Pusselbitar

13.3.2010 kl 23.13

Det är verkligen viktigt att reflektera över sitt liv. Denna helg är nog första gången sedan jag satte nyckeln i låset på min nya lägenhet. Det har varit färgen på väggarna, modellen på soffa, träslag i köksbordet, hårdhet på madrasser, formen på tallrikarna, som har ockuperat mitt tänkande.

Men nu väntar jag. På min soffa. Och i väntan på ytterligare materialism har jag en stund över att fundera. Över var jag är och vart jag ska. Var jag har varit och vad jag vill.

I huvudet finns en bild av det perfekta livet, när man känner att det är precis som man vill ha det, alla pusselbitar på plats. Inte så att det blir tråkigt och förutsägbart, utan mer att man känner att man får det man behöver.

Några av de pusselbitarna är på plats, andra saknas. Det här är första gången jag bor på riktigt på en plats. Jag har flyttat tillbaka till Helsingborg för att permanentbo. Det är alltså nu pusselbitarna ska falla på plats.

Och allt jag har hunnit tänka på sedan nyår är att städa balkongen, fylla på spolarvätska, montera ikea-möbler och köra till jobbet. Kanske dags att se över pusslet, ta tag i mig själv och foga pusselbitarna på plats, innan jag blir gammal och bitter och ångrar att jag aldrig gjorde det.

Kommentera / läs alla

---

Psykbryt på blinkerstics

12.3.2010 kl 22.44

Jag drabbades av psykbryt när jag körde på motorvägen. Jag skrek och svor åt min bil. Lastbilarna bakom blinkade med helljusen. Bilförarna som körde om i vänsterfilen glodde genom rutan. Sedan slog jag några hårda slag över ratten. Svor ännu mer allt medan lamporna blinkade ilsket i backspegeln.

Min lejonbil hade fått tics. Jag hörde historier om elfel på lejonbilar innan jag köpte den, men valde att ignorera och vifta bort. Men så hade dagen kommit då jag slutligen hade blivit tvungen att konfronteras med de beryktade elfelen i form av irriterande tics.

Det började när jag vred om nyckeln en dimmig morgon. Jag märkte direkt att lejonet inte mådde bra. Blink. Blink blink. Blink. Jag rörde spaken till vänster om ratten. Blink, blink, blink. Blink. Blink. Jag stängde av lejonet, lät det hämta kraft några sekunder, vred om nyckeln igen. Fortfarande. Blink. Blink, blink, blink.

Jobbet på andra sidan Hallandsbergen kallade så jag svängde ut från gatkanten, in på nästa gata och iväg på större gatan. Blink blink. Genom stora korsningen, längs genomfartsleden, ut på motorvägen. Och fortfarande. Blink blink blink blink blink.

Men det var inte då som jag fick psykbryt och slog på ratten. Det dröjde ända till vägen tillbaka, efter fyrtio minuters blink blink på vägen norrut och lika mycket blink på vägen söderut.

Lejonet ville bara blinka höger, oavsett hur mycket jag svor och drämde i ratten.

Tre dagar gjorde det så. Och grejen för 1 500 kronor som lejonverkstaden ville beställa till mig utan att veta vad felet var kändes mindre attraktiv. Deras gissning var att jag förmodligen behövde den dyra reservdelen, utan att ens titta på lejonet.

I stället svängde jag inom stora reservdelsvaruhuset och hittade en låda med instrument med vars hjälp jag öppnad lejonet under ratten, pillade på några sladdar och skruvade tillbaka kåpan.

Och än i dag, en dag senare, har vi kommit överens om när vi ska blinka och när vi ska låta bli. Jag hoppas det förbli så. Annars bokar jag en tid hos psykolog åt lejonet. Tics borde väl vara psykiskt betingat om det bara uppstår plötsligt?

Kommentera / läs alla

---