25.11.2008 00.26
Ibland fastnar man och står och stampar utan att komma vidare. I vilken ände ska man börja och vilken väg ska man ta för att komma till slutet som man inte vet hur det ska bli? Då känns det trögt som råolja.
Men medan oljan som pumpas upp ur marken är på gång att ta slut i världen, tar den här oljan lite längre tid på sig att ebba ut. I alla fall känns det så just när den flyter genom huvudet.
Det har varit lågtryck över journalistiken. Saker har inte riktigt fungerat. Inte för mig. I veckor har jag suttit på min stol och funderat över vinkeln. Det är den som finns i varje artikel och reportage. Det är den som är hela hemligheten med journalistiken. En text utan vinkel är som ett yrke utan arbetsuppgift. Man kommer till jobbet och undrar vad man ska göra, vad man fyller för funktion, och får man inget svar känns det som att man lika gärna kan gå hem igen.
Samma sak är det med en text utan vinkel. Den kommer till läsaren och undrar vad den ska göra, vad den fyller för funktion och skaffar den inget svar kan läsaren lika gärna slänga den direkt. Så därför. Vinkel är viktigt. En journalist som inte hittar en vinkel är dömd redan innan skrivprocessen börjar.
Så gissa varför det har varit tungt när jag inte har hittat denna fantastiska vinkel till reportaget som jag har försökt skriva i flera veckor nu.
Hur som helst har jag medan tiden har gått lyckats starta mitt alldeles egna företag. Och så har jag skickat ut min alldeles första faktura. Alltså, jag har nu lirkat mig över den stora tröskeln. Någon vill betala för det jag skriver. Det är avgörande för en journalists framtid att det är på det viset. Det har varit en tröskel i jätteformat en lång tid.
Och den här vinkeln då, hur går det med den? Jo, nu verkar det lossna lite med hjälp av E. Det är fortfarande inte världens bästa vinkel. Och det blir inte världens bästa reportage. Men å andra sidan har jag inte siktat mot att bli världens bästa journalist. Än.
3 kommentarer »
13.11.2008 11.50
Vid några tillfällen i början av 2000-talet vandrade en student till matbutiken i den norrländska vinterstaden Umeå. Snöröken drev över cykelvägen och halkan i backen fick varenda muskel att spänna sig. Halsduken skyddade knappt mot nordkalottvinden. De snötunga tallarna hukade sig över honom och månen sken med full styrka på den klara himlen.
Men det var inte kylan som fick honom att dölja plastkassarna i fickorna. Det var skammen. Ingen student med självaktning kunde gå omkring med plastkassar på allmän plats. Inte tomma plastkassar. Inte använda plastkassar. Inte återanvända plastkassar.
Det här är del två i Papelitos miljöserie.
Kassarna ligger dolda i fickorna under hela inköpsrundan. Det är först efter betalningen som kassarna kommer fram. Han har inte köpt några kassar utan drar fram sina skrynkliga påsar utan att någon ser det. Det var hög status att köpa nya plastkassar. Det var låg status att använda gamla. Han packar ner sina matvaror och promenerar hem igen.
Några år senare, närmare bestämt under 2008, är situationen en annan. Stolt tar han sina återanvända påsar i handen och ger sig av till butiken. De är lite trasiga och han svänger dem i vinden när han vandrar längs landsvägen.
I butiken säger han gärna till kassören att han har kassar med sig, och han visar gärna upp hur skrynkliga de är när han packar ner maten. Och på vägen hem blänker de med åldrad värdighet.
Situationen för en plastkass-återanvändare är en helt annan än för några år sedan. Då var det gamla tanter som knöt ihop sina matkassar i små knyten och återanvände. I dag är det tecken på miljömedvetande.
8 kommentarer »
03.11.2008 16.04
Soprummet hos C sträcker sig över halva parkeringsplatsen. Det har betonggolv, är dragigt, dåligt upplyst och innehåller rader av soptunnor och ett par stora containrar som luktar ruttnande matrester. Ändå kan man dröja sig kvar en extra stund i sophögkvarteret.
Soprummet hos C innehåller allt en normalstor stormarknad kan erbjuda och lite till. Medan kylan tränger in genom dörrspringan kan man hitta sänggavlar, bokhyllor, böcker, mikrovågsugnar och växter, med kruka och blad och allt, bland grovsoporna.
Nu i helgen fann jag och C en cigarettautomat. Någon har alltså slängt en cigarettautomat i sophuset, en såndär som finns på krogen och som man stoppar pengar i för att få ett paket cigaretter. Frågan som återstår är vem som har en sådan hemma, och som har tröttnat på den och bestämt sig för att slänga den.
Och frågan är vem som slänger minst en strykbräda i veckan bland grovsoporna. Det finns nog inget soprum i hela nordvästra Skåne som får ta emot så många strykbrädor som detta. Medan den riktiga stormarknaden i närheten säljer strykbrädor för under tvåhundra kronor stycket, ligger flera stycken i C:s soprum varje vecka och skräpar i väntan på att forslas till soptippen. Men det är så det fungerar i ett samhälle där det är fult att använda begagnat.
Byt begrepp – grovsoprum till bytesrum!
6 kommentarer »
Patrik Pettersson
För inte alltför länge sedan satt jag i ungefär samma knipa, skillnaden var att jag skrev kortfilmsmanus och ständigt väntade på den inspiration som jag trodde mig behöva för att kunna skriva. Min mentor gav mig en smäll i skallen och lät meddela att om jag enbart skulle skriva på inspiration så skulle jag aldrig bli klar; hans exakta ord var “håll käften, lägg av luren och skriv”. Jag gjorde som han sa, har nu sålt tre manus och fått en bok utgiven.
Hoppas att du hittar din vinkel =)
Grattis till företaget min vän! Hoppas du hittar en bra vinkel, annars kanske du får koncentrera dig på ett perspektiv..? ;) Grodperspektivet kanske. :)
karl: just det, det är nog vad man behöver, någon som säger åt en att sätta fart och sluta fundera! kan man köpa slag i huvudet-tjänsten någonstans om man inte har en mentor som tar ansvar för detta?
agnetha: …eller börja sticka och sälja mössor :)