09.04.2010 22.21

Sanering mot ljudet av livet

Tystnad är något av det finaste som finns i Sverige. Det ska vara tyst på gator, tyst från grannar, tyst i skogen, tyst på bussen och absolut tyst på bion.

Första frågan i nya lägenheten: hur är grannarna, låter de mycket, spelar de musik ofta, har de fest emellanåt, går de mycket på sitt golv som är ditt tak, skvalar de i toaletten, har de en liten fågel som säger pip var sjätte minut eller stänger de sin ytterdörr utan att tänka på grannarna? Eller har de en telefonsignal som hörs genom väggarna!?

En tyst granne är det finaste man kan ha. Det ska vara tyst från lägenheterna intill när man själv har tyst. Och det ska vara tyst från dem när man själv har fest, då får de stanna inne och inte klaga. Morgonradion får de skruva igång utan att Ekot sprider sig till andra lägenheter och de måste plocka in disken i köksskåpen utan att det skramlar igenom väggarna.

Och tyst på gatan utanför måste det också vara. Den som trycker på biltutan blir utstirrad, gatumusikanten får människor att gå omvägar, ungar som skriker borde låsas in.

Tystnaden vid havet eller i skogen däremot är något av det vackraste man kan uppleva. Åka långt ut bland träden eller längst ut vid havsbandet för att lyssna på sus och vågor. Tystnad, avsaknad av saker som stör det man vill lyssna på. Tystnaden är avkoppling och kontemplation, ett tomrum att tänka i. Tala är silver men tiga är guld.

Vi vill gärna bo nära andra människor, gärna i lägenheter ovanpå varandra eller i radhus i täta led, men utan att vilja höra att vi gör det. Vi åker bussar tillsammans och går på bio tillsammans, men vill inte höra någon prata eller prassla. Jag undrar varför vi vill ljudsanera vårt liv så till den milda grad att vi vill sanera bort all mänsklig aktivitet omkring oss.

Tanken slog mig när jag såg ett tv-program där några vänstermusikanter placerade sig på ett gathörn i en stad och började spela. Saxofon, gitarr, sång. Det kändes så ovanligt, som att jag reflekterade över om det verkligen var lagligt. Varför skulle det inte vara lagligt. Det är väl bara i Göteborg det är förbjudet att spela en glädjesång på trottoaren?

Aldrig hade jag kunnat sätta mig på gatan utanför lägenheten och spela gitarr och sjunga. Då hade grannarna motat bort mig och klagat på störande beteende. Mänskligt beteende, kan man hänvisa till det? Att människor låter betyder ju att de lever. Och leva måste man väl få göra?

Nästa gång tar jag kanske upp lukter på samma tema. Visst är det inte okej att det luktar curry i hela trappuppgången eller att någon luktar grillos på teatern? Rentvättat och deodorantat ska det vara. Att folk lagar mat och svettas när de cyklar är något vi inte får låtsas om.

1 kommentar »

---

04.04.2010 22.05

Förbannade pistiller!

Det är något speciellt med kvinnor och blommor. Och det är så speciellt att de inte kan dela det med män. Två gånger på kort tid har jag fått bevis för det.

Precis som Hemtex och Indiska är blomsterbutikerna inte särskilt välbesökta av män. Ofta handlar det om äldre gubbar som följer i sina fruars fotspår, lagom intresserade av pelargonfärger och orkidéstänglar. Fruarna tjatar och tjatar vid frukostbordet om att få något nytt, snyggt till fönsterbrädan. Skulle det inte vara snyggt med något rött, eller med något högt, eller en sukulent?

Frun försöker skapa engagemang. Och någon gång då och då ger gubben med sig och låter frun stiga in i bilen för att åka till blomsterbutiken. Men när dörrarna till denna värld av växande varor slås upp blir frun som förbytt. Mannens engagemang är inte längre önskvärt.

Plötsligt ska mannen hålla sig i bakgrunden, inte kommentera, inte välja, inte tycka, inte tro. För i blomsterbutiken är det kvinnan som bestämmer. Män kan inte blommor, förlåt att jag påpekar det självklara.

Även så om man kommer dit som man utan sällskap.

“Du vet att den här behöver vattnas ofta?” säger kassörskan med en blick som säger att jag kanske bör ta något mer lättskött än en myrtis communis. Som en kaktus. “Ja, det vet jag”, svarar jag. Men hennes blick dröjer sig kvar en stund, med ett litet leende som säger att “jaja, vi får väl se hur det går”.

Eller andra beviset:

På gång att köpa en växt i full blom som present som ska ges 24 timmar senare. Försöker säkerställa att den inte kommer att vara överblommad till dess och frågar kassörskan. Men det är inte kassörskan som svarar, utan en kund i form av en kvinna bredvid: “Det beror väl på hur mycket vatten den får” (som att män inte förstår att blommor lever på vatten, sol och luft). Och tonläget sa ungefär samma sak som förra kassörskans blick: “Hahaha, han är man och ska köpa en blomma, hur ska det gå? Hahaha.”

Jag undrar bara vad odlingskunskaper har med könet att göra och hur dessa kvinnors stackars män har det hemma. Hur kan man vara så fast i könsrollerna ett år som 2010?

P.S. Blomman på bilden är en gerbera och trivs utmärkt i mitt fönster bredvid myrtis communis. Presentblomman har vad jag vet ännu icke vissnat. D.S.

4 kommentarer »

---