Kampen för att ta sig över en ås

100127

Medan eftermiddagen sänkte sin dästa kontorströtthet över Lyckantorget i Båstad satt två reportrar i varsin stol och tittade ut. Nej, det blir nog inte värre än så här. Flaggorna utanför matbutiken fladdrade frenetiskt i vinden och människorna motade sig genom snöyran. Eller? Kanske skulle vi köra över åsen medan vi kan?

Ett par timmar passerade och när fastlagsbullarna var uppätna och dagens scoop via idoga tangenttryckningar inlagda i datorsystemet, lade vi märke till det oundvikliga. Snöstormen hade lagt sig över byn än mer rejält. På andra sidan ytterdörren kämpade vinden för att hålla den stängd. Ute på parkeringen hade snödrivorna gjort sitt bästa för att hålla kvar min lejonbil och kollega H:s tama tysk.

Vi grävde fram våra bilar, slirade ut på Köpmansgatan och rattade mot motorvägen. Vid ett par tillfällen var lejonet på väg att vrida sig ur väggreppet, men jag lyckades tämja det och hålla det på plats. Väl vi motorvägspåfarten stod en poliskvinna. Hon sa att nej, det var nog bara att vända om, för upp på motorvägen och uppför åsen gick det inte att komma.

Så genom snödimmorna och drivorna tillbaka till redaktionen tog jag mig, beredd att tillbringa natten på redaktionen. Kollega H försökte sig på att klättra uppför den branta landsvägen över Nötte backar, men hans tama tysk fick ge upp halvvägs och även han återvände till vår redaktionsstuga vid torget.

Några vilda tankar om gasolvärmare, matbunkring och bandvagnar senare lugnade sig äntligen snömonstret. Vi gjorde oss redo för ett nytt försök att bemästra Hallandsåsen. Ut på parkeringen bakom huset, skrapa rutan, in i bilen. Skrapa rutan igen eftersom det börjat snöa blöt, piskande massa som gjort bilen till en igloo. In i bilen. Sedan ut på vägen och ett försök att ta sig upp för backarna på gamla E6:an.

Och det gick bra till slut. Bakom, mellan och framför svajiga långtradare med sommardäck och knappa tidsresurser lyckades jag avverka de sex milen till Helsingborg. Nu står lejonet som en isglass på gatan utanför. Smak: blåbär med vägsalt.

2 kommentarer

  1. Snöäventyrligt värre!:)

  2. C: Ja, verkligen! Men inte så roligt med tanke på att det nästan var med livet som insats.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *