Kulturmingel för alla

27.9.2009 kl 21.37

Bonnier sålde pocketböcker. Jan Guillou pratade om sig själv. Och Bo “Solens mat” Hagström mötte två representanter för “folket” utanför en pub längs Avenyn. Det har varit bokmässa i Göteborg och jag var där.

“Solens mat, solens mat!” Så sjöng de två överförfriskade männen på göteborgsdialekt efter att ha haffat Bo med ett glas i handen utanför en pub. “Hehehe,” skrattade Bo roat. I sitt tv-program åker han Italien runt för att prata med gamla, skrynkliga gummor som kokar ihop mat på vad de hittar runt knuten. “Mmm, mmm,” säger Bo medan kameramannen letar upp tre gamla farbröder som sitter på en bänk på den skuggiga sidan av gatan.

Bokmässan i Göteborg är en tillställning större än det mesta. Kultureliten, bokälskarna, journalisterna, förlagsjättarna och de ideella föreningarna samsas om utrymmet i mässhallarna. Arne från Höör kan träffa på Isabel Allende och Birgitta från Trelleborg kan överraskande snubbla förbi sin favoritförfattare Kerstin Ekman. Efter att förvirrat ha hittat rätt gång och rätt monter, där de ska kolla priset på den senaste boken, råkar de av en slump plötsligt stå just där, sida vid sida med sin författaridol. Det händer inte varje dag.

Precis som de överförfriskade göteborgarna gjorde utanför Avenypuben är det bara att ta tillfället i akt och prata lite med ansiktena man känner igen. Och känslan som förmodligen infinner sig då, är att kända ansikten ofta är helt vanliga människor, som också kan dricka ur ett glas på en pub, eller undra hur man hittar till C-gången på en bokmässa.

Kommentera / läs alla

---

Handlingsplan: lös det själv

22.9.2009 kl 00.32

Arbetsförmedlingen har utarbetat en handlingsplan för min arbetslöshet. Den avslutande sammanfattningen konstaterar:

“Af gör bedömningen att Patrik komer(!) att finna en lösning på sin situation förutsatt ett fortsatt agerande asmt(!) att inga begränsningar görs i det geografiska och/eller yrkesmässiga.”

Vid mitt besök på arbetsförmedlingen konstateras alltså att jag själv kommer att ta mig ur arbetslösheten. Det betyder med andra ord att arbetsförmedlingen inte kommer att försöka göra det åt mig, genom att komma med tips, förslag, goda råd eller liknande.

Men för att jag ska lösa min situation, krävs att 1) jag fortsätter söka jobb, naturligtvis, 2) jag söker jobb från Abisko till Ystad, kanske till och med längre norr- eller söderut och 3) att jag inte envisas så förbannat med att vilja bli journalist.

Det betyder i andra ordalag att jag ska 1) låta bli att bli deprimerad och passiv, 2) ge upp min favorithemstad och 3) hellre praktisera i en skobutik än att försöka göra verklighet att mina drömmar som redan är på väg att slå in.

I brist på handlingsplan som verkligen bidrar till min karriärutveckling har jag därför tagit mig friheten att skriva en egen:

“Patrik gör bedömningen att Arbetsförmedlingen inte kommer att finna en lösning på hans situation, förutsatt att de fortsätter att hänvisa honom till praktik- och jobbsökande som inte stämmer överens med vad han vill med sitt liv och vad han vill kämpa för. Han tar därför saken i egna händer.”

Efter att ha varit officiellt arbetslös i 22 dagar kan jag konstatera att jag har jobbat 7 dagar på Systembolaget och 4 dagar på HD. Jag har haft tur att det har funnits jobb åt mig. Med den turen kan jag också kosta på mig att inte följa arbetsförmedlingens handlingsplan om att söka praktik i butiker, och i stället ta sikte på min dröm, att bli heltidsjournalist.

Tänk om förmedlingen hade kunnat uppmuntra till denna kämparanda hos andra?

Kommentera / läs alla

---

Förmedla över huvudet

08.9.2009 kl 00.03

Exakt en vecka som arbetssökande har passerat. Förra måndagen klev jag in i 80-talet på Arbetsförmedlingen. Den beiga, lysrörsbelysta lokalen, stor som en tennishall på längden och bredden men betydligt lägre i tak. Längst in i hörnet tre kvinnor bakom pulpeter. Buskiga, blekgröna krukväxter på golvet. En stor tavla med röda turnummersiffror. Människor knapprandes på tangentbord, människor i kö för att få en nummerlapp, människor väntandes på soffor.

Och så jag. Jag satte mig ner och skrev in allt jag vet om mig själv i datorn, allt om mina kunskaper och erfarenheter. Sedan fick jag ta en nummerlapp och vänta. Placerad i kö, som hos läkaren, som på apoteket, som hos polisen för att få ett pass. Nummer efter nummer passerade, många snabbt utan att någon reste sig för att gå bort till pulpeterna. Så var det min tur.

“Jaha”, sa kvinnan bakom pulpeten. “Jag ser att du vill vara journalist. Det går inte. Jag kan inte skriva in dig som arbetssökande journalist. Jag tar bort det. Vad vill du vara i stället?” undrade hon medan hon tryckte på delete.

Anledningen till att jag satte min fot hos arbetsförmedlingen var för att få hjälp att hitta ett journalistjobb. Jag har pluggat två år för att bli journalist och hunnit jobba sex veckor som det. Jag är ny i branschen och då kan det vara knepigt med jobb. Alltså behöver sådana som jag lite stöd, lite hjälp, lite tips.

“Jag ser att du har en timanställning. På Systembolaget? Då får du bli butikssäljare.”

Så nu söker jag jobb som butikssäljare. Inte för att jag vill, inte för att jag är motiverad, men för att arbetsförmedlingen tycker det, för att det inte går att skriva in mig som arbetssökande journalist i en stad som Helsingborg. Här saknas en enhet för arbetssökande journalister.

“Du får träffa din handläggare nästa tisdag. Då får du diskutera med henne. Du måste ta med dig papper som bevisar att du är journalist. Sedan är det helt upp till AF Kultur i Malmö om de accepterar dig.”

Hade jag inte redan känt mig som journalist och vetat vad jag kan, hade det där varit ett tillfälle att bli nedslagen. I stället väljer jag att se det här som ett experiment. Jag har jobb så att jag klarar mig. Jag vet att jag förr eller senare kommer att jobba heltid som journalist. Så för min del är det lugnt. Men jag avundas inte de som verkligen är i behov av och utlämnade åt arbetsförmedlingen för sin försörjning. Inte när man möter den tillrättavisande “jag vet vad som är bäst för dig”-attityd som kvinnan bakom pulpeten hade.

Byråkrati i 80-talsmiljö får inget högt betyg. Tur att jag har vännen J som också jobbar på arbetsförmedlingen och kan nyansera min bild av detta maskineri. Han är trevlig och inspirerande. Så borde alla arbetsförmedlare vara.

Kommentera / läs alla

---