28.09.2010 20.11
Ett och ett halvt år. Inte så mycket i en människas liv om man lever normallångt. Men långt om man betänker hur långsamt en eftermiddag på jobbet kan gå, eller hur många dagar det är till fredag.
Nu är det hur som helst ett och ett halvt år sedan jag stod på torget i Landskrona. Det var ruggigt, blåsigt, tidigt och tomt. Jag kurade i en port på andra sidan gatan. Någon annan kurade i porten en bit därifrån. Vi visste inte det då, men båda väntade på att bli insläppta på redaktionen.
Sedan åkte gallergrindarna upp och jag steg in, uppför trapporna och in på parketten. Nyhetschefen hälsade, bad oss slå oss ner. Båda praktikanter. Hon berättade vad hon ville med sitt liv och sin journalistik. Jag berättade om min. Herregud, tänkte nyhetschefen, han vill skriva reportage långa som Öresundsbron och han vill praktisera här på min dagstidning. Dålig kombination. Men vatusan, jag hade ju pluggat reportagelinje och visste inte då.
Sedan fick jag jobba halva sommaren på tidningen. Det var hästreportage, motorreportage, bastureportage, sillreportage, fotbollsreportage och festivalreportage. Och hösten kom och jag fick hoppa in som kvällsreporter, ringa polisen och fråga efter kiosktjuvar i Bjuv, räddningstjänsten i Perstorp om bränder i garage och tullen om knark i små påsar.
Och tydligen gillade tidningen det, för tjuvarna, bränderna och knarket i små påsar gav mig ett vikariat i Båstad. En månad, som blev nio.
Och det är där jag är nu. Några få dagar kvar tills jag dimper ner i världen igen, osäker på vad som händer. Mitt bland notiser om strandskyddsärenden, överklaganden, golfbanor, fastigheter och biblioteksöppettider slår det mig att jag trivs här. Väldigt bra. Och att det nu är slut på vikariatet.
Det är något med Båstad. Man lär känna byn. Den har sina avigsidor och allt är lite märkligare här, lite fler vändningar, lite mindre väloljat, lite mer händelserikt för att vara en så liten ort. Och en kväll på kommunfullmäktige blir till ett skådespel när man vet vem alla är, vad de är ute efter, hur de spelar sina roller inför varandra.
Men inte mer. Sedan gasar jag över åsen en sista gång, lämnar bergsbyn åt sitt öde. Vad jag ska göra på min sida, har jag ännu inte förstått, men de säger att det löser sig. Det också. Jag väljer att tro dem.
4 kommentarer »
21.09.2010 22.46
Lite segare än vanligt på dagen, lite tröttare. Jag orkar inte lika mycket, är svagare, tänker inte lika klart och snabbt. Och på natten har jag lite svårare att sova, vänder mig lite oroligare. Kan inte riktigt komma till ro, och falla i djup sömn, utan vaknar gång på gång.
Det händer med jämna mellanrum. Och varje gång det händer, och jag drar upp rullgardinen och tittar upp på natthimlen när jag inte kan somna, ser jag samma fenomen. Månen. Stor och rund, blossande full.
Nej, det är inte ljusare i sovrummet. Nej, jag vet inte om att det är fullmåne förrän jag har varit trött några dagar i sträck och vaken några nätter. Nej, jag är inte varulv.
Men den drar i mina vätskor, sänder något genom min kropp som gör att jag inte kan sova, i princip varje gång. Så jag tog det bästa redskapet människan har för att ta reda på varför, slog in “måne” och “svårt att sova” på google. Och teorierna var många om hur månen kan påverka människan, men också om hur den inte kan påverka.
- Gravitationen. Nej, den trodde de inte påverkar. För oavsett om månen reflekterar ljus med hela sin kropp eller ej, utövar den ju samma dragningskraft på jorden och mig.
- Menstruationen. Kan sammanfalla med månrörelserna, och jag kan därför missta mig för att det är månen som påverkar, när det i själva verket är menstruationen. Mindre aktuellt i mitt fall.
- Psykologi. Kanske kommer jag bara ihåg de gånger jag är trött och sömnlös och det är fullmåne, de andra gångerna jag är slutkörd och vaken glömmer jag bort.
- Tidvattnet. Kan påverka. Om solen och månens gravitationsfält samverkar, vilket det tydligen ska göra vid fullmåne, blir det kraftigare flod än annars. Men samma sak händer tydligen vid nymåne, och då kan jag sova.
- Ljuset. Kanske noterar jag det omedvetet på kvällen, innan jag drar ner rullgardinen och lägger mig. Då borde jag ha svårare att sova på sommaren när det är ljust ute också, men så är inte fallet.
- Astronauterna. Om månen påverkade sömnen borde astronauter ha väldigt svårt att sova, eftersom de kommer närmare månen. Särskilt på Apollo 11, skriver någon, eftersom de övernattade på månen.
- Schweiziska forskare. De bekräftar i en vetenskaplig studie att människor har svårare att sova när det är fullmåne. Försökspersonerna sov i genomsnitt 20 minuter kortare vid fullmåne än nymåne.
- Psykiatrin. Psykiatrimottagningarna har högre besöksfrekvens vid fullmåne. Likaså begås fler brott, och fler självmord, sägs det.
Så, jag brukar inte vara den som tror på hokus pokus och skrock. Men. Jag konstaterar fortfarande att det är svårt att sova när det är fullmåne, och att jag är tröttare på dagarna. Ett slumpartat sammanträffande? Kanske. Kanske inte.
2 kommentarer »
15.09.2010 22.52
Det pratas mycket om objektivitet och om vilken roll media spelar i valet. För vinklat, för ensidigt, för idoliserande. Så låter kritiken.
Klart att alla journalister har en politisk uppfattning. Vi pratar om människor som är samhällsintresserade, engagerade och har blivit journalister för att de bryr sig om vad som händer i världen. Det går inte att vara utan åsikt då. Jag har också en politisk åsikt.
Förr var alla journalister vänstermänniskor. Det var i alla fall den allmänna uppfattningen. I den här valrörelsen anklagas bland annat Aftonbladet för att hålla på högern, och publicera idolbild efter idolbild på Reinfeldt på förstasidan. Att alla journalister skulle ha bytt politisk färg de senaste 20 åren, kan det verkligen stämma?
Kanske till viss del. Att vara journalist i dag är ett medelklassyrke. Man tjänar hyfsade pengar och kan bo i hyfsade områden och umgås med likasinnade människor. Det är få som är sprungna ur arbetarklassen, redo att ta revansch för all skit de fått utstå under sin uppväxt. Snarare är dagens medeljournalister sprungna ur studerande familjer, med medelklassvärderingar.
Men det gäller så klart inte alla. Och alla behöver inte rösta blått för att man är eller blir medelklass. Det finns fortfarande de som håller på sina röda värderingar, även om de gör en klassresa, eller människor som föredrar rött även om de inte har en flanellskjorta så långt tillbaka i släktträdet vi kan klättra. Och så länge det är så, variationsrikt, så är det knappast något problem att journalister har åsikter.
Dessutom tror jag att de flesta journalister som jobbar med valfrågor gör sitt bästa för att sätta sig över sina egna värderingar. Jag gör så. Jag tänker bort vad jag själv föredrar, det går automatiskt. Att tänka kritiskt kan man göra även när man intervjuar sina egentliga favoriter. Det gäller att sätta sina läsare över sig själv, att sköta sitt jobb, inte mygla in sin egen smygpolitik i den journalistik man skapar.
Men det är intressant, det där att låtsas som att man inte har åsikter, som att man är neutral. Jag vet var jag står politiskt, men jag skulle inte få för mig att säga det i något journalistiskt sammanhang, och inte offentligt över huvud taget. Jag tror att folk skulle ha förståelse, förmodligen lita mer på mig om jag är ärlig och berättar.
Men så fungerar det inte, de flesta tiger och låtsas som om det regnar – politisk åsikt? Nej inte jag. Inklusive mig själv. Men när man gör så undervärderar man också sin egen professionalitet. Vad är det som säger att jag blir en sämre journalist om jag berättar? Oavsett har jag ju mina åsikter, de ändras inte för att jag avslöjar dem.
Det gäller att lita på att jag lyckas så bra i mitt yrke, att hålla mina åsikter isär från journalistiken, att jag vågar berätta hur jag röstar, och vara säker på att läsaren inte kan hitta mina åsikter i det jag skriver.
När misstroendet mot media och journalister växer, och det gör det har jag fått för mig, finns det bara ett sätt att återvinna förtroendet. Och det är inte att smussla med saker. Snarare är det viktigt att vara öppen och ärlig. Men att berätta om sina politiska åsikter är fortfarande tabu.
4 kommentarer »
Patrik Pettersson
Hej Patrik!
Otroligt fint skriven text. Jag kommer att sakna dig i Båstad och hoppas innerligt att vi får jobba tillsammans igen i framtiden.
Sköt om dig och ha nu en trevlig semester!
Kram från Pernilla
Tack Pernilla! Vi får se vad framtiden har att erbjuda helt enkelt. Hoppas du kommer trivas i Båstad, men det vet jag ju redan att du kommer göra :) kram
Jag säger som de andra…det löser sig för dig! :) Kram!
Tack C :) kram