulle råda (du vet den där som finns i städer mindre än Malmö där alla känner alla och alla har hängt på samma krog minst 40 gånger, sunkiga nattklubbar utan alternativ, svettiga artonåringar som druckit öl och shots sedan klockan fem, biffiga vakter som kastar ut han som spyr i soffan) var att de spelade Grease.

Och precis när våra ord ska formuleras på tungan sker det. Grease dånar ur högtalarna. Vi nyper oss i armarna och konstaterar att vi faktiskt är mitt i Stockholm. Vi skrattar åt situationen och konstaterar att mer småstadsvanligt än så här kan det inte bli. Trots att Stockhom är den stora huvudstaden lurar småstadskänslan runt hörnet. Innerst inne är nog alla stockholmare också småstadsbor.

En kvart senare fick vi uppleva att det visst kunde bli mer småstadskänsla på Götgatan. La Bamba gungar ur högtalarna. Minnena från ungdomens småstadsdagar är inte långt borta.