Mitt materialistiska liv

Summeringar. Det ordet kännetecknar mitt liv de senaste åren.

Jag har summerat min skolgång. Summerat min tid på det inpyrda och dunkla hamburgerhaket. Summerat mina två tider i det soliga men regniga Spanien. Jag har lagt det stora äventyret i Umeå bakom mig. Tagit farväl av min lilla alpstad i Frankrike. Summerat människor som har försvunnit ur livet av olika orsaker.

Och nu är det snart dags igen. Om fyra veckor lämnar jag Stockholm.

Jag öppnade trädörren till källaren på internatet, trevade efter lampknappen på stenväggen i den kyliga källarkorridoren, tog tio ekande steg till källarförrådet och låste upp. Där nere står åtta flyttlådor. Där i ligger mitt materiella liv. För länge sedan nerpackat i en lägenhet i Umeå. Därefter lagrat i ett förråd i ett slitet bilverkstadsområde nordväst om Stockholm. Och nu står de i en spindelvävd källare.

Meningen var att jag skulle rensa. Jag ska flytta ner till Helsingborg om fyra veckor och tycker att det är onödigt att kånka runt på saker jag inte behöver.

Jag öppnade en kartong och stod inför mina böcker. Fingrade på omslagen, bläddrade bland sidorna, försökte komma ihåg vad jag mindes. Jag öppnade pärmar med föreläsningsanteckningar, kom ihåg hur det kändes första dagen på universitetet, hur det kändes den sista, vilka lärare som var roligast. Ett strykjärn som jag fick av mamma när hon bytte upp sig. Ett diskställ som jag fick av J när vi flyttade från Umeå, diskstället som jag själv hade köpt i present till henne. En cykel som har slirat sig fram på livsfarligt ishala cykelbanor mellan tallar. Gardinstången som jag kämpade med och som gjorde att hallen i min studentlägenhet av trä blev en garderob.

Jag lyckades slänga några papper. Det är svårt att göra sig av med saker, de är så tätt förknippade med minnen. Att slänga en sak är som att slänga bort minnet. Kanske är det för att jag lever ett materialistiskt liv.

Nu tar livet ännu en vändning. Hem till Helsingborg. Sambo med C. Det känns som att jag är tillbaka där det hela började, i staden vid Sundet. Men mina äventyr är knappast förgäves. Mina äventyr har gjort mig till den Patrik jag är. Var vi än sätter fötterna i våra liv blir vi lite mer den vi är.

3 kommentarer

  1. Det är så jag får en liten tår i ögonvrån. Din mormorsmor var en samlare av stora mått…….Jag tror det avtar något generation efter generation. Kram på dej.

  2. Men, men…vad hände med Rigatexten? Vart tog den vägen…? ;)

  3. mamma: då kanske jag ska slänga ut lite mer av grejorna om det är jag som ska ta kål på samlarivern i släkten…

    c: lugn! den är på väg…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *