Stora projekt kräver stora uppoffringar

Ekoby

När solen går ner över Österlen blir det kolsvart i ekobyn. Här finns inga gatlampor som visar vägen. Den som är ovan hittar varken hit eller härifrån.

19 familjer bor i ekologiskt byggda hus, utspridda längs ett par vägar. De äger marken gemensamt och många kom hit med drömmar om ett samhälle där man hjälps åt och odlar mat tillsammans. Kanske var det en bevarad dröm om det gamla bondesamhället som några närde. Men inne i husen, upplysta av eldstäder, sitter familjerna och kurar för sig själva. Alla längtar efter gemenskap, men gemenskapen inträffar bara några gånger i månaden.

Jag åkte hit för att se hur människor som har valt något annat lever. Jag hade en föreställning om att de var trötta på sina anonyma liv i hyreshus. Jag trodde att de ville skapa något nytt, något ursprungligare, något mänskligare och något gemensammare. Det var vad jag sökte, men jag hittade något annat.

En del andra i byn verkar vara besvikna också. Det visade sig svårare att skapa något gemensamt än att bara köpa mark tillsammans och bygga hus. För när de väl har byggt sina hus, var för sig, vill de naturligtvis sitta i dem och beundra sina underbara och hemsnickrade hem.

Under ytan gnager en oro hos många. De har visserligen ett vackert hem och de har visserligen goda kontakter med de flesta av sina grannar, men var det inte något annat de drömde om? Var det inte mer än ett villaområde med ekologiska villor de sökte? Vad hände med visionerna om ett socialare alternativ, det bättre samhället?

Vad de flesta har insett är hur svårt det är att ro i land projekt tillsammans med andra människor. Det räcker inte att tro eller vilja, det krävs goda kunskaper om hur man samarbetar och enas. Varje liten detalj som skiljer sig i visionerna hos bymedlemmarna blir ett hinder på vägen till att förverkliga någonting alls.

Och då tänker jag, att om de inte lyckas här, i en ekoby där människor har en vilja att skapa ett socialare samhälle med mer mellanmänskligt utbyte, var ska det då lyckas? Är vi dömda att leva i hyreshus där vi inte säger hej till varandra?

1 kommentar

  1. Men pojken då, nu är väl ändå ditt jullov slut, eller? ;)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *