30.1.2010
kl 23.01
I dag var sista dagen på Systembolaget, nu gäller heltid som reporter i Båstad till och med augusti. Jag reser en gravsten och rekapitulerar några tankar jag hade strax före jul om stadsdelen som bolaget ska flytta från:
Det är eftermiddag på Söder i Helsingborg. De gröna bussarna rusar mellan fasaderna och inne på den lokala Ica-butiken är det som vanligt kö till kassorna. Jag står med min Risifrutti och sju personer framför mig, ivrig att få betala och komma därifrån, för att njuta av resten av min lunchrast. Men innan man kommer fram till kassan på Söder i Helsingborg kan många gröna bussar passera på gatan utanför.
En äldre man glömmer nästan sitt adventsljus som han nyss köpt. Kassörskan påminner honom och han säger “haha, ja, just det, oj som det kan gå, tack.”
En kvinna pratar med kassörskan. “Ja du vet jag har inte haft kontakt med henne på flera år och så knackade hon på min dörr. Nu vet jag knappt om jag ska köpa Ballerina eller en vetelängd. Och det här vädret vi har, i går var det regn, i dag är det sol. Men man ska inte klaga. Pensionen kom ju i dag så nu kan jag bjuda.”
Samma man som nästan glömde adventsljuset kommer tillbaka. “Jag hade den här när jag betalade ju, har ni inte sett den? Min plånbok måste vara här.” Och så visar det sig efter en stunds allmän förvirring att plånboken ligger i hans bakficka.
En medelålders kvinna kör sin kundvagn rakt in i en betongvägg. “Ojoj,” säger kassörskan och skakar på huvudet samtidigt som jag drar mitt kontokort i kortläsaren.
Söder i Helsingborg är en egen liten värld. När Systembolaget där jag jobbar ska flytta från stadsdelen tycker många att det är för jäkligt. För när butiken stänger kommer söderborna att behöva ta sig en kilometer norrut, till det andra Systembolaget. De behöver alltså ta sig UTANFÖR Söder.
Som en stad i staden, så skulle man kunna beskriva Söder. Det är fullt möjligt att leva sitt liv utan att behöva kliva på någon grön buss och åka därifrån.
Det är därför tanterna pratar som i en lanthandel när de går på Ica. Och det är därför man tillåts krocka sin kundvagn med en betongvägg. För det som händer på Söder, stannar på Söder, här kan man vara sig själv lite mer.
VN:F [1.8.1_1037]
27.1.2010
kl 22.23
Medan eftermiddagen sänkte sin dästa kontorströtthet över Lyckantorget i Båstad satt två reportrar i varsin stol och tittade ut. Nej, det blir nog inte värre än så här. Flaggorna utanför matbutiken fladdrade frenetiskt i vinden och människorna motade sig genom snöyran. Eller? Kanske skulle vi köra över åsen medan vi kan?
Ett par timmar passerade och när fastlagsbullarna var uppätna och dagens scoop via idoga tangenttryckningar inlagda i datorsystemet, lade vi märke till det oundvikliga. Snöstormen hade lagt sig över byn än mer rejält. På andra sidan ytterdörren kämpade vinden för att hålla den stängd. Ute på parkeringen hade snödrivorna gjort sitt bästa för att hålla kvar min lejonbil och kollega H:s tama tysk.
Vi grävde fram våra bilar, slirade ut på Köpmansgatan och rattade mot motorvägen. Vid ett par tillfällen var lejonet på väg att vrida sig ur väggreppet, men jag lyckades tämja det och hålla det på plats. Väl vi motorvägspåfarten stod en poliskvinna. Hon sa att nej, det var nog bara att vända om, för upp på motorvägen och uppför åsen gick det inte att komma.
Så genom snödimmorna och drivorna tillbaka till redaktionen tog jag mig, beredd att tillbringa natten på redaktionen. Kollega H försökte sig på att klättra uppför den branta landsvägen över Nötte backar, men hans tama tysk fick ge upp halvvägs och även han återvände till vår redaktionsstuga vid torget.
Några vilda tankar om gasolvärmare, matbunkring och bandvagnar senare lugnade sig äntligen snömonstret. Vi gjorde oss redo för ett nytt försök att bemästra Hallandsåsen. Ut på parkeringen bakom huset, skrapa rutan, in i bilen. Skrapa rutan igen eftersom det börjat snöa blöt, piskande massa som gjort bilen till en igloo. In i bilen. Sedan ut på vägen och ett försök att ta sig upp för backarna på gamla E6:an.
Och det gick bra till slut. Bakom, mellan och framför svajiga långtradare med sommardäck och knappa tidsresurser lyckades jag avverka de sex milen till Helsingborg. Nu står lejonet som en isglass på gatan utanför. Smak: blåbär med vägsalt.
VN:F [1.8.1_1037]
22.1.2010
kl 23.40
Det plingade till i jobbdatorn på Båstadredaktionen. Ett nytt mejl i inkorgen. Från personalchefen.
I december fick jag veta att jag skulle få jobba hela januari på HD. Eller rättare sagt på NST, som tidningen heter där uppe. Ordinarie reporter var på resa i fjärran land så jag tog hans plats, ställde in skrivbordet, knappade in mitt lösenord på tangentbordet och lutade mig tillbaka. “NST Patrik Pettersson” svarade jag när någon ringde.
Månaden gick och artiklarna gick in och ut ur huvudet. En månad går snabbt och det började närma sig slutet. Nyss ditkommen, snart bortkommen. Ut i osäkerheten igen, utan en aning om hur våren ska te sig. Kan de behöva mig som kvällsreporter, som helgreporter eller vilken jäkla reporter som helst?
Det var då det plingade till i inkorgen. Frågan jag hade ställt några dagar tidigare var hur de ställde sig till att jag ville jobba kvar. Ordinarie reporter på semester hade fått annan tjänst och plötsligt fanns ett långt vikariat ledigt. Och av alla platser en vakans kan uppstå på så var det på just den kontorsstol som jag satt.
Och svaret jag fick i mejlet var ja, jag får jobba kvar. Till 22 augusti får jag vara lokalredaktör Pettersson i Båstad, granskandes kommunala handlingar och lokala fotbollsturneringar. Det känns underbart att veta att jag verkligen jobbar som journalist på heltid.
VN:F [1.8.1_1037]
08.1.2010
kl 22.39
En jäkla dag på redaktionen. Så kan fredagen sammanfattas.
Det började redan på förmiddagen. Långt in på slingriga och hala skogsvägar mötte jag fotografen från Ängelholm. Vi skulle fånga några skidåkare i det nypreparerade skidspåret. Fingrarna stelnade direkt utanför bilen, fötterna likaså. Från munnen steg vit dimma medan solen strilade mellan granarna.
Men det enda vi såg av skidåkare var deras spår. Inte ett enda tecken på något som rörde sig i skogen förutom en grupp småfåglar i en buske. Tomhänta fick vi leta efter andra idéer att fylla tidningen med.
Halvvägs ner längs småvägarna hittade vi några pulkaåkare. Pulkavinkeln har verkligen gjorts tusentals gånger. Glada barn som åker pulka, hur berättar man det på ett spännande sätt? Svaret är att det är väldigt svårt. Med frysande kulspetspennor lyckades jag fånga deras namn och skrev ihop något om att det är gulddagar för pulkaåkare.
Och så fick jag låna en stjärtlapp av en grillande familj och provade på själv, med resultatet att jackan skrapade upp hälften av snön i backen in under kläderna. Så med minusgradiga kallingar körde jag tillbaka till redaktionen med några namn nerkrafsade på ett A6-block. Inget som vinner priser.
Nu var det nästan panik. Tidningssidorna skulle fyllas, inte bara i morgon utan även inför söndag och måndag. Några telefonsamtal på saker som låg och väntade på skrivbordet. Inga svar. Därför inga jobb som kan göras. Så när telefonen ringde med ett tips till enda kollegan vid skrivbordet intill ryckte han snabbt ut till hungrande fåglar vid stranden.
Efter att ha försökt komma därifrån ringde han tillbaka till mig på redaktionen. Han hade fastnat med bilen nedanför en isig och såphal backe. Jag fixade ett nummer till en bärgningsfirma som fick dra upp honom därifrån. Och tyvärr lyckades han aldrig hitta fåglarna, som förmodligen hade gett sig av på jakt efter mat någon annanstans.
Så nu ska jag upp på åsen på söndag igen för att leta skidåkare. På med dubbla raggsockor och fullt av pennor innanför vantar och i armveck. Stora journalistpriset, here I come!
(Bilden är tagen på Vallåsen, de skånska fjällen, där jag åkte skidor med min bror och två av hans kompisar förra helgen.)
VN:F [1.8.1_1037]
06.1.2010
kl 21.57
Jag har köpt ett blått litet lejon. När jag vrider om nyckeln morrar den snällt och värmer upp sätet åt mig. Sedan skrapar jag ömt dess sköra vindruta innan jag lägger i växel ett och vi flyger iväg tillsammans.
Jag har blivit med bil. En ursnygg Peugeot, pigg och glad till humöret. Tillsammans kör vi längs E6:an mot redaktionen i Båstad där jag jobbar hela januari.
När jag hämtade den i Lundatrakten på nyårsdagen kände jag mig vuxen. Än mer vuxen kände jag mig när jag svängde in till Biltema i dag för att köpa tillbehör. Mindre vuxen kände jag mig när jag insåg att jag inte hittade ett dugg där inne. Räddningen för min vuxenhet blev att det jag letade efter var slut. Vintern hade rensat hyllorna från låsspray och snöborstar.
Mer vuxen känner jag mig när jag ser hur kontot dräneras av lejonets underhållskostnader. Lejonets mat, bensinen, tar snabbt slut. Och lejonet riskerar att få ont i magen om jag inte gör en förhandsoperation snart. Och så är det dags att lämna iväg lejonet till vårdcentralen för standardundersökningen. Ändtarmsproblemet som riskerar att utvecklas till en läckande gashistoria måste också lösas inom kort. Ett busskort känns plötsligt som småpengar i jämförelse.
Men lejonet är mest glädje och frihet. Den tar mig snabbare än något annat mellan två platser. Och det behövs för att jag ska hinna göra allt jag har att göra i mitt liv som är så fullt av fruktansvärt viktiga saker. Så sug upp oljan ur marken och pumpa in i mitt blå lejon, för jag kan betala för det.
VN:F [1.8.1_1037]
03.1.2010
kl 23.27
Det var årets sista kväll,
fulla folk på gatan.
Raketer flög i luften,
det var festligt som satan.
Så sjunger Lars Demian i sin nyårssång Fyllot & Miss World. Men det var inte med honom 2009 började, utan febrig och förkyld i ett radhus vid ett köpcentrum. Goda vänner och god mat. En del har jag inte träffat sedan dess. För det är så 365 dagar gör, sorterar bort och sorterar in.
En av dem som blev insorterade var J. Som jag nu, ett år senare, har min tillfälliga bäddsoffa hos. På grund av att en annan person, C, blev delvis utsorterad.
Andra personer som blev utsorterade var de på min folkhögskola. Efter två år tillsammans skildes våra vägar igen. Stötas och nötas mot varandra på lektioner och fritid, varje dag, för att sedan inte höras av. Några hör jag av, men de flesta inte. Vad säger vi till varandra när vi träffas om 35 år? Tänk vad roligt vi hade. Eller tänk vad längesedan det var, det har vi nästan glömt. Svårt att veta vilka spår tiden sätter på sikt.
Jag flyttade hem till Helsingborg efter ett otal år på äventyr ute i världen. Allt blev som förr, men ändå inte. Nya förutsättningar och nya erfarenheter i bagaget.
Och så kom sommaren och jag fick sommarvik på tidningen. Efter en vårpraktik fick jag verkligen en riktig anställning, betald och allt. Två veckor i hemstaden och fyra i Kullabygden. Jag fick bada bastu, cykla mountainbike, gå på veteranmaskinsträff och vara med på Antikrundans hembesök. Sedan blev det höst och jag fick fortsatt förtroende att hoppa in på tidningen emellanåt, träffa Markus Krunegård och lyssna på polisradio.
Under året som gick var jag dessutom en sväng i Umeå, på julkonsert med mamma, på fest hemma hos Z, på kafé Utsikten med farmor och i Riga med C. Annat som hände var att jag hittade en ny favoritplats, soldäcket på Gröningen, där jag också lyckades simma i havet med min numera döda mobiltelefon.
Så, ungefär, skulle jag sammanfatta mitt 2009. Men det är i oerhört förkortad version, för 365 dagar kräver egentligen 365 historier.
VN:F [1.8.1_1037]
C - Så klokrent! Verkligen hämtat från verklighetens Söder :) 
Patrik Pettersson
glädje
ångest
hat