Mitt materialistiska liv

27.1.2009 kl 10.20

Summeringar. Det ordet kännetecknar mitt liv de senaste åren.

Jag har summerat min skolgång. Summerat min tid på det inpyrda och dunkla hamburgerhaket. Summerat mina två tider i det soliga men regniga Spanien. Jag har lagt det stora äventyret i Umeå bakom mig. Tagit farväl av min lilla alpstad i Frankrike. Summerat människor som har försvunnit ur livet av olika orsaker.

Och nu är det snart dags igen. Om fyra veckor lämnar jag Stockholm.

Jag öppnade trädörren till källaren på internatet, trevade efter lampknappen på stenväggen i den kyliga källarkorridoren, tog tio ekande steg till källarförrådet och låste upp. Där nere står åtta flyttlådor. Där i ligger mitt materiella liv. För länge sedan nerpackat i en lägenhet i Umeå. Därefter lagrat i ett förråd i ett slitet bilverkstadsområde nordväst om Stockholm. Och nu står de i en spindelvävd källare.

Meningen var att jag skulle rensa. Jag ska flytta ner till Helsingborg om fyra veckor och tycker att det är onödigt att kånka runt på saker jag inte behöver.

Jag öppnade en kartong och stod inför mina böcker. Fingrade på omslagen, bläddrade bland sidorna, försökte komma ihåg vad jag mindes. Jag öppnade pärmar med föreläsningsanteckningar, kom ihåg hur det kändes första dagen på universitetet, hur det kändes den sista, vilka lärare som var roligast. Ett strykjärn som jag fick av mamma när hon bytte upp sig. Ett diskställ som jag fick av J när vi flyttade från Umeå, diskstället som jag själv hade köpt i present till henne. En cykel som har slirat sig fram på livsfarligt ishala cykelbanor mellan tallar. Gardinstången som jag kämpade med och som gjorde att hallen i min studentlägenhet av trä blev en garderob.

Jag lyckades slänga några papper. Det är svårt att göra sig av med saker, de är så tätt förknippade med minnen. Att slänga en sak är som att slänga bort minnet. Kanske är det för att jag lever ett materialistiskt liv.

Nu tar livet ännu en vändning. Hem till Helsingborg. Sambo med C. Det känns som att jag är tillbaka där det hela började, i staden vid Sundet. Men mina äventyr är knappast förgäves. Mina äventyr har gjort mig till den Patrik jag är. Var vi än sätter fötterna i våra liv blir vi lite mer den vi är.

Kommentera / läs alla

---

Stora projekt kräver stora uppoffringar

17.1.2009 kl 23.56

När solen går ner över Österlen blir det kolsvart i ekobyn. Här finns inga gatlampor som visar vägen. Den som är ovan hittar varken hit eller härifrån.

19 familjer bor i ekologiskt byggda hus, utspridda längs ett par vägar. De äger marken gemensamt och många kom hit med drömmar om ett samhälle där man hjälps åt och odlar mat tillsammans. Kanske var det en bevarad dröm om det gamla bondesamhället som några närde. Men inne i husen, upplysta av eldstäder, sitter familjerna och kurar för sig själva. Alla längtar efter gemenskap, men gemenskapen inträffar bara några gånger i månaden.

Jag åkte hit för att se hur människor som har valt något annat lever. Jag hade en föreställning om att de var trötta på sina anonyma liv i hyreshus. Jag trodde att de ville skapa något nytt, något ursprungligare, något mänskligare och något gemensammare. Det var vad jag sökte, men jag hittade något annat.

En del andra i byn verkar vara besvikna också. Det visade sig svårare att skapa något gemensamt än att bara köpa mark tillsammans och bygga hus. För när de väl har byggt sina hus, var för sig, vill de naturligtvis sitta i dem och beundra sina underbara och hemsnickrade hem.

Under ytan gnager en oro hos många. De har visserligen ett vackert hem och de har visserligen goda kontakter med de flesta av sina grannar, men var det inte något annat de drömde om? Var det inte mer än ett villaområde med ekologiska villor de sökte? Vad hände med visionerna om ett socialare alternativ, det bättre samhället?

Vad de flesta har insett är hur svårt det är att ro i land projekt tillsammans med andra människor. Det räcker inte att tro eller vilja, det krävs goda kunskaper om hur man samarbetar och enas. Varje liten detalj som skiljer sig i visionerna hos bymedlemmarna blir ett hinder på vägen till att förverkliga någonting alls.

Och då tänker jag, att om de inte lyckas här, i en ekoby där människor har en vilja att skapa ett socialare samhälle med mer mellanmänskligt utbyte, var ska det då lyckas? Är vi dömda att leva i hyreshus där vi inte säger hej till varandra?

Kommentera / läs alla

---